lördag 10 december 2016

En liten vintermorgon

Det känns lite som en sagomorgon. Snöfallet är lätt. I min väderapp står det duggregn men det som faller ned är mjukt och vitt. Det lägger sig på min mössa och min parkas. Som ett litet täcke. Jag promenerar i sakta mak ned till vårt kafé och platsen där jag hållit yoga några gånger under hösten. Den blå gryningen är helt enkelt magisk och underbar. Jag hör inte mina steg och skogen står där trygg och säker bredvid vägen. Jag har mitt sista yogatillfälle den här gången för Musikhjälpen och vi är inte många. Men det gör inget. Jag vet att det är en tid då mycket sker. Jag vet att några är sjuka. Några måste jobba. Några av de människor som är dedikerade mer än många andra jag mött. För att de vill yoga. För att de behöver sin grupp ibland. Precis som jag behöver åka på kurs ibland. Man behöver sitt sammanhang för att styra vidare hemma på sitt eget golv. Med det man arbetar med och med det man upptäcker längs vägen. Alla har personliga frågor kring vad just de behöver. Det är för mig det stora kvittot på att de gör hemma. På att de reflekterar över vad just de behöver. Ingen kan gå någon annans väg. Och det är så frigörande på något vis. Att de delar. Att vi delar. Och jag känner hur mycket jag tycker om att undervisa. Hur mycket jag svämmar över ibland av det jag vill dela, som nu när jag själv varit på kurs och fått så mycket. Tack och namasté för en underbar vintermorgon med långt prat och kaffe efteråt. Nog är det mäktigt att dela det som sker inuti? Att ibland få lufta sin frågor och sedan andas tillsammans.

fredag 9 december 2016

Mindre oro mer yrsel

Vaknar av en stormande vind. Vaknar av yrsel. Segar mig upp. Vi tar promenaden före yogan, omvänd ordning idag. Mår lite lätt illa och tänker att den kalla luften skall pigga upp. Jag är yr, men inte som att allt snurrar och att horisonten är sned. Mera som ett sus i bakhuvudet. Men gör jag en rörelse för snabbt, hinner jag liksom inte med. Även utanför yogan. Det lustiga är ju att jag kommer mycket längre när jag går framåt i padmasana, längre än någonsin. Bara så där. Noterar. Men bryr mig inte så mycket. Mer fundersam över snurrandet i huvudet. Och så efter promenaden kommer huvudvärken from hell. I hela huvudet som en hjälm med centrum i tinningarna. Herregud. Men jag gör yogan, det blir lite bättre. Jag dricker kaffe. Det blir lite bättre. Vinden utanför och inuti. Den lugnar sig. Och jag följer med. Inser att den stora oron som hälsade på härom dagen i min bröstkorg och i min mage, den hänger naturligtvis ihop med yogan. Shandor sa att jag har för mycket oro i mig. Att jag måste släppa det. Och så drar jag igång min yoga här hemma. Och vad händer? Oron rasslar igång. Plötsligt börjar jag oroa mig för mina vuxna barn, som om de vore små igen, oroar mig för trafiken, världsläget och inser att jag inte bär något av det på mina axlar. Bara släppa. Så lyckas jag släppa. Jaha, då kommer yrseln. Kanske känns det så här när man släpper gammal bråte? När man tappar det som varit i mina tankar. När vinden blåser lite renare och det blir tomt blir det kanske också lite snurr?

Ja ni hör ju. Jag är där jag är. Lite mindre orolig. Lite yr. Men önskar dig ändå en fin fredag. Och på måndag börjar Musikhjälpen 2016. I min stad!

onsdag 7 december 2016

Ingen dans på rosor

Ja och så blev det sådär döjobbigt. Bara sådär. Att utforska en enda asana är tio gånger tuffare än att ha en serie eller sadhana som består av fler asanas. Nu dyker det upp olika detaljer på ett granskande utforskande sätt som kroppen väljer. Kan inte säga på något annat vis. Upptäcker blåmärken på mina fotryggar, de kommer av yogan. Jag vaknar stel som en murstock i höger skuldra, det svider när jag andas och jag har bara ett val. Jag kapitulerar. Ingen direkt dans på rosor just nu. Men jag gör. Varje dag är det yoga och promenad. Det är basic. Allt annat är bonus eller vad du vill. Men vidden av att göra en asana i ett år börjar ramla ner inombords och jag inser att stanna i något, att bara stanna kommer att göra min skillnad. Det knakar i bröstkorgen, i nyckelbenen (!) och skuldrorna. Men jag gör. Jag känner varje andetag breda ut sig och jag känner hur jag vill spänna, men jag låter bli. Det kräver all min koncentration. Jag vill inte men jag gör. Jag släpper efter hela tiden. Ungefär som att backa i en isklädd backe, som jag gjorde en gång. Decimeter efter decimeter. Det här är ett hantverk. Helt enkelt.
   Efteråt. Benen mot väggen, den röda ullfilten på kroppen och ögonkudden som doftar svagt av lavendel vilar mjukt på mina ögonlock. Jag flyter iväg. Det är en belöning efter att ha gjort det som jag nu ska ägna mig åt varje dag. Jag får helt enkelt ta en dag i sänder. Inget annat går ju heller. Blir nästan full i skratt, jag som känt mig så glad och nöjd. Pang så började slitet. Bara sådär. Och det var ju det han sa. Den gode Shandor. The name of the game heter persistence, att stanna, och det i sin tur kräver tålamod och acceptans. Ja just ja.