onsdag 26 oktober 2011

Kännas

Plusgrader ute, milda vindar. Längtar efter frost och kyla. På yoga-workshopen med Emma Balnaves i London, ställde hon frågan till oss om varför man yogar. Det var intressant att höra alla olika svar, speciellt som det var en del nybörjare med. Ofta är det så på de kurser jag går att det är blandat, det är människor som utövat yoga i många år och undervisat länge tillsammans med rookies, människor som bara börjat nosa på yogan i något år. En ung tjej sa lite tyst - to feel something. De orden lyfte Emma - känner du inget så är det inte yoga du utövar, slog hon fast. Det var skönt att höra. I min yoga har det ända från början varit jobbigt fysiskt medan det mesta faktiskt har skett inombords. Förändringar i tankar och känslor. Känslor som dykt upp och skeenden som jag inte tidigare noterat. Eller haft. Och de där känslorna, så mycket de kan röra upp och så mycket som kommer fram. För om man inte känner något, då är det inte yoga, då blir det någon slags gymnastik. Och jag tänker på alla år som jag tränade yoga i grupp och hur lite vi pratade om det. Om de osynliga kropparna som vi har. Vi var mest fast i annamaya kosha, den fysiska kroppen som vi kan ta på och se. Vi pratade inteom de andra kropparna, som vi inte ser. När jag hör Emma så inser jag hur mycket jag längtat efter just den typen av dialog. Om vad vi känner. Och varför. För det finns ju förklaringar till det. När jag tar upp det i mina yogagrupper så känns det bra för mig. Fint att kunna förmedla något på ett tidigt stadium som det tagit mig åratal att komma fram till och hitta rätt med. Det är också intressant att se och höra allas olika tolkningar och reaktioner på det. De flesta är lättade. För visst känner man något ganska omedelbart när man börjar? Det där som kan vara så svårt att sätta ord på. Som man knappt tror hänger ihop med yogan. Och jag tänker att som lärare är det viktigt att inte tappa det. Att inse att det är ganska omvälvande. Som Emma som tränat över 20 år och rest runt i världen i 14 år och undervisat och som ändå kan möta oss alla precis där vi är. Vilken lärare. Vilket gott exempel hon är. Och hon har inte glömt hur det är när det börjar hända saker inuti. Kännas.

Bilden är på Emma Balnaves, fotograferad av Dan Lindberg

7 kommentarer:

  1. Jag kan bara hålla med dig i det du skriver idag. Visst känns det mycket ibland!
    Kram
    M

    SvaraRadera
  2. Här har vi frost om natten och väta om dan, fast den där riktigt kalla vätan med löfte om snö. tycker så mycket om att bo här uppe längst i norr för vintrarnas skull, all den där snön...mmm
    blir mer och mer övertygad om att jag borde börja yoga jag med en dag. blir alltid så berörd när jag läser här, känner jag behöver...och att känna fullt ut, det är fint..

    kramar en torsdag, Lycke

    SvaraRadera
  3. Åh, vilken häftig och vacker bild.
    Carina

    SvaraRadera
  4. Visst är det spännande! Allt det här vi har inom oss som inte syns!!! Allt det här som vi ÄR och KÄNNER. Som inte syns. Själva Livet!

    SvaraRadera
  5. Jag tänker att det kan av denna anledning kan vara bra att byta yogaform om man inte känner något. När jag gjorde asthanga, vinyasa etc då var det svett och muskelvärk mest och ffa så väckte de yogaformerna egots prestationskrav/ångest och jag var åter fast i mitt eget ekorrhjul. Men Kundalini är jag befriad från de fysiska prestationskraven och bara andas och är... och börjar känna mer och mer! ;o)/Magdalena-Pladuska

    SvaraRadera
  6. Tack för er vackra kommentarer och Magdalena - det kan du verkligen ha rätt i. Att hitta sin egen yogaform och stil är viktigt. Ashtanga har jag aldrig provat, men det är klart att alla former inte passar alla.

    SvaraRadera