Oceanen av påminnelser

Ibland gör tillvaron små luckor i väven där något annat kikar in. Ni vet, plötsligt kommer man att tänka på något, drömmer om något eller helt enkelt bara får en ingivelse. Eller också. Eller också så träffar man någon från sitt förflutna som har spelat en avgörande roll och som gör det igen, bara med ett litet inhopp. Har varit på konferens i två dagar, två dagar som jag trodde skulle tära mig och trötta ut mig. Men det blev tvärtom. Vi hade konstruktiva dialoger och planeringar och igår kväll lekte vi. Sjöng karaoke och var barnsliga och glada. Det var underbart. Faktiskt. Jag bröt upp lite tidigare än mina arbetskamrater, yogan gör mig som vanligt mer medveten om vad jag behöver och ska :) Och jag går in i ett annat hus, håller upp dörren för en man som kommer tungt lastad. Han tittar upp. Våra blickar möts och jag utbrister Bengt! Är det du? Och vi blir lika häpna båda två. Bengt har varit min bästa chef hittills i mitt liv. Bästa på det sättet att jag blev sedd. Som nybakad och färdigutbildad fick jag en tjänst på ett behandlingshem för ungdomar med missbruksproblem. Han gav mig ansvar allt eftersom. Peppade och stöttade. Efter två år fick han mig att ta tjänsten som biträdande föreståndare -  vi blev ett förståndar"par" kan man säga. Hans hjärta var stort. Hans hjärta är stort. Hans empati med de ungdomar vi arbetade med styrde oss på en varsam väg. Och min uppriktiga glädje från magen och uppåt när jag såg honom, visade mig själv återigen vilken viktig person han varit i mitt liv. Viktigare än vad han någonsin förstått. Viktigare än vad jag förstått.  Om man kan säga så om en chef? Så vi bokade en frukostdejt i morse. Tog igen lite förlorad tid. Det är nog 10 år sedan vi sågs. Och 30 år sedan vi började arbeta ihop!! Det är en hisnande tidsrymd. Allt som händer. Ett liv emellan i livet på något vis. Och vi uppdaterade oss om familj och jobb. Men mest av allt kände jag att jag var tvungen att säga till honom hur viktig han varit för mig. Det var så skönt, han blev rörd och lite förlägen. I mitt liv har han något sätt spelat rollen av storebror. Den omhändertagande men stöttande. Som sett MIG. Alla tankar och händelser som passerat inom mig sedan igår kväll - en ocean av påminnelser om vem jag var, vad jag arbetade med och vad jag uppfattade som viktigt. Och jag känner själv vilken lång väg jag gått. Inte bara alla olika jobb jag haft utan också den personliga resan jag gjort. Jag fick en fantastisk påminnelse om hur långt jag gått i det jag önskar. Och att tålamodet är en naturlig del av processer. Allt kan inte ske hela tiden utan pauser. Jag tog en lång morgonpromenad innan vi satte oss med vårt kaffe i morse. Glädjen över att ha hittat varandra igen. Både deras och våra barn har flyttat hemifrån. Vi bor visserligen 10 mil från varandra, men vi kommer att ses. Det vet jag. Det vet han. Och jag är tacksam. Solens värme i ansiktet när jag tittade ut över Mälaren. Värmen i hans ögon när vi pratade om hur det var. Mitt skratt som kom långt inifrån och bara vällde ut. Visst är det välgörande att träffa någon som funnits med men som sedan av någon anledning försvunnit från närheten och som bara sedan kan kliva in igen? Många svar hittade jag i vårt möte. Många svar på vad som hänt i mitt liv. Och vart jag ska. Jag tar nästa steg med tillförsikt.