tisdag 7 augusti 2012

Utan den

Utan den. Utan yogan skulle jag inte ha min ryggrad i tillvaron. Stabiliteten. Ljuset. Det slår mig med full kraft när jag kliver in på jobbet. Ni vet den där känslan innan något drar igång. Segt. Som kåda. Som klibbar. I mitt sinne. Tänker och funderar. Vrider och vänder men förändringarna jag önskar mig de är på väg, men jag är inte riktigt där. Så jag gör det jag ska. På halvfart för inget har riktigt dragit igång. Och jag skulle dras ner i en grop av misströstan om jag inte hade min yoga. Jag vet det. När jag gör min morgonyoga känner jag mig som mest levande. I mig. Och jag har den. Nära. Hur svårt jag än tycker att vissa delar av den är så spelar det ingen roll. Jag kommer att yoga tills jag dör. Och det är så stort. Gigantiskt. Ibland snuddar det vid mig. Rymden av yogan. I världen. Så stort. Men ändå i mig. I en liten människa kan den göra all skillnad. Den rymmer allt. För mig. Glädje och uppsluppenhet. Svårigheter men lösningar. Rädsla och smärta som jag klivit in i och ut igen på andra sidan. Och jag vet. Det upprepar sig men på andra sätt. Men jag kan inte tänka mig ett liv utan yogan. Utan den vet jag inte vem jag skulle vara. Låter det överdrivet? Jag räknar sälla upp positioner, asanas som jag gör, det känns helt sekundärt att vidarebefordra. Jag räknar inte upp hur jag andas eller vilka bandhas jag använder. Det är inte det jag vill åt. Inte det jag vill förmedla. Sitter i bilen vid vår lilla järnvägsövergång där bommarna är nerfällda. Och åskvädret dundrar. Rakt framför mig är himlen mörkgrå och rakt ner från himlen ser jag blixten som en ljuskanal. Och det smäller. Ungefär så i mitt inre. Den där molnmassan är jag och den där blixten, den är min yoga. För hela mitt liv. Utan den vill jag aldrig vara.

6 kommentarer:

  1. Svar
    1. Jag undervisar i hatha yoga, all fysisk yoga härstammar från den. Min lärare har utvecklat en stil som har delar av många olika yogastilar, han har bland annat varit elev för mr Iyengar i 25 år men även tränat Ashtanga för Pattabi Jois och gått i lära med en munk. Den stilen är sprungen ur både yoga och kampsport och dans. Shadow Yoga är namnet. Den tränar jag själv men undervisar inte i den som sagt, det är bara en i Sverige som får det. Var det klargörande :)?

      Radera
  2. JAAA! Yogan förblir en trogen bundsförvant fram till dödsbädden. Och troligen efter det med. ;)
    Kram

    SvaraRadera
  3. låter härligt, och jag tror jag förstår. tänker som vanligt att jag inte hinner :) men du fick mig att komma ihåg min mogongympa..har en särskilt trevlig mamma särt mig. hon är chigong-kursledare. när hin färöker lära mig chigong yrslar det i hela huvudet :))) så det har inte blivit mycket. men mogongympan...hjälper fint mot morgonvärken..hu, känns som kroppen börjar bli gammal - oops det där sa jag väl inte, man blir ju vad man tänker eller hur det nu var. önskar dig en finfin dag och glitter och sol!

    kramar Lycke

    SvaraRadera