torsdag 23 november 2017

Icke-görat och åldern

Två år sedan mitt liv vändes upp och ned. Två år av en gigantisk helomvändning. När tårarna torkat och jag repat mitt inre mod och insett vad som är vad står jag någon helt annanstans. Tack och lov. Och jag är ju två år äldre. Ju äldre jag blir ju mer tycker jag om livet. Ju äldre jag blir ju mer inser jag att vissa saker faktiskt hänger ihop med åldern och den ayurvediska tid jag befinner mig i. Och för mig där jag är i min vatadominansen av livet för mig som redan är vatadominant måste ta hand om mig på bättre och lite annorlunda sätt. Idag tycker jag mycket om att bara vara. Just det. Går mina svängar i skogen, sitter på trappen eller i min läsfåtölj och bara är. Jag presterar ingenting. Jag tar inga tider på något, jag bara är och gör det som känns helt rätt. Har det tyst runt mig, jag som alltid spelat musik tidigare vill ha det liksom rent. Både inuti och utanför. Nästan haft dåligt samvete av mitt icke-görande och så läser jag hos Claudia Welch, ayurvedisk läkare och författare till bland annat Balance our hormones, balance our lives, att tiden för att göra just ingenting är den jag är i. Bekräftande och befriande är nog orden jag söker.
    Den jag var för 30 eller 20 år sedan skulle protesterat häftigt. Men faktum kvarstår för just mig. Jag tror att åldern gör oss klokare. Inte alla människor, men de allra flesta. I alla fall de som vågar leva. De som vågar titta inåt och drar någon slags lärdom av alla erfarenheter som kommer med att leva längre. Det kommer ett annat lugn och det är som mitt livs erfarenheter ramlar ned i ett snyggt mönster inombords. Kan nästan sitta och nicka för mig själv över saker som formaterar sig till något helt annat än vad jag tyckte det var när jag gick igenom dem. När saker "plötsligt" bara hände. När livet vände. Igen. Och igen. Och jag måste säga det - det är så skönt att bli äldre. Det är skönt att åldras och ha släppt på mycket bagage. Att inte bry mig så mycket om vad andra tycker längre. Sedan har jag släppt mina identiteter en efter en och det har känts både tomt och skrämmande. Vem är jag utan alla dessa etiketter? Ni vet, jobbet och allt det andra. Nu är det en frihet som flyter runt i mig. Både i kroppen och strax utanför, utan att kunna förklara det bättre.
  Klart är också att jag smalnat ner mitt umgänge ganska mycket. Jag trivs med mitt eget sällskap eller familjens. Det intensiva umgänget vi haft med flera olika konstellationer, det har helt sjunkit undan. Inget fel, bara att vissa träder fram, men de flesta har jag lämnat. Helt enkelt.Säger som en vän sa; Part of life is about making friends and leaving friends. No hard feelings. Saker händer. Människor väljer. Alla har sitt. Yogan jobbar någonstans hela vägen och annat blir viktigt. Plus att tiden gör sitt.
Det jag helt säkert vet idag är att jag är yogalärare till tusen procent inombords med allt vad det innebär. Jag tar ansvar för vad jag undervisar i, jag tar ansvar för de som är mina elever och som följer mig. Varsamhet är min religion. Inget annat. Jag följer mina lärare Shandor Remete och Emma Balnaves, men jag följer inget slaviskt, jag tänker och känner själv också naturligtvis. Däremot har det som jag ställt mig frågande till som jag fått i min träning av dem, alltid stämt. Varje gång. Där jag motvilligt böjt nacken och gjort, där har de haft rätt. Så det är en intensiv och egenupplevd erfarenhet som jag gärna delar med mig av, när jag själv sitter framför mina elever. Men jag vet aldrig hur det känns i någon annan, så ansvaret fördelas där. Jag gör mitt bästa, mer än så går inte. Det är också skönt att landa i precis just det. Jag har inte alla svar, jag kan inte göra allt. Men jag lär mig längs vägen och det tar inte slut. Yogans kunskap är omöjlig att överblicka och det är samtidigt en trösterik tanke.
   Idag har ju unga människor lyfts och hyllats på en ganska märkligt sätt ibland i alla möjliga branscher. Det är härligt med unga människors kreativitet och energi, men de har långt ifrån svaret på allt. De behöver också lära sig längs vägen. Det kan jag säga utan att darra på rösten.
    Att vara i min ålder. Att vara i stort sett frisk, det är en gåva. Att sedan kroppen påminner om allt möjligt i min högra sida och höft ibland, det håller mig alert. Tänker på min mormor, min närmaste anhörig som levt längst, hon dog dagen innan hon fyllde 80 år, hon levererade så mycket klokhet och raka puckar att jag önskar att jag hade kommit ihåg allt. Ändå har mycket stannat inombords. Mina föräldrar dog båda när de just fyllt 63, något jag själv fyller nästa år och det är vemodigt och sorgligt att de inte finns med oss längre. Men det är inget jag hängt fast vid, varje liv är så långt som det är.      Kanske bottnar mycket av mitt hälsotänk och att ständigt gå vidare i just detta, att de inte var med så länge. Mina barn har aldrig träffat dem, det är en hisnande tanke. Därför vill jag själv vara med mina barn och barnbarn så mycket jag kan. Allt formar en människa. Men att råka ut för svåra saker innebär inte att man måste vara sorgsen eller alltid dra upp sina trauman, tvärtom - ingen kan hindra sorgens fåglar att flyga över huvudet men man kan hindra dem att bygga bo där.

Så du som är runt 30, 40 eller 50, jag lovar allt skiftar ju längre fram du kommer. Allt byter plats stundtals och proportionerna kan se väldigt annorlunda ut. Livet helt enkelt. Det vi ibland tror att vi kan styra. Själv tänker jag mer och mer att man får något i sitt knä och sedan är det upp till en själv att hantera och förvalta. Kommer att tänka på en strof ur Eva Dahlgrens låt "Ängeln i rummet" - Vem valde? Inte jag. Att allt förändrades och att det helt enkelt var dags. För det som hände. Livet vi kan känna i oss när vi gör vår yoga. Något som lever men som inte är riktigt jag, men som lever i mig. Förstår du?

måndag 20 november 2017

Bra måndag

Tänk så skönt det är att resa bort några dagar och få lite perspektiv på allt. Ibland behöver jag fjärma mig från både min och andras bloggar. Även om det snart inte finns någon kvar att läsa för mig så har skrivandet en nästan terapeutisk verkan för mig. Jag la ner bloggen i somras men snart pockade skrivlusten på och det är skönt att ha bloggen som en slags ventil men också ett sätt att formera mina tankar, tänka vidare och ibland även få kommentarer som får mig att tänka ett varv till. När jag kikar bakåt så hade jag väldigt mycket kommenterar men ser ju hur det minskar överallt, till och med hos de stora som har proffsteam kring sig. Helst vill jag ju bolla tankar med någon där ute, så är det men inser också att man läser bloggen i telefonen och där kan det ibland ställa till det om man vill lämna spår. Flera av mina vänner har sagt att de inte lyckats kommentera. Nå. Nog om detta.
    Vi kom sent i lördags kväll efter bra dagar i Oslo. Min man skulle dit på möte och jag kan ju följa med när livet ser ut som det gör. Superlyxigt och härligt. Det var 50 år sedan jag var i Oslo. Femtio! Känn på den. Var där på skolresa när jag var 12 år och inte sedan dess.
    Igår tog vi oss ut till IKEA för att köpa en soffa vi har tänkt köpa länge och så plötsligt var den nedsatt i pris. Så trots att det var söndag så körde vi ut. Det gick hur smidigt som helst och nu ligger ett jättepaket på övervåningen. Vi ska  möblera om, flytta runt lite och efter jul ska vi måla sovrummet. Mörkblått. Som jag längtar. Så trött på det vita. Det är inte jag riktigt. Vi har inte kritvitt, vi har mer svart och vitt som bas, med textilier i olika färger, men nu ska det bli härligt att våga något helt annat. Det är helt enkelt dags.
   Och idag tog jag mig till gymmet. Det var inte med någon härlig känsla jag gick in men desto skönare när jag gick ut. Träffade dessutom en vän jag tänkt på att jag vill träffa!

Bra dag helt enkelt. Hoppas du också har det fint.

onsdag 15 november 2017

Fonetisk yoga

Den senaste veckan har jag chattat med vänner. I Finland. I Korea. I Canada. I Polen. Tacksam för att vi kan ha kontakt så enkelt. Och jag inser att mina närmaste vänner sysslar med yoga. Och samma är det här hemma med några få undantag. Tillhör jag en sekt? Nja. Om man med sekt tänker att en miljard människor eller mer utövar yoga så blir det ju ett urvattnat begrepp. Hur blev det så här för mig? Tja. Jag är inne på mitt 18:e år av yoga. Jag har lärt mig och lärt om. Jag har tragglat med min morgonsadhana som sett så otroligt olika ut och just nu är väldigt kort. Men sjukt lärorik. Jag har läst väldigt många böcker om yoga, olika former, alltifrån Kundalini Yoga till Yinyoga till Hathayoga och till mitt hjärtas yoga Shadowyoga. Jag har gått utbildningar, kurser och workshops. Jag har tränat för så många olika lärare även om jag följer just Shandor och Emma sedan mer än 10 år. Är jag smartare av det? Förmodligen inte. Däremot har mitt hjärta skapat förståelsen för det som det handlar om på djupet, när jag gör. Utifrån det som en lärare lär ut till just mig. Det är ju där det hela måste ske. The practice. Det som sker utan ord. Det som bara kan upplevas. Inte genom att titta på något. Genom att göra. Utforska. Men inte dumdristigt. Kanske inte ge sig på de tuffaste allra först för att man får lust. Inget fancy. Något som också gör mig konfunderad är att nybörjare-lärare-rollen har bytt plats. Man ska liksom lyssna på nybörjaren och inte rätta, för då kan hen bli förtretad. Vad hände med lärarens roll? Eller är det därför alla youtubeklipp, alla yogapoddar osv har växt sig så stora? För att man "kan själv"? Ja jag vet inte, jag funderar högt här. Är det old fashion att ha en lärare? Förlegat? Trots att yogans ursprung bygger på lärare-elev-relationen. Eller handlar det helt enkelt om att man inte vågar bli sedd? Inte törs. Att man tror att man måste kunna redan innan man börjar? Allt har liksom bytt plats.
   Folk blir irriterade på att allt som har med yogan att göra har ett högre syfte. Tja. Varför gör man yoga? Varifrån är ursprunget? Det har ett högre syfte. Annars kan du ägna dig åt gymnastik, bollsport eller rytmik. Skaka loss på Friskis & Svettis. Eller något annat där du rör kroppen. Men hur ofta ser du filmer om gymnastiska övningar där någon "lär ut" hur du ska göra? Hur ofta skulle någon seriös ledare göra så? Vi är så förledda av allt vi kan se inom miljardindustrin som kallas yoga och som bara är ett knapptryck bort att vi på riktigt tror att vi ska göra just det. Själv är jag tacksam för att inte Internet fanns när jag startade. Vem vet var jag hade hamnat då? Och ändå har jag skadat mig längs vägen. Har velat för mycket. Har tagit i för hårt. Det svåra i det hela är ju balansen, att gå längs den där kanten men inte tippa över. Och att göra det långa förberedelsearbetet. Det som kan upplevas nog så enformigt och tråkigt men som i längden gagnar allt. Jag säger som min lärare, att vara långsam är att vara snabb i slutänden. Tänk om någon hade sagt det tidigare till mig. Men kanske hade jag ändå inte lyssnat. Jag ångrar inget, men när jag tänker på vidden av urvattningen av yogan blir jag nedstämd. Jag blir ledsen på riktigt. Kanske är det därför jag helst pratar med de som förstår vad jag menar, hur inskränkt det än kan låta. Jag måste värna mig själv och den enorma kunskap-vetenskap som yogan faktiskt är.
    Det är ju ingen som till exempel vill lära sig italienska och som sedan lyssnar på några klipp och sedan pratar någon slags fonetisk italienska. Varför gör vi så med yogan? Varför förminskas den? Varför gör vi någon slags fonetisk yoga. Är det för tillfredsställelsen en kort sekund som föder och matar något helt annat än det som är tänkt? Den svåra vägen är den långa, lite långsamma som ger allra störst utdelning i slutet. Det är min förvissning efter dels min egen erfarenhet men också allt jag ser i mina elever. För att inte tala om mina lärare, men de är å andra sidan på en totalt annan nivå. Men vi rör oss ändå mot samma mål. Vilket inte är fysiskt.

Nu tar jag lite paus, reser till Oslo imorgon med min man för några dagar och bara tar in andra uttryck. Som jag behöver det! Önskar dig fina dagar.