onsdag 21 juni 2017

Internationella Yogadagen

Vi vaknar före klockan fem och solen är redan uppe. Gör min yoga. Svettas på hela bröstkorgen och halsen. Jag som sällan svettas gör det i min lilla sekvens, varje gång oavsett om det är varmt eller kallt runt mig. Kommer förstås inifrån. Jag känner sådan frid idag. Kan det ha att göra med den Internationella Yogadagen? Nä, jag skojar, men det är fint att en hel dag finns att fira för alla som gör sin yoga. Och för de som är intresserade att börja.
   Dricker kaffe, tar det varligt och långsamt och jag känner mig mjuk i kroppen. Det är som att det vänder när jag väl uttalat att det är jobbigt, hur nu det kan hänga ihop. Nå. Den längsta och vackraste dagen har vi och jag sitter på mitt kontor för sista gången! Hur underbart känns det inte i min kropp? Och jag har en finlunch inplanerad och lägger sista handen vid två projekt.


Önskar dig också en fin dag och vändningar när det är uppförsbacke!

tisdag 20 juni 2017

Motstånd. Vemod. Trötthet.

Huvudvärk. Tandvärk i tanden som har spruckit och som ska lagas nästa vecka. Vemod. Motstånd. Jag har en tröttsam diskussion med mig själv innan yogan. Men jag gör. Och ja, jag är rörligare och mjukare det är helt klart. Men med akupunkturen har en hel del känslor frigjorts, kan inte se det på något annat sätt. Det är ilska, ledsenhet och vemod. Jag började tänka på min förra mobbande chef helt plötsligt när jag var på behandling senast. Och på något sätt hör det ihop, att jag blir mjukare och flexiblare till att jag släpper på det som gömt sig där. Det är min egensnickrade teori, men jag tror verkligen det är så. Det blir nästan övertydligt.
   Vi sover ryckigt men länge. Dricker kaffe i solen i trädgården och jag tänker på att den som skulle betrakta mig skulle tänka: - va bra hon har det. Och ja, det har jag ju. På ett plan. På ett annat kämpar jag som de flesta andra med stundtals överväldigande känslor och tillkortakommanden. Saker jag känner att jag skulle/borde/kan och som jag ändå låter bli. Jag orkar inte. Tröttheten är som en tung hjälm över mig.
   Vi hade bestämt att vi idag på vår lediga dag skulle måla det som är kvar på baksidan av huset vi bor i. Men jag orkar inte. Jag tänker på våra barn där jag alltid peppar för att de ska vila, ta det lugnt och göra det som de orkar med. Men som vanligt gäller andra saker för mig, för oss. Vi ska alltid orka. Allting. Men jag gör ju inte det. Jag vill bara ligga och tjuta för mig själv idag. Jag ser på Skam och kan känna igen mig i alla tonårssvängningar. Och önskar att jag var stabil och lugn, som en klippa.

Jag lägger mig och vilar, kryper ihop och vill att allt vemod bara ska lämna mig. Här och nu. Och ja, snart är det midsommar. Sedan kommer en annan tid, vår och försommar är alltid tuffa för mig. Oavsett hur resten av livet ser ut. Den här kapha-säsongen är snart slut när försommaren är över. Och det ska bli skönt. När pitta och sommar träder in ordentligt. Sen blir det bara bättre. Hur känner du?

söndag 18 juni 2017

Den stora utandningen


Vi skulle åkt till stugan i fredags kväll men ingen av oss orkade riktigt ta oss för med att handla lite och fixa. Vi åkte lördag och var uppe strax efter lunch.
Vår promenad är på en kilometer när vi ställt bilen. Den går genom den mest underbara skog och det var som stegen saktade ned ju närmare vi kom. Och grönskan var bedövande vacker. Så otroligt grönt och så uppväxt. Vi såg ju huset första gången i oktober och har inte vetat vad vi kan förvänta oss. Men det är grant. Och när vi kom dit var det som något hann ifatt. Oss båda. Sjön var inbjudande och skön. Vi doppade oss för första gången och låg på den lilla bryggan som snart ska bli större så man får plats ordentligt. Solen var varm och vi drack kaffe på verandan. Hade tagit med rester av en rabarberpaj och det smakade himmelskt. Och sedan satt jag. Och satt. Tittade. Tänkte inte. Bara drog i mig sjöns vågor som en slags meditation. Och vi la oss tidigt. Även om det var ljust som mitt på dagen. Jag somnade snabbt men vaknade efter en liten stund och läste sedan länge. Men ljuset störde mig inte på något sätt, något som jag alltid annars tycker är jobbigt är att sova om det inte är mörkt i rummet.
   Vaknade vid klockan åtta. Vi drack kaffe i långsamhet. Jag gjorde yoga, min man gjorde yoga. Sedan frukost. Det friskade i med vinden och jag bara satt. Som alldeles tom i huvudet. Vi åkte hemåt och kom hem på eftermiddagen. Då var vi så trötta båda två att ingen kunde hålla ögonen öppna. Jag somnade direkt jag la mig och sov i nästan två timmar! Vaknade och visste inte var jag vara först, snacka om djupsömn. Jag har nu ätit och druckit lite kaffe trots att jag inte brukar det så här dags. Kanske dags för nya vanor?  Jag skulle kunna sova direkt igen. Men då blir det inte kul i natt.
   Jag tror att det var som en slags jätteutandning, att allt har släppt för oss med vårens hektiska planering kring bröllop och annat plus allt jobb. Jag vet inte när jag var så här trött tidigare. På torsdag lunch slutar jobbet och allt känns bra på den fronten. Men mest av allt behöver jag vila. Att få göra allt i min takt. Som jag ser fram emot det.

Längtar efter långsamma dagar utan något inplanerat