onsdag 22 februari 2017

Vibrationsmaskinen

Jag skottade snö igår. Länge. För länge för mig. Att skotta i 1,5 timmar utan paus är tufft. Jag körde helt slut på mig, men jag ville inte stanna och så gå ut igen. Så jag bara drog på. Genomsvettig och helt ur slag gick jag in. Och sen kom ischiasvärken. Den molande. Från skinkan längs med benet och ner i foten. Jag avskyr den. Och jag vet att de där vridningarna som blev i snöskottningen och att samtidigt lyfta, de var inte optimala. Kanske några stycken, men inte så länge. På kvällen kunde jag inte sitta. Jag gjorde lite övningar, smorde med liniment men det slutade med att jag satt på golvet i en obekväm ställning för att benet skulle få vila lite, när vi tittade på tv.
   Och i morse hade jag ett pass inplanerat med min pt. Snön vräkte ner, precis som igår, när jag drog upp rullgardinen med en smäll. Yogan var inte att tänka på. Jag haltade men ansträngde mig för att gå rakt. Då jag måste tänka på exakt varje steg, annars lutar jag snett.  Kom till gymmet. Berättade för min pt, hur läget var. Inga problem sa hon, vi kör ett rehabpass. Jag började med att stå i maskin som vibrerar, vet inte vad den heter, med ett bälte i ländryggen. Det kändes först som jag skulle kissa på mig, den kom liksom åt överallt inuti. Men väldigt olika känselsensationer på mina olika sidor. Och sedan några olika rygglyft där jag verkligen flämtade. Det var sjukt jobbigt. Jobbigt på ett annat sätt än regelrätt träning. Tog oss ner på golvet och så körde vi med en roller vid höften, på lite olika vis. Jag ropade rakt ut, för att det gjorde så ont. Skämdes först men sedan fokuserade jag på att ta mig igenom. Och så vibrationsmaskinen :) igen. Och när vi var klara så var hela mitt höftparti och ländrygg varma och mjuka. Jag gick utan problem och smärtan höll sig borta.
   Så tacksam att jag hittade min Isabelle. Den skönsjungande finlandssvenskan som får mig och min man att träna sådant vi aldrig trott oss om. Och idag var det tufft på ett annat sätt. Men det gjorde verkligen nytta. Isabelle har själv haft diskbråck och blivit opererad akut, så hon vet precis vad det vill säga. Det är tryggt.

Så träning, men lite annorlunda som idag är ändå träning. Så stavas min tacksamhet idag.

tisdag 21 februari 2017

Släptrött

Så vänder det igen. Och jag kravlar längs den ändlösa uppförsbacken. I vad jag än gör. Jag förmår inte skriva. Jag vandrar i cirklar innan jag gör min yoga. Jag vill absolut inte träna hårt fysiskt. Försöker hela tiden hitta undanflykter. Men jag gör. Jag gör. Punkt. Och det spelar just nu ingen roll att jag vet att det vänder, för när motståndet ska tuggas igenom bit för bit så blir det inte mycket energi kvar. Till resten av livet. Jag gör min yoga. Det är alltid nummer ett, kommer alltid att vara. Men sen. Jag bokar fler tider med min pt, bara för att inte komma undan. Visst känner jag styrkan i ryggen redan och axlarna och rotator cuffarna har hittats. Men ändå. Gäsp. Gäsp. Gäsp. Och ute faller snön igen, som i Mumindalen. Ja det är vackert. Ja, jag måste skotta. Det är som det är. Idag känner jag mig tung och släptrött, som en av ungarna sa när hon var liten.  Men jag sover, inget att säga där. Som i en bottenlös brunn. Djupare än djupt. Och ändå skaver det i mig. Kan det redan vara vårkliet som satt igång? Trots snöfallet?
   Det märkliga är att när jag känner mig så här tung och omotiverad så planerar jag in massor att göra, som en slags kompensation. Vet inte vad som är bäst. Kanske är det bästa att bara vara. Sitta och stirra? Nä. Jag hör ju själv hur det låter. Jag behöver energi. Trots många minuter i padmasana så fattas det mig något.  Eller kanske just på grund av att jag sitter så länge. Nå. Jag traskar vidare.

Känner du av vårtröttheten? Eller är du pigg av nysnön?

söndag 19 februari 2017

Det är något visst med vatten





Igår var jag, mannen och vår son och hans flickvän i Loka Brunn, på spa. En dag som startade med lunch. Och sedan bad i några timmar. Att det var alldeles grått ute gjorde det hela extra mysigt inne. Att bada, flyta runt i varmt vatten, doppa sig snabbt i kallt vatten, ångbasta och basta i vanlig bastu, simma runt inomhus, flyta runt utomhus med kylan som en fjäderplym ovanför huvudet gör att jag idag känner mig genommjuk. Mjuk i själen och mjuk i kroppen. Att få rå om sina vuxna barn - jag slutar aldrig förundras hur skönt det är. Jag slutar aldrig tacka för nåden av goda relationer. Och nej, det är ju inget kortsiktigt utan ett långtgående bygge som vi ägnat oss åt, jag och min man. Och nu får vi njuta. Ta del av livet som de lever. Och så det lilla lilla livet som är på väg. Nu har lillkrabaten börjat röra sig i magen så pass att flickvännen har känt det. Ni vet, den där första liksom slaget med fiskstjärten under hjärtat. Fladdret när man känner att - oj, det är någon där! Jag längtar till sommaren och jag är så glad att de flyttat hit, till vår stad så vi hinner ses ordentligt.
  
Den här bilden har jag lånat från lokabrunn.se
För dig som aldrig varit i Loka Brunn måste jag ändå slå ett slag för den där pärlan i Bergslagen. Många olika hus från olika epoker. Badet som renoverats kraftigt och numera har en vattensalong med kristallkronor, utöver alla småbassänger här och där. Och det är något visst med vatten. Att så fort jag ser vatten vill jag i det. Året runt. Jag är född sådan. Man kan ta behandlingar med massage och olika bad med lera och tång. Något jag gjort tidigare och det är häftigt också. Man kan bo kvar naturligtvis, jag har varit här på flera jobbkonferenser och det är lika vackert året runt. Maten är god och det finns alltid buffe så man kan välja vad man vill ha. Kaffe i stora salongen med några meter till taket med sköna fåtöljer framför brasan. Och nej, jag är inte sponsrad för att skriva det här. Bara hjärtinnerligt glad att det inte är mer än en knapp timmes resa hemifrån.

Idag är själen i bomull och jag tassar runt i pyjamas fast halva dagen har gått. Så vilsamt!