söndag 25 september 2016

Jag höll

För tre år sedan tackade jag Shandor för hans tålamod med mig efter en lång kurs. Han svarade blixtsnabbt - don't thank me, thank yourself. Och så påpekade han hur mycket tålamod jag behöver för mig själv. Med ett leende.
   I helgen har den polletten ramlat ned. Ordentligt. För jag har ett stort tålamod med mina yogaelever, det är aldrig ett problem, jag har haft ett oändligt tålamod med barnen när de var små. I alla fall om man jämför med hur jag fungerade innan de kom till oss. Men med mig själv? Hm, inte så bra. Och jag vet ju att det finns två ord som är vägledande för mig patience and persistent. Att både stanna i det som inte är härligt men också att ha tålamod med sig själv.
   Jag har tagit upp rädslan från höger höft till ytan men inte förmått mig att gå vidare. Alla som jag vänt mig till, yogaguru, osteopat, gymtränare och massör säger samma sak. Du behöver röra din högra höft mer. Så ja. Jag vet! Men att göra är inte samma som att veta. Idag hade jag bokat en tid med en ny pt, min första är så otroligt uppbokad, jag var lite nervös att det inte skulle fungera lika bra. Men det hade jag verkligen inte behövt vara. En finsk tjej, en smart tränare och som också haft problem med diskbråck i ryggen. Vi hittade varandra direkt och hennes skönsjungande dialekt gjorde att jag kände mig hemma direkt. Vi fokuserade på höfterna som jag hade bett om. Gamla övningar men också några nya. Stod på två bänkar och gjorde knäböj med en tyngd på 10 kg som hängde från midjan. Det kanske låter som piece of a cake för dig, men för mig kändes det som att ta sig ut på djupt vatten. Och jag höll! Hon berömde min teknik och sa att jag gjorde allt som jag skulle. Och den där känslan av att benet och höften ska gå av på riktigt, den skingrades och försvann.
   Svetten rann i nacken efteråt när vi summerade och kroppen darrade lätt. Men den underbara känslan som kommer när man har gjort, trots motstånd rädsla och annat skit som jag tänker, den är oslagbar. Och ja tack Shandor, jag tuggar i mig lite motståndstårta och vet att ingen annan än jag kan träna den här kroppen. Faktiskt. Och fantastiskt. Nu kör jag igen, jag tog mig ur en svacka som jag knappt visste att jag hade.

Tålamodet tränades extra mycket idag och jag är glad för det, hur präktigt den än låter. För jag höll ju!

fredag 23 september 2016

Utan skygglappar

När jag vaknar regnar det. Mjukt, tätt fallande regn. Jag plockar bort lite fallfrukt när jag går till brevlådan. Kokar kaffe och läser tidningarna. Kluven inför bokmässan som tydligen har låtit nazister ta plats. Som om de vore rumsrena. En del bojkottar. Andra solar sig i glansen över att få vara där, på den stora marknadsplatsen för böcker. Jag har aldrig varit där. Jag har längtat dit och även fått erbjudanden i jobbet som kulturskribent för länge sen, men aldrig tagit mig dit. Något har avhållit mig. Jag vet inte riktigt vad. Kanske är det så att jag inte gillar de gigantiska sammanhangen av köp och sälj. Vad det än handlar om. Har aldrig besökt ett Yogagame (bara ordet) heller. Köp och sälj är nog inte min melodi. Samtidigt är det kluvet. Det är klart att man vill bli läst om man skrivit en bok. Annars gör man inte det. Har svårt att tro att någon ger ut en bok bara för sin egen skull. Men ändå. Men när man ska sälja yoga. Mmm. Inte min kopp te helt enkelt.
   Kanske är det dubbelheten i allt som stör. Kanske är det saknaden efter det helgjutna som får mig att vända. Jag kommer plötsligt att tänka på något som min granne berättade för många år sedan. Hennes systerdotter satt på julafton med ett berg av julklappar. När nästa julklapp skulle delas ut säger den lilla treåringen - nej  tack. Jag har fått så det räcker. Bara det. Nej tack. Kanske är det så jag också känner i mitt inre. När allt liksom ska samsas. Det fruktansvärda med det goda, som på bokmässan. Eller det kommersiella med det andliga, som på yogamässor.
   Är jag bara en romantiker? Är jag naiv? Som tror att det ska gå ändå? Jag vet inte. Men när jag nu sitter och läser mitt manus så slås jag av hur lång väg jag själv har gått. Hur mycket som förändrats och ändå, så mycket som verkligen är jag. Varit jag i hela mitt liv men som varit skyddat och gömt tidigare och som nu står i sin egen form. Det är lite skrämmande. Men mest av allt befriande. Och då orkar jag inte med skygglappar för saker som inte är rumsrena. Jag orkar inte med att delta i det som inte tilltalar mig. Det säger ingenting om någon annan än mig. Alla gör sina val utifrån sina egna bevekelsegrunder. Kanske är det så att jag släppt allt nu kring skitstormen. När jag kan känna mig tacksam för var jag är idag. När jag vet att jag är precis där jag ska vara. Och då faller skygglapparna för andra saker också. Inte bara inför mig själv.
   Jag snurrar och tänker, landar och lyfter. När jag ser fältet, det gigantiska energifältet flyta, inför mitt inre öga, då vet jag att jag ändå är på väg. Oavsett var andra människor är. Oavsett vad de gör mot mig så är jag ändå här. Stark och svag. Men mest av allt autentisk inför mig själv. Jag förstår om du inte förstår vad jag försöker säga det låter sig inte riktigt fångas men jag försöker.  Vill också önska dig en skön helg.

Alla har sin egen väg att gå och ta ansvar för sig och sina handlingar, det är skönt!

torsdag 22 september 2016

Pay it forward

Det är ändå något förunderligt med den här yogan. Det som inte låter sig fångas i ord. Det som knappt går att beskriva ibland av vad som händer inombords men även i den fysiska kroppen. Och när man undervisar händer andra saker. I mig. Jag känner mig som en kanal, en förmedlare, en som säger saker ibland som jag inom mig kan tänka - men var kom det där ifrån? Låter det flummigt? Det är det inte. Det är helt enkelt så att den urgamla visdomen förmedlas vidare. Att man står i kontakt med något som gör att man också kan förmedla det hela vidare.
   Jag har många gånger sett människor som velat överösa mina lärare med tacksamhet. Inkluderat mig själv. Och varje gång säger han; you don't need to thank me, thank me with your practice. Och att det är inte hans visdom utan andras visdom som han förmedlar vidare. Det är så vackert!
   Förra veckan tog jag en lång kopp kaffe på några timmar med en yogavän. En vän som utövar KY men där våra erfarenheter är samstämmiga. Vi pratade länge om det här att man är en förmedlare i sin undervisning. Att jag aldrig varit ute efter någon egen slags status. Därför kan jag med glädje skicka människor vidare längs sin egen stig inom yogan. Det har inte med mig att göra huruvida de vill fortsätta på sin väg eller inte. Eftersom jag inte heller är ekonomiskt beroende på något sätt av undervisningen så känner jag att min intention är "ren" om ni förstår hur jag menar? Ibland har jag sett lite för mycket krumbukter från yogalärare som helt enkelt måste få in pengarna och då kan det halta med själva intentionen. En svår balansgång för en del, för andra inte alls.  Och längs vägen har jag ju sett när människor möter sitt motstånd men ändå uttalar att de vill gå på yoga. Men som sedan alltid hittar ursäkter för varför det inte passar just nu. Och det är inget fel. Det är bara så att ibland måste en vänta in sig själv. Min riktlinje är att det du vill tillräckligt mycket, det kommer du att göra. Eftersom yogan är så omvälvande så kan man liksom inte göra lite och sedan tro att det räcker. Det är helt enkelt så att det drar igång olika processer och transformationer, saker man aldrig kan räkna ut innan hur de ska bli. Det är inte något man kan göra lite då och då utan att tro att det påverkar inuti. Inte som ett gympass eller löparpass. Långt ifrån. Låt inte den yttre formen lura dig helt enkelt.
   Jag har mitt ansvar som lärare och att guida, elevens ansvar är att göra. Och att fortsätta göra. Men väljer man bort det så är det inget mer med det. Jag vet inte om människor har det riktigt klart för sig. Som när de vill välja lite mysyoga någon gång ibland. Sedan kan det dyka upp svårare perioder i livet eller när allt är så tajt att man tappar bort det. Inget att säga om. Men har man en gång blivit hooked, ja då återvänder man. Till det där som inte låter sig fångas med ord men som är i högsta grad påtagligt. Förändringens vind som drar igång inuti. Och jag som yogalärare kan bara tacksamt förmedla vidare det som helt enkelt kommer till mig. I stunden. Går aldrig att räkna ut innan. Bara ta emot och ge vidare. Pay it forward så att säga.

Så tacksam över min roll som förmedlare av det stora gigantiska som kallas yoga