fredag 1 oktober 2010

Drama

Dimma. Kallt. Lite mörkare men ändå grönt. Märklig känsla när jag kliver utanför dörren. På andra sidan jorden är det kväll och i Ecuador råder undantagstillstånd nu. Det har varit våldsamma protester. Från poliser mot militärer. Och jag ser presidenten hålla tal till en uppskruvad folkmassa. Han blottar halsen, skriker - skjut mig då! Mörda mig. Ni fega uslingar. Drama. Ibland kan jag känna att det där dramat tilltalar mig. Nej! Naturligtvis inte våldet. Men det här att vara så känslosam. Tänk er Reinfeldt skrika det... nej, det går inte ihop med vårt kynne. Kanske är det lika bra det. Men det här som Gardell fångar i Mellanmjölkens land. Det här som välvilligt kan kallas balans, men som lite mer kritiskt kan kallas feghet. Kanske? Vem vet? Mitt morgonpass är trögt. Som sirap. Som något tungflytande. Men jag gör. Vet att det vänder. Men mitt i den där segheten, trögheten och mesigheten önskar jag mig drama. Missförstå mig rätt! Att något revolutionerande ska inträffa på min yogamatta som är uppiggande orange. Att kroppen ska göra något helt oväntat. Vika ihop sig till en liten boll , sträcka ut sig totalt i upavistha konasana och lägga hakan i golvet och överraska mig. Men det händer inte... jag strävar på och dramat för dagen får helt enkelt bli att jag gjorde. Trots våldsamma protester i mitt sinne :)

Bilderna visar Emma Balnaves i upavistha konasana

6 kommentarer:

  1. Trägen vinner!
    Sänder dig finsk "sisu" från andra sidan Tellus.

    Mentalt kommer vi långt även om kroppen säger annat mellan varven.

    VeckoslutsKRAM

    SvaraRadera
  2. Vilken bra beskrivning av viljan att ha både balans och drama - det är så jag tolkar det i alla fall! Och det är något som jag känner att jag ibland har svårt att förstå - jag vill vara i balans och och vara lugn och harmonisk - samtidigt så vill jag ha lite action och drama som får känslorna att flöda ibland...En slags tvetydighet!

    Ha en skön helg - med lagom mycket balans och lagom mycket drama:))

    Kramar Helena

    SvaraRadera
  3. skrev precis om att jag känner mig suddig i kanterna.
    och att jag borde definiera min form. eller tja det tänker jag ialla fall.
    sen får vi se hur det går.
    och visst längtar jag efter drama ibland. men oftast finns det så otroligt nära att jag gillar när det är lungt som en filbunke....

    SvaraRadera
  4. Känner igen mej och ler. För vi måste få vilja ibland! Vi måste få vänta lite mirakel, drama, ja vad som helst. Inte bara simma runt i mellanmjölken och jämt vara så jädra (och genomskinligt) nöjda. Låta det finnas lite temperament i vår Santosha :)

    SvaraRadera
  5. Tror att jag förstår, precis.
    Det där galna sydländska tempramentet som är så hotfulllt
    för oss. Jag vill också ha det, mötas av det. Utan att bli idiotförklarad.
    Jag hade det några gånger när jag tränade i grupp.
    Tyvätt så var min ledare " mycket svensk"
    Och kunde inte hantera det. Fick en halvtimmes
    Prat eller svammel om sådant som egentligen inte berörde själva känslan i "galenskapen"

    SvaraRadera
  6. Vi är allt några som känner samma. Skööönt!

    SvaraRadera