söndag 22 januari 2017

Svaren kommer

Vid min avslappning efter yogan igår så kom det till mig. Vad jag ska syssla med framöver. Jag har funderat och sedan släppt det. Låtit det vara. Jobbar ju med min bok men tänker annat också. Hela dagen igår kände jag mig låg. Solen sken inbjudande även om den också avslöjade nordeuropas smutsigaste fönster. Nå. Jag gick inte ut. Vi diskuterade mycket här hemma. Hela eftermiddagen faktiskt. Hur ser livet ut? Hur ser det här året ut? Hur ser sommaren ut?
    När man är sin egen så måste man verkligen planera långt fram ibland. Samtidigt som man är friare än om man är anställd. Man behöver ha planer och tänka hela vägen. Så vi vände och vred. Och så kom ett telefonsamtal just där och då från en vän till min man. Och vi fick ett uppdrag! Tillsammans. Jag hade uttalat högt och ljudligt saker hela dagen vad jag ville och så kom svaret. Men som vanligt vänner, inte som jag hade tänkt det! Mer som jahaja, ja så kan det ju bli, så kan vi ju göra. Så rätades det mesta ut även om det inte blev spikat så har vi något att jobba för och mot. Kanske är jag kryptisk, men jag skriver längre fram.
  
Än en gång visade det sig. När jag väntar in, då kommer svaren. Oftare och oftare.

fredag 20 januari 2017

Tvekande

Oron. Jag vill skriva om oron. Eller jag känner att jag behöver skriva om den. Ibland har jag skämtat om att jag är född orolig. Och det kanske ligger någon sanning i det? Jag föddes ju blå och förlossningspersonalen trodde inte att jag skulle överleva. Jag kom alltså till livet med ett liksom tvekande steg. Och den där tvekan kan jag känna av ibland. Inte så att jag inte vill leva, tvärtom jag vill leva så det sjunger i bröstet. Men utan oron. Men den följer. Långa perioder har den varit tyst. Men att först hitta sitt livs kärlek och sedan få barn var som att bjuda in den med stora versaler i mig. För samtidigt dog de tre viktigaste människorna i mitt liv, min mormor, pappa och mamma. Så jag brottade ned den. Jag gick i terapi. Och jag utmanade mig själv hela tiden i att låta min barn visa vägen. Släppa taget om det som de ville prova. Låta dem vara så våghalsiga som de varit. Klättrat. Ramlat. Slagit sig. Upp igen. Cyklat fort. Mina ungar har spelat fotboll, handboll, hockey, innebandy. Utövat karate och yoga. Lekt i skogen. De har omväxlande gjort illa sig som att bryta armen två gånger, slagit upp ögonbryn och alltid haft blåmärken på kroppen och i pannan, en har blivit påkörd och fått en rejäl hjärnskakning. Stukat fötter och brutit lillfingret. De har förstås kastat sig ut från 10 meter i ett turkiskt hav. Slängt sig i iskallt hav i Stockholms skärgård. Och inte bara en gång utan typ hundra gånger om, när de sedan hittade de hisnande djupa kalkbrotten här hemmavid att bada i och framför allt dyka i. Så jag tror jag hanterat oron i mig själv och inte spillt ut den över dem. Men ibland har den ätit ett litet hål i magen. Svidande. Så jag inte kunnat sova. Så jag har tänkt hundratusen tankar för mycket. Så hittade jag yogan och stillade ned. Men inte allt. Så hittade jag sorgbearbetningen och jobbade mig igenom mina relationer. Läkte och blev sams inuti.
   Och så hände allt på mitt jobb och oron drog igång igen. Jag blev inte bara ledsen utan också väldigt trött på mig själv. Nu har jag förhoppningsvis släppt den så mycket jag kan. Igen. Men har ändå funderat över mig själv och varför liksom. Så hör jag Leif GW Persson säga på tv; - Om man inte varit helt trygg som barn så finns oron där. Det är ingen sjukdom. Men den tar liksom inte slut för man fick inte den där grundtryggheten. Det är ju inga enorma insikter. Men just där och då när han säger det så känner jag klangbotten i mig själv. Jamen ja! Jag föddes tvekande och halvdöd. Mina föräldrar förmådde inte ge mig det jag behövde i form av den kravlösa kärleken. Så är det konstigt att oron fick fäste? Nej. Jag har skapat min egen grundtrygghet. Och när den skakas så ramlar det gamla beteendet in. Men det betyder inte att jag måste stanna i den heller. För det är inte heller ett tillstånd som jag vill vara i för den tjänar verkligen inget till. Finns det en lösning - varför oroa sig? Och finns det ingen lösning - varför oroa sig? Ja. Som sagt lättare sagt än gjort. Men jag har ett mantra jag upprepar konstant när jag behöver det. Min lilla medicin. Det ordnar sig. Allt ordnar sig. Till det bästa. Som det ska. Önskar dig en skön helg. Utan oro. Det tänker jag ha.

Har du något mantra som du upprepar? Eller du kanske aldrig oroar dig?

onsdag 18 januari 2017

Njutningen

Ländryggen ler. Min ryggrad böljar skönt efter händerna som rör den, händerna som är smala och lite rynkiga men starka. Axlar och höftleder har en rundad mjukhet jag aldrig känt tidigare. Fnisset på bröstkorgen när den varma indiska oljan flyter ned mot halsen och örsnibbarna blir mjukt gnuggade.
   Jag har varit på abhyyanga idag. Oljemassage enligt ayurveda. Ingen behandling i regelrätt mening. Snarare som en smekning. Som mjukt och skönt. Tvärtemot hårt och kantigt som jag upplevt en del av massage-behandlingar jag varit på i mitt liv tidigare.
   Jag kör söderut längs Närke-slätten. Dimman flyter runt och vindkraftverken syns knappt förrän man är riktigt nära. Det är disigt, halt och isigt. Och jag är förväntansfull när jag kliver in i det lilla röda huset där jag varit så många gånger. Birgitta har tänt kaminen och det är riktigt varmt när jag klär av mig. Sätter fötterna på en värmedyna och har ett stort lakan på mig när hon börjar massera mitt huvud. Jag är närvarande. Mer än jag någonsin varit tidigare hos henne. Förr ramlade jag in, lätt stressad och med tidsbrist i kroppen. Då var massagen som ett första förband, en kompress på ett sår, ett bandage mot det som skavde. Nu är det något helt annat. Jag följer med och uppfattar rörelserna som helt nya. Fast de inte är det. Förr försvann jag direkt i tankar. Nu är jag där. Doften från oljan får mig att återigen längta till Indien men kaminens sprakande och hennes mjuka rörelser gör att jag stannar där jag är. Även i tanken.
   Och kroppen njuter. Jag kan verkligen inte säga något annat. Den vill det här. Så tydligt är det. Det är som en kommunikation i mig under flera timmar som jag tillbringar på massagebänken. Nacken får allt den behöver. Framsidan, baksidan och så framsidan igen innan hon sveper om mig ett stort täcke och lämnar rummet när hon sätter på klassisk musik. Då somnar jag. Då. Och jag sover så djupt att jag tror att jag är hemma när jag vaknar. När hon kommer tillbaka får jag en kopp vata-te som är lite sött och jag känner mig som jag sovit ett dygn. Helt utvilad. Skarp i tanken men mjukare än någonsin i kroppen. Vilken magi. Och att jag tog det här skitåret. För nu är jag vid något helt annat. Nu gör jag faktiskt just det jag vill. När jag vill. Det sjunker in i mig allt eftersom. Så här smakar frihet. Så här smakar njutning. Så här smakar det när jag lyssnat inåt och lägger mina pengar på att regelbundet bli omhändertagen på detta varma mjuka sätt.

Sitter och njuter av min Indiendoftande kropp men vet att jag måste duscha innan kvällen, håret är som ett fågelbo!