jag finns nu...och nu...

Igår morse cyklade jag till jobbet som vanligt. Nej, inte riktigt. Egentligen. Solen lyste försiktigt, hade en Pink Floyd-låt inombords och kände mig lätt till sinnet. Framför mig krypkör en liten pickup, ser ut som en hantverkarbil, vit med röda slogans på sidorna. Musiken dånar ut genom stängda fönster. En som poppar tänker jag. Jag börjar cykla om honom, när jag är på halva vägen börjar han svänga till vänster! Han svänger obevekligt och jag också naturligtvis! Bilen rör vid mig under hela svängen. Så kusligt, jag lyckas hålla mig på cykeln men han bara fortsätter. Helt chockad ropar jag på att han ska stanna - men han hör ju inget... Till slut parkerar han och jag är någon decimeter från att falla under bilen. Rädd! Och jag öppnar hans bildörr och frågar om han inte hade sett mig. Han svarar inte! Han tittar ner. Skäms kanske... Jag börjar häva ur mig allt om folk som inte använder blinkers men tröttnar efter halva artellerielden... Han tittar inte på mig! Och lika hastigt som vreden sköljde fram, lika snabbt är den borta. Tänker att jag hade tur. Att jag såg. Och att jag fann mig och cyklade med. Att att att... Och så är den där igen. Tanken på nuet. Närvaro. Att vi lever nu. Resten vet vi absolut inget om. Och att jag nästan vinglar vidare för jag känner plötsligt att jag fick något. Att ta hand om. Nuet som hela tiden glider. Nuet som jag letar efter i min yoga, att stanna här och nu. Vara och vara. Allt händer på något vis hela tiden runtomkring, folk dör, folk föds och ibland är det som vi glömmer bort det. Om det inte händer i vår egen sfär. För då blir vi påminda en liten stund. Jag ska bära med mig bilens obevekliga rörelse mot min kropp och att jag inte föll. Inte föll - jag finns nu.