Nu skulle jag sitta på tåget till Stockholm. Komma dit alldeles strax och promenera upp till Östermalm och en kurslokal. Jag skulle äntligen gå kursen Medveten andning. Men det blev inte så. Jag blev krasslig i veckan. Jag arbetar i flera projekt på jobbet bland annat ett stort som fick sitt avslut igår kväll. Mycket jobb men har ändå vilat hemma i två dagar. Näsblod. Lite feber. Lite ont i kroppen. Svaghet i systemet och trötthet. Jag har gjort mjuka rörelser i yogan, legat i "sjukdomsdödaren" supta virasana men jag är inte återställd. Vaknade klockan fem i morse och kände att jag ville åka. Men kroppen ville inte. Jag är inte helt frisk. Snuvig. Matt. Så jag ställde in. Och det är en seger. Kroppens seger över sinnet. Kanske låter det banalt för dig, för mig är det ett stort kliv. Jag är envis som sjutton åsnor, jag kan driva igenom vad som helst som jag tror på. Det kan vara en stor tillgång. Det kan vara en stor nackdel. Ofta har jag kört över mig själv, förhoppningsvis inte kört över så många andra :) Men ändå. Det räcker. Ja det räcker med det beteendet nu. Som min man sa till mig igår kväll - vad skulle du säga om det var jag eller någon annan i familjen? Skulle du ändå tycka att jag skulle åka på kurs om jag inte var frisk? Då svarar jag självklart nej! Men det här med att ha andra regler för sig själv, jag vet inte om du känner igen det, men det har varit en kamp för mig. I hela mitt liv. Att jag måste göra lite mer än andra. Jag måste alltid orka. Alltid vilja. ALLTID. Säkert finns det spår av min uppväxt i det. Men lika mycket av min personlighet. Och min uppriktiga önskan av att vilja så mycket. Ibland FÖR mycket. Jag inser att jag inte vill köra över mig själv igen. Jag vill lyssna inåt och på mig själv. Fast det innebar att jag inte kunde åka på en kurs jag verkligen önskat hett att få gå. Jag valde bort den. Men den här gången valde jag mig själv. Jag börjar leva mitt sätt att vilja vara. Det är inte andra regler för mig än för andra. Helt enkelt. Huvudet känns som det vore proppat med bomull och näsan är täppt. Kroppen är svag och jag förstår inte ens att jag tänkte tanken att åka. Jag ska vila hela långa helgen. Frid inuti. Hur tänker du?
hej du,
SvaraRaderaupplever ofta att jag tanker likadant, lagger ribban lite hogre for mig sjalv.
det dar med att inte gora nagon besviken, vare sig mig sjalv eller nagon annan, vara duktig, kampa pa, prestera...vi har harda krav pa oss sjalva och gor verkligen gott i att lara oss att sanka ribban lite eller tom ganska mycket. inte alltid sa latt, men annu en utmaning har i livet...vila och ta hand om dig! kramar
Just den där kombinationen av att vara duktig, inte göra någon besviken och göra det jag längtar efter - svårt... Ja jag vilar nu. Må så gott Sara! Stor kram
Raderaooja ribban är så högt satt för mig själv och jag riktigt känner din kropps seger över sinnet. Jag för samma kamp ofta. Men samtidigt så har jag mitt redskap i vardagen och det tar bara en kort stund för mig att landa i kroppen och jag har förmågan att vara i nuet. Men jag är så dålig på att låta min kropp vila, jag genomför det knoppen har planerat oavsett om kroppen får lida.
SvaraRaderaVi kanske är ganska lika du och jag :) Att vara i nuet är inget motsatsförhållande till det jag skriver om. Inte för mig. Det är bara det att jag vill så mycket... Men jag vilar på! Tack för dina synpunkter
RaderaMen så himla klok och duktig du var nu då! Tänk att vi alltid måste ställa skyhöga krav på oss själva, men inte hälften så höga på andra. Och att lyssna på kroppen - hur ofta säger man inte det till andra, men lyssnar man på sin egen?? Bra att du gjorde det nu. Kurser finns det flera, men kropp har man bara en av. Och den är bra på att säga till när den behöver vila.
SvaraRaderaKram och krya på dig
Carina
Åh tack! Precis vad jag behövde höra idag. Och jag mår mycket bättre så det var rätt beslut. Helt enkelt.Och som du säger, kurser finns det flera av. Kram och tack för dina rader!
SvaraRadera