måndag 15 januari 2018

En ny värld


Första kvällen hade Karin och en av deltagarna ett Gongbad med oss. Det vill säga, de spelade på gongarna. Men inte bara det. De gjorde såå mycket mer. Det var olika ljud från olika instrument och skålar. Jag susade ut i yttre rymden. Det var helt enkelt fantastiskt. Ljuden gör något som är mäktigt. Speciellt när man tänker på att vi alla är vibrationer i olika frekvenser. Det är verkligen som ett riktigt bad inuti. Det finns gongar utifrån planeterna eller elementen. Alla med olika frekvenser och ljudvolym och kraft. Som en ny värld.
Mina inköp
Tredje dagen kom en kvinna dit som säljer olika klangskålar och allt som hör till. Vi hade över 100 olika skålar att välja mellan! Vi satt och tittade på skålarna och såg om det var någon som "talade" till oss och så valde man den eller dom man fastnade för. Jag valde. Och valde om. Till slut hittade jag två. En yinskål för hjärtat och en yangskål för lederna. Precis vad jag nog behöver. Yangskålarna stärker viljekraften för att alliera oss med den gudomliga viljan. Yinskålar har alltid många fler övertoner. Ett större spektra. Karin testade dem och sa att de harmonierar fint och att det är en kvart mellan dem i toner. Det ger en fin vibration till hjärnan om man lägger sitt huvud mellan dem. Det är vad jag tänker göra efter min yoga hädanefter! Vi handlade och handlade. Jag köpte också tinshas, som små cymbaler som sitter ihop, det som man i Nepal startar meditationer med och som vi här i väst oftast avslutar med. Tinshas stärker också viljekraften.
   Vi gjorde också egna gongbad i olika grupper. Jag blev nästan hög av det och kunde knappt sova på natten. Det var gudomligt och underbart att göra tillsammans. Nu är jag så lyckligt lottad att det finns en gong i den yogastudio där jag undervisar och jag har kollat och jag får använda den! Inte till gongbad direkt nu men lite gongspelande under avslappningen längtar jag till!

En ny värld har öppnat sig för mig!

Reflektioner kring yoga och yoga

Kan man jämföra olika yogastilar? Jag vet inte. Jag tänker att det är omöjligt. Tänker att alla vägar bär till samma mål. Och olika människor passar för olika sätt att hantera sin kropp, själ och ande. Och vad som är min största övertygelse efter healing-sound-kursen är att jag verkligen älskar min yoga. Min Shadowyoga. Och att andra människor känner samma för sin yoga. Förstås.
    Och man måste absolut inte jämföra. Men några reflektioner vill jag ändå våga mig på. Jag förstår att KY är så pass populärt som det är för musiken, mantran och chanterna som är så integrerat i den formen. Det var till och med flera lärare som sa på min kurs att de aldrig hade det tyst under ett yogapass... De letade ständigt ny musik som skulle finnas i bakgrunden och nya mantran att dela med sina grupper. Det gjorde mig lite häpen. För om man aldrig lyssnar på det som finns inuti utan musik utanför, har jag svårt att förstå hur man ska höra det som finns där. Att ha musik är mig främmande på det sättet. Däremot att avsluta med chanter, mantran och ljud av olika slag - det känns klockrent för mig. Flera sa också att deras elever främst kom för just musiken, inte för rörelserna. Det var också lite udda i mitt sätt att se på det hela. OBS! Jag säger inte att något är fel eller rätt, jag delar bara mina tankar om vad jag fick höra. Och det är klart att jag var nyfiken på hur det hela skulle vara. När jag stod och duschade kallt varje morgon klockan 06, hade jag trott att jag skulle få trängas vid duscharna. Men ingen gjorde kalla avrivningar. Det var bara i min fantasi tydligen som man gör det!
   Andningen. Åh den djupa bukandningen med uddihyana bandha den lyste totalt med sin frånvaro. Däremot användes mula bandha flitigt, det så kallade rotlåset. Alla andades också in med ett näsljud som inte är en djup inanding (enligt Medveten Andning och Hathayoga). Inte konstigt heller att de blev törstiga för de andades väldigt ofta med öppen mun vilket gör att man förlorar 40 % av sin fuktighet i munnen. Eldandningen. Det var säkert 10 år sedan jag eldandades, så det tog en stund att hitta den. Men förstår fortfarande inte varför den ska göras i vissa positioner. Tänker att det vet de som gör den.
   Ljuden. De stönade, suckade, gäspade högljutt och lät väldigt mycket. Förundrad hörde jag alla ljud runt mig. Själv är jag väldigt tyst.
   Drickandet. De flesta drack under yogapasset. Vatten eller skvimpade med termosar.... Helt otänkbart i min yoga. Jag blir full i skratt om jag ens tänker tanken. För att inte tala om att komma ur rytmen.
   Sittandet. Vi stod någon enstaka gång och skakade loss kroppen, annars satt vi hela tiden. Svårt att bygga en foundation, ett stabilt grundande från fötterna ner mot jorden och uppåt i benen när man sitter mesta tiden. Alla satt också uppallade med kuddar, filtar, bolstrar runt sig. Ingen annan satt rakt ned på sina sittben. Det gör ju att man tippar fram sitt bäcken. För mig är det en paradox. Om man ska sitta så mycket som de faktiskt gör kan jag inte förstå att man inte tränar det ordentligt först. Att klara av att sitta rakt ned på rumpan utan stöd, att ha en rak rygg och stabil core som inte kollapsar. Lite som att hoppa över ett steg i min värld. Tänker också på min lärare som blir 70 år i år och som utan problem sitter i swastikasana i timmar, med rak rygg och stabil kropp utan att någonsin rasa eller bli stel. Där energierna flyter fritt. Själv brukar jag vara helt ledbruten efter att ha suttit i tre timmar på en lektion, utan att röra mig. Men faktum är att det går bättre och bättre. Jag har haft många elever själv, som knappt kan vara stilla några minuter utan att byta ställning. Då måste man börja med just det som jag ser det. Och om kroppen har hårt underlag blir den mjuk och vice versa. Sover du till exempel i en mjuk säng blir du stel och tvärtom. Inte direkt konstigt när man tänker på det.
   Det individuella. Alla gör sin yoga i sin takt. Alla blundar. Ingen hänger ihop som i min yoga när man andas tillsammans och gör rörelserna synkronicerade med andetaget och med varandra. Det är en riktig win-win situation som uppstår då. Men för många är det säkert befriande att blunda. Att inte se någon annan och inte trilla i fällan av att jämföra sig. Det är bra. I min yoga är ögonen öppna, men oseende. Det vill säga man tittar inåt trots att ögonen är öppna. Det är lite svårare än att bara blunda, men ger samma effekt men du ser samtidigt i någon slags ögonvrå när man rör sig åt olika håll tillsammans.
   Musiken. Åh här är det jättestora pluset. Alla mantran, all chanting - det är gudomligt. Och det är just det här som jag vill börja använda. Och vill man inte använda sikhiska mantran, som främst är KY så finns det många vackra inom buddismen och hinduismen också. Eller också använder man bara rakt av de man vill sjunga. Helt enkelt.

Tänk så skönt det är när vi alla hittar till det som känns som just vår yoga!

Katten bland hermelinerna


Jag har varit på kurs. I fyra dagar. Ute i skogen på en vacker plats. Jag har ätit god vegansk mat och sovit tungt i det vandrarhemslika rummet. Bastat i en vedeldad bastu och badat i isvak. Allt medan den mörka himlen stod som kontrast till den snöiga skogen.
   Kursen heter The healing power of sound. Kursledaren Karin Gibson är musiker, musiklärare, Kundaliniyogalärare och lite annat smått och gott står på hennes visitkort. En otroligt inspirerande person, varmhjärtad, glad och oerhört kunnig. Hon har levt musik hela sitt liv och det var hon som skickade en inbjudan till mig om kursen. Ingen av oss förstår riktigt hur det gick till för vi hade aldrig träffats innan kursen och hade inga kopplingar i yogan eller på annat sätt.
   Nå. Jag åkte. Lätt nervös. Mest inför att jag förstod att de andra skulle vara Kundaliniyogautövare och det är inte jag. Men det här med ljud och läkane ljud, healing sounds, överskuggade allt. Jag har verkligen dragits till det här. Så lite grann med känslan av att vara en katt bland hermelinerna körde jag upp till skogen. Och ja. Så var det ju. Det var jag och 11 KY-lärare.
    Det är totalt omöjligt att sammanfatta det hela i ett litet blogginlägg.  Så därför skriver jag flera stycken på raken. Så kan man också göra tänker jag. Det som finns kvar i mig är glädje. Den totala. Och så mycket jag lärt mig och hur inspirerad jag är över att införliva det hela i mitt liv, i min yoga och min undervisning. Steg för steg. För allt är ju vibrationer och vi är alla i svängning på en eller annan våglängd. Jag genomsyras fortfarande av den bubbliga känslan av att allt verkligen är möjligt när man vågar kliva utanför det invanda för att önskan om något är större än rädslan eller osäkerheten.

Tack. Tack. Tack.