Det går fort

Igår var det födelsedag hemma hos oss. Sonen fyllde 20 år. Plötsligt är den lilla killen över 1.90 och flygfärdig. Han som föddes nöjd och snäll. Med väldigt lite gråt och skrik som baby. Med spring i benen och så otroligt mycket spexande. Blicken under luggen. Kanske fick han det lite tuffare än tjejerna? Jag som läste böcker som "Vi föds inte till flickor, vi görs till det" ville inte att han skulle ha någon fördel av att vara kille... Hmm. Inte helt enkelt att få till när han kom som nummer tre med två storasystrar som inte ville något hellre än pyssla, krama och pussa. Och bestämma :) Lego och bilar. Han kunde inte få för många. Ibland var hela sängen full av hårda kantiga bilar när han somnat...Som förälder är man partisk förståss. MEN. Jag har nog aldrig träffat någon med större hjärta. Han kunde gråta över orättvisor som andra utsattes för. Jag minns speciellt ett tillfälle när han gick på mellanstadiet och de hade diskuterat i skolan om adoption och homosexualitet. Han förstod inte frågan...och som han sa - hur ska de annars få barn?? Då kände jag att det finns hopp. Hopp för framtiden, nya generationer tänker på nya sätt. Att vi har så mycket att lära oss av våra barn.
Av någon anledning är det småbarnsåren som finns mest i mitt minne. Alla nätter han kom som skjuten ur en kanon för att sova hos oss. Borrade glatt ner sig under min arm. Alla gånger han strök mig över kinden och sa "tjött mamma?" och kom med kudde och filt till mig. Att han kunde se det! Och alla gånger han hade skojat till det på dagis, berättat dråpliga historier som var helt uppdiktade. När fröknarna gratulerade oss till att han hade varit med på Lilla Sportspegeln...han var så trovärdig och sa med förtrytsamhet i rösten när vi gick hem - Men, får man inte skoja lite?? Och hans blyghet när han blev föremål för flickornas himlastormande kärlek när han började skolan. Söt, blond och långhårig väckte han heta känslor. Och tårarna när "flickvännen" gjorde slut i trean. Den dåliga förloraren i spel... Men också en drama queen när han någon enstaka gång blev arg. Skratt och gråt omvartannat i den killen. Som också är eftertänksam, analytisk och klok. Som sällan hetsar upp sig och som alltid lyssnar på vad andra säger. Jag kan inte annat än vara stolt och tacksam för en sådan person i familjen. För han har lärt mig mer om rättvisa och kärlek än jag kunnat själv. Grattis A! Min stora lilla kille.