tisdag 5 oktober 2010

Förströdd

Så slog den ner i mig. Längtan. Efter semester. Efter sommar. Jag som alltid berättar om hur skön jag tycker att hösten är - jag surfar runt på resesajter och längtar längtar längtar. Till vila och värme. Men när jag ser bilderna vet jag inte...Är det det? Halsen skrovlig. Yogan i bakgrunden. Min egen alltså :) När jag undervisar är jag helt i det jag gör och det är fint. Och som jag vill. Men sen...sommarens korta semester och lite förkylningar här och där, allt bleknar och jag vill tvärtom. Det är en konstig tid. Oreda i riksdagen. Katastrof i Pakistan. Och jag lite trött och tvär. Försöker se nivåerna i livet. Men det är suddigt. Som om jag behövde glasögon men inte kan hitta dem. Som om jag pratar ett språk med en lite annorlunda dialekt. Längtan efter något. Längtan efter Indien? Få drunkna i folkvimlet och färgerna. Leenden som inte har en dold agena. Tingeltangel och sol. Templets eviga mässande. Kanske är det det? Ett tempel. Att gå till. Utan att förrätta någon ceremoni. Bara sitta. Ta in lugnet och vara. Eller nej...inte riktigt det heller. Ulf Lundell sjöng på 80-talet att man kallar det längtan men inget vet vad det är. Det sammanfattar mig. Just nu. Ett slags kliande inuti. En växtvärk i sinnet. Böcker hjälper inte. Filmer hjälper inte. Vad är det som vill ut? Vad finns därinne inuti? Nej. Jag mår inte dåligt. Är bara i ett mellanläge där jag inte vet. ÄR. Ovant för mig. Har alltid vetat. ALLTID. Vad jag vill. Vad jag tänker. Hur jag tycker. Och nu...som sand mellan fingrarna. Ovan. Förströdd. Försöker att inte sätta etiketter på det hela. MEN. Jag vet inte. Så ovant. Känner du också så ibland?

3 kommentarer:

  1. Det kommer mer som i vågor det där...ibland är jag helt hundra på vad jag vill och vad jag ska göra. Oftast är det inte så.
    Fast det är urskönt när man kommer ur mellanläget, ska jag säga dig.
    Kanske att de behövs. De där tviveln som egentligen inte är tvivel...vet precis hur det känns!
    Kram

    SvaraRadera
  2. Jo, här är en till som vet hur det känns...
    Lustigt nog så är det väl så att man just inte kan göra någonting just när man är i det... bara vänta... och sedan kommer man liksom tillbaka... Kanske behöver våra själar komma ikapp intellektet emellanåt... Fast å andra sidan så ägnar du ju dig så mycket åt det i din yoga... Ja det vi vet är att svaren kommer...:)
    Kram så länge...!

    SvaraRadera
  3. Ja, jag känner också igen mej. Det gör ont när knoppar brister... Sedan slår blomman ut! :)

    SvaraRadera