tisdag 25 september 2012

Tackar min stelhet och blockering

Det är frigörande att hitta exakt var en blockering finns. Hur ont det än gör eller hur stretande och svårt det än är i kroppen så vet jag att jag är på rätt ställe. Att jag andas in i det ömmande. Att höger sida, som vill vika sig eller dra ihop sig, får en annan stadga för att rörelsen trycks uppåt från foten. Jag skonar både min höft och mitt knä. Det gör ont hela tiden kan jag säga. Men jag vet vad det är. Nu. Att obalansen funnits där väldigt länge. Först som något diffust molande, sedan en slags värk. Mer än obehag men inte så smärtsamt att det kräver medicinering. Den har funnits där och varit upptäckt. I mig. Av olika lärare. Men nu ser jag det klarare. Jag har också märkt att jag är mycket piggare. Jag vaknar före klockan trots att jag jobbar så mycket och har rest en hel del senaste veckan bara. Det brukar trötta mig. Men jag vaknar tidigt. Njuter av det helt enkelt. Jag tänker inte heller längre saker som - hur lång tid ska det här egentligen ta? Jag är i det och det är allt som räknas nu. Tänk att en blockering kan lära mig så mycket. Tänk att den som har få blockeringar har det lite tuffare. Missförstå mig rätt, men jag tänker ofta på John Evans ord blessed are the stiff ones. För oss finns allt att upptäcka för att man möter sin gräns tidigt. För den som har få sådana gränser blir inte yogan lika tydlig, man måste veta ännu mer exakt vad man gör så man inte skadar sig. Det är många flexibla människor jag sett i yogan som haft knixande rörelser uppåt när de kommit långt i asanas som exempelvis samakonasana. Där styrkan kanske inte finns även om det flexibla är närvarande. Så jag tackar för min stelhet som tagit mig långt. Jag tackar för de blockeringar som fått mig att arbeta på en mängd olika sätt. Och jag tackar faktiskt mig själv för att jag varit ståndaktig och inte givit upp. Även om jag vill sudda ut den senaste meningen så får den stå kvar. Jag ger mig själv lite cred. Och har helgens kurs i färskt minne i min kropp. Framför allt där. Hur har du det med din kropp? Är den stel eller flexibel? Kan du hantera den utifrån just din konstruktion och vet var du jobbar?

Bilden är på Zhander Remete www.shadowyoga.com tagen av Dan Lindberg, www.danlindberg.nu

12 kommentarer:

  1. Tack för att du tar upp detta idag för det är precis vad som rört sig i mina tankar det senaste. Jag har gjort mycket motstånd mot min smärta. Velat ha den till något fysiskt problem som en läkare kan rätta till. Men nu när kroppsnärvaron ökat vet jag att det handlar om blockeringar. Djupa blockeringar som hängt med sedan långt tillbaka.
    Jag är smidig i hela ryggraden men höfter, axlar och mitt vänstra knä bråkar. Det jag försöker göra nu är att lyssna till kroppen. Känna in om jag klarar av en viss ställning. Använder kudde mellan benen i klippställningen för att kunna sitta så en stund. Gör det för ont så vilar jag från övningen men annars försöker jag att andas genom smärtan. Lyssnar inåt om det finns något svar inom mig.
    Jag tror faktiskt att jag kommer att bli av med en del av min smärta och stelhet en dag även om det kommer att ta tid. Det känns bra att ha kommit hit i alla fall, att jag fått en viss insikt om smärtan.

    Och det var bra att du inte suddade ut meningen för du ska absolut ge dig själv en massa cred. Du kämpar på jättebra och inspirerar dina läsare Annika! :)
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Carina, tack för dina ord. Och jag tror vi arbetar på samma sätt. Kramar!

      Radera
  2. Precis i samma funderingar är jag. Min vänstra höft värker på nätterna nu. Jag har en stor blockering där som nog har hängt med sedan barnsben. En av anledningarna till att jag slutade med ashtangan var att jag aldrig riktigt kom åt den blockeringen. Inte säkert att jag gör det nu heller, men känns som jag är någonting på spåret. Igår tänkte jag skriva om de tankar som kom upp att jag har "lagt" min rädsla i höften och nu är det dags att släppa den. För övrigt är jag en stelis, precis som min mellandotter, resten av familjen är viga. Det är bara att acceptera att vi aldrig kommer att kunna gå ner i spagat:-).
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja vi har ju olika konstitutioner men sedan är det blockeringar och de kan vi alla ha eller jag tror att vi alla har dem. Min högra höft - därifrån har jag både gråtit och släppt saker eller hur jag ska säga, men det finns mer... Stor kram!

      Radera
  3. Hmm, som kroppsterapeut kan jag känna mig lite tveksam till att tvinga kroppen att göra rörelser som den har svårt för. Jag tänker att stelheten kanske har en funktion - att den skyddar kroppen mot att skada sig, att vi alla är skapta olika och att vissa "blockeringar" eller skevheter är en del av oss. Men som en någorlunda andligt och psykologiskt medveten person (oj,det där lät lite pretto, men du förstår nog vad jag menar) vet jag ju att vi låser fast känslor i kroppen och att det kan vara bra att få loss på dem. Var försiktig bara! Sen kan man ju dra paralleller mellan kroppslig och mental stelhet, och att utan motstånd uppstår ingen styrka, varken mental eller kroppslig. Tja, det blev lite rörigt det här, men men...
    Kram Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tvinga är ett hårt ord. Att andas sig igenom smärta och vad den står för, det är något annat för mig. Stelheten har säkert en funktion men i yogan så vidgar man sina gränser tänker jag och det är ingen dans på rosor :) Inte för någon, stel eller inte. Men genom den vägen så hittar man annat. Det är inget tvång eller självplågeri utan andlig disciplin, som jag ser det. Och det här med smärta, hur ont gör det egentligen? Är det bara obehag eller hur ser det ut. Tar man fram smärtan och tittar på den så ändrar den ibland skepnad tycker jag. Men jag kan tänka mig att det blir tvärt emot det du lärt dig som kroppsterapeut ibland. Jaja, långt svar på ditt svar :) Kramar!

      Radera
    2. Långt svar på en rörig kommentar *skratt* Ja, det är en balansgång,och både smärta och rädsla ändrar ofta skepnad när man vågar gå in i dem och titta efter. När jag får min huvudvärk har jag börjat att, i stället för att försöka fly den, gå in i smärtan och titta på den, se vad den har för färg och form, exakt var den sitter och vad den vill säga mig. Upplevelsen av smärtan blir helt annorlunda då.
      Carina (igen)

      Radera
    3. Ja det där är ganska fascinerande. Och att känna precis var det gör ont, förut kunde jag inte precisera mig...KRam!

      Radera
  4. ÅÅ herregud! jag hade behövt hur mycket hjälp som helst. stelare än stel är jag. vaknar sådan och värk och så börjar jag känna av leder som gör ont i samband med bära liten, byta på liten, orkar ibland knappt hålla stekpannan. misstänker nåt reuma-inslag i handleder, fingrar...hade önskar du bodde här bredvid, svårt att ta tag i dessa saker med mig själv. tycker inte alls du ska sudda ut. klappa dig själv riktigt ömt istället..

    kramar Lycke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja tänk om vi bodde närmare varandra! Det låter inte bra med dina leder alls, du borde nog kolla upp det. Stor kram och gör nu slag i saken och ring vårdcentralen!

      Radera
  5. ja, du ska absolut ge dig sjalv lite cred och kanske inte sa lite heller!
    blir alltid glad och pa nagot vis lugn nar jag laser har, kanner att jag kan lite pa livet...det ar fint.
    min kropp ar ganska overrorlig har och dar, och har darmed haft mycket ryggproblem nar dansen har varit som mest intensiv.
    just i dagarna vet jag inte riktigt hur jag ar, fortfarande overrorlig men formodligen inte tillrackligt stark. vill jobba med min kropp igen men hittar inte gnistan. har du nagot bra rad att ge?
    kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh va svårt. Rörelseglädjen har du ju, kanske behöver du känna hur stark du är och träna styrkan? Jag känner inge det du beskriver frånflera överrörliga människor, de får ont i kroppen på olika ställen, Höftlederna är en annan sådan plats. Går du ner i spagat till ex så är det viktigt att du går upp på samma sätt, rakt och med höfterna parallella t ex. Men du kan säkert allt sådant. Stor kram!

      Radera