Tom. Låg energi. Lite som ett urblåst ljus som väntar på att få brinna stadigt igen. Så mycket praktiska saker som jag sysslat med den här veckan, logistiken med bilar, hämtningar vid flygplatser och motortvättar. Kaminer som slutat vara varma och visat felmeddelande. När inget är avslutat innan nästa sak har hänt. Sprungit mellan olika ställen. Ringt. Fixat. Bönat. Bett. Lett fint och sagt tack. Jag skulle kunna göra en jobbig lista över den här veckan. Den skulle bli lika lång som en fin berättelse om mitt år 2011... Men jag kan inte formulera en vettig mening. Avhållit mig från datorn. Inte orkat. Känt mig som ett skal. Ett tomt ingenting på något vis. Inte lessen. Men less. Inte utmattad men trött. Året rivstartade med storm, spöregn och trassel. Just vill vill jag bli ett varmt ljus som brinner med fin och jämn låga. Ibland blir det en sak för mycket och det var som kraften bara rann ut där i isregnet. Som om jag inte orkade med en sak till. När jag känner att jag är tre steg efter och aldrig ifatt. Måste på något vis vänta in mig själv. Tom. Ibland kan jag känna att jag nästan målar in mig i ett hörn i bloggen och det vill jag akta mig för. Att jag måste skriva om bra saker. Hela tiden. Att jag måste ha fina tankar om tillvaron, mig själv och allt där emellan. Men jag är inte där. Jag skulle vara skenhelig om jag gjorde det. Och jag är ju precis som du, har bra och mindre bra dagar. Vi vanliga människor av kött och blod. Vill vara sann. Samtidigt vill jag vara rolig. Underhållande. Tänkvärd. Klok. Just nu känns det som jag inte är något av det. Jag är bara - tom. Inte otäckt. Men märkligt. Inte avstängd men i avsaknad av något. Platt på något vis utan att vara tillplattad. Känner du igen det? Eller är det bara jag som är dyster så här framåt nattkvisten?
Jag är glad att du är som du är. Att du skriver som det är. på riktigt. och inte skriver låtsas. Det vore dumt. Livet är allt annat än det.
SvaraRaderaOch här får du en sjuhelsikes varm kram!!!
Åh du, nu fick du mig att grina också :) Tack just ikväll var det härligt med en så varm kram min bästa fröken!
SvaraRaderaDu är där du är. Precis som fröken b säger: så härligt det är att du är på riktigt, skriver om det som är du, som är viktigt. Det är väl det bloggen är till för också. Inte bara du som är till för oss, utan också vi som är till för dig. När du behöver det. Varm kram, jag är också glad att du är den du är och att du vågar visa det.
SvaraRaderaBara du är inte alls fel att vara. Läser med nöje allt du skriver.
SvaraRaderaMånga kramar
Om jag känner igen mej, skojar du?!
SvaraRaderaKloka, fina du!
Du delar livet som det är och det är just det som gör det så speciellt att få läsa hos dej. Kram!
SolhälsningsNina (oinloggad)
Vackert sant och tänkvärt som alltid!!Livet bjuder på allt möjligt och ibland stormar det runt mera och känner igen känslan av tomhet, att jag har inget att förmedla.Men just nu förmedlar du att det är just så som det känns hos oss alla ibland.
SvaraRaderaKram Lotta
oj, känner igen. då får man ta varje chans, varje möjlighet att lägga sig ned, sätta sig ned och omfamna sig att det är okej. att liksom vara i det som är, hur grått, trist, ingenting det än må vara. Låta det segla förbi, för det gör det och vad du än skriver, och hur du än skriver finns alltid stråken av dig där mitti meningen eller emellan meningarna. så tomt blir det aldrig. kram och styrkekramar till dig
SvaraRaderaFörstår precis det där med att måla in sig i ett hörn med bloggen. Man skapar sig en identitet och "tvingas" upprätthålla den. Fast det måste man ju inte. En bloggare som jag läser ofta funderade ett tag på att skaffa sig en anonym blogg där hon kunde få spy ur sig alla jävelskaper utan att förfära sina vanliga läsare som förväntar sig underhållning och klokskaper. Lite så är det. Vi är ju så mycket, så många olika. Alla delar behöver få komma till tals. Skönt att höra att du är mänsklig, Annika:)
SvaraRaderaKram Carina
Anna - tack och tack för dina ord, de värmer verkligen, precis som kramen.
SvaraRaderaMarika - kramar tillbaka! Och jag läser hos dig också :)
Nina, tack för de orden. Kramar
Lotta, skönt att läsa. Kramar
Karin - ja så är det ju och tack för styrkekramar
Carina - eller hur? Mänsklig i allra högsta grad :) Och ja, man får hålla i sig ibland och inte skönmåla sig själv. Kram!
Jag känner också igen det. Oerhört väl. Och det känns som att jag också är där i tomheten, i det där som inte går att riktigt sätt i ord. Även fast jag inte önskar dig att vara där, så känns det på något sätt skönt att höra att det är så. Även för andra. Dessutom verkligt vettiga människor, som du. Stor kram och hoppas att det är en övergående känsla! För oss båda.
SvaraRaderak - du kan inte ana vad glad jag blir över dina ord. Ja det är förstås övergående även om det inte känns så. För oss båda :) Stor stor kram tillbaka!
SvaraRadera