söndag 21 juni 2009

Ensam är stark

Efter en dags paus med träningen så längtade jag till mattan imorse. Hoppade upp och gjorde mitt pass. Nu när jag under två månaders tid har tränat exakt samma lilla serie med mina asanas efteråt så har jag genomgått flera stadier. Jag har gått från att tycka att det är perfekt till uttråkad, har känt mig ensam - tvivlat på att jag ska klara mig utan en gruppträning varje vecka, varit utled och känt mig oengagerad. Men min styrka är min envishet! Har ändå gjort det, försökt vara närvarande och gjort det jag ska. Vad har då hänt under den förhållandevis korta perioden som två månader är? Tja, jag har landat inuti, detta är vad jag gör och som gör mig gott. Mina ben är mycket starkare och jag orkar mycket mer. Lägger märke till detaljer i övningarna, använder hela mig. Blivit bättre på att fokusera och imorse kom glädjen. Den äkta glädjen! Den underbara känslan - jag gör det som är bra för mig! Och det är lika mycket den inre kroppen som blir stark som den yttre. Jag längtar inte efter att träna i grupp längre, jag vill inte det! Den insikten kom som en överraskning idag. Tänk att Z visste det hela tiden... Visst vill jag gå kurser och självklart behöver jag det. Ibland. Allt finns ju kvar att lära! Tror att det mesta handlar om att finna sig tillrätta med sig själv. På sin egen matta. Med sin egen kropp. Utan att någon tittar eller bedömer. Jag gör det för mig. För min alldeles egna skull. Och ur detta egna kommer styrkan. Vi lever i ett samhälle där mycket handlar om prestation och bedömning. Tror inte att yogavärlden är utan den delen. Därför måste man återerövra sig själv. Att göra saker för sin egen del och inte snegla på andra. Tror att gruppträningen kan vara jätteviktig i början av sitt yogautövande men för att gå vidare behöver man hitta sin alldeles egna träning. Som Z sa i USA för tre år sen; you are born alone, you die alone and you practice your yoga alone. Tyckte det lät så hårt när han sa det. Nu tror jag att jag förstår!

5 kommentarer:

  1. Jag tror också att det är viktigt att man får hjälp i början, för mig har det varit mycket viktigt och jag skulle ha tappat tråden tusen gånger om det inte hade varit för gruppen. Men även jag har fortsatt framåt ensam och det trodde jag aldrig att jag skulle fixa :0)

    SvaraRadera
  2. Gruppen är superviktig i början, ingen tvekan om den saken. Men man måste också våga gå vidare, det är ensamt men det finns också andra vinster att göra som man inte hittar annars. Tror jag!

    SvaraRadera
  3. Det du skriver idag rusar rakt in i hjärtat på mej! Tack, tack för dina ord! Och jag kommer tänka på dem när jag ställer mej på mattan imorronbitti - då är det bara jag och min yoga. Om Shanti

    SvaraRadera
  4. Tack för ditt kloka inlägg. Jag som är i början har kommit till det uttråkade stadiet men kämpar på. Till hösten ska jag gå en intesivkurs, lite som belöning för mitt tålamod mest för att lära mig yoga på riktigt!

    SvaraRadera
  5. Skönt att ni förstår hur jag menar! Det kan låta så hårt och det är ju absolut inte meningen men det kostar ju alltid att gå vidare :) Känns fantastiskt att kunna ha yogaförståelse över nätet!

    SvaraRadera