tisdag 5 juni 2012

Julklappsbytet

Inget är vad det synes vara. Egentligen. Tror jag. Det finns dolda meningar, nivåer och dimensioner i allt. Man måste därför bestämma sig för vad man själv tror är rätt och riktigt. Tänker jag. Om det stora. Viktiga. Omvälvandet som tar plats när yogan arbetar ostört i mig. Våga se bortom. Ytan. När jag kan hålla sinnet i schack händer så mycket att jag nästan blir stum. Det låter så märkligt. Jag vet. Men inte för den som känt samma.
När jag var 7 år och gick i första klass hade vi julklappsbyte. Alla visste vilken julklappen var som fröken hade kommit med. FRÖKEN. Alla ville ha den. Det var ett enormt paket och med en stor rosett. När jag drog vinstlotten, för det kändes verkligen så, trodde jag knappt att det var sant.  Kunde knappt bärga mig innan jag kom hem. För vi skulle öppna julklapparna hemma hade fröken bestämt.  Kanske var det ett pedagogiskt drag. Kanske smart. I det här fallet ett snilledrag. Jag kunde inte bärga mig. Jag slet av pappret. Och i kartongen låg.... en kokosnöt. En stor hårig nöt. Ful. Jag visste inte ens vad det var jag tittade på. Och naturligtvis hade jag väntat mig något helt annat. Något som i mitt sjuåriga hjärtat viskade om blanka sidenband och hjärtan. Något som jag inte kunde formulera riktigt i ord. MEN. Den där kokosnöten stirrade på mig som ett litet eget monster. Jag brast i gråt. Stora tårar droppade ner på nöten. Och sedan följde farsen när vi skulle försöka få upp den. Ni som hört Povel Ramels låt Far jag kan inte få upp min kokosnöt vet precis vad jag menar. TIll slut lyckades min pappa få hål i den med en tång! Och ut rann kokosvattnet som var som vatten och som jag tyckte smakade vedervärdigt. Och det är klart det gjorde. Alla mina förväntningar och förhoppningar som helt hade gått upp i rök. Idag gillar jag kokos :) Och jag vet också att inget egentligen är vad det synes vara. Som yogan. Det där yttre. Och sedan det där inre. Och de där förväntningarna som sätter så många krokben ibland. Försöker skala av mig dem. Bara ta emot. Göra. Minns mitt julklappsbyte. Och alla förväntningarna på det där paketet.

6 kommentarer:

  1. Den historien tar jag med mig, så tydligt ibland med dessa förväntningar som krånglar till det i livet.

    Kram Lotta

    SvaraRadera
  2. vilken fin historia...och lite sorglig oxå, när jag tänker på sjuåringen...men ändå. tack.

    SvaraRadera
  3. Mitt i prick, igen!
    Fantastisk berättelse, skulle vilja kalla den för en applikation.
    Robert K.

    SvaraRadera
  4. Vad fint du beskriver det där. Förväntingar bär vi alla med oss. På oss själva. På andra. På yogan. (Och fortfarande ibland även på paket.)
    Kram

    SvaraRadera
  5. Vilken fin berättelse. Jag har ofta för höga förväntningar. Vill så mycket. Kräver nog mycket också. Oj, vad du fick mig att tänka och värdera. Ännu en klokhet jag tar till mig. Tack!
    Kram

    SvaraRadera
  6. Tack för att ni läser och kommenterar, det gör mig så himla glad! Och Robert, en applikation??

    SvaraRadera