torsdag 7 februari 2013

Tänka större

En del saker skrivs rakt in i hjärtat på en när man läser dem. Inser som vanligt att vi inte är ensamma om något egentligen. Men vi tror ofta det. Jag står inför ett vägval, kanske har jag gjort det större än vad det är, kanske kan jag ta det i små bitar längs med. När jag läste hos UnderbaraClara om hennes tankegenombrott så slog det an en ton i mig själv. Så skönt att se någon som är några steg före. Och att hon är så ung känns befriande. Vi går olika vägar fram till målet. Tänker också på att vi faktiskt har en gåva att förvalta. Alla vi. Du. Jag. Den gåvan som vi kultiverar via yogan. Och då faller ännu mer på plats. Ändå, jag känner mig lite skör, nästan feg för att ta nästa steg i det som är den naturliga utvecklingen för mig. Jag har aldrig sett mig som en trygghetsjunkie, kanske är det precis det jag är? Och att jag tänker för smått. Jag ska träna mig på att tänka större. Har inga svårigheter när det gäller andra människor. Problemet är som vanligt vad jag gör för egen del. Hur jag tänker om mig själv. Mina förmågor. Min verksamhet. Mina olika projekt. Och ja, jag kan inte vara tydligare än så här eftersom jag vet att det är olika grupper som känner mig på olika sätt som också läser här hos mig. Men jag behöver ändå ventilera det lite. När man tar sin tanke, tittar på den från olika håll. Skrotar det som inte känns rätt i maggropen. Men tittar på resten. Hur skulle det kunna se ut? Vad vill jag? Egentligen. Jag vill förvalta det som jag är bäst på. Man kan vara näst bäst på många saker. Men jag vill flytta det fokuset. Till att göra det som är jag, min kärna, min gåva. Och återigen kommer jag ihåg min lärares råd, sätt målet, ta ett steg i taget. Inte försöka räkna ut hur i alla lägen, bara tänka att. Så svårt för mig som vill ha koll. Inte på allt, men på mycket. Hur gör du? Släpper du taget om det som håller dig fast i något gammalt? Vågar du testa oprövad mark? Ger du dig hän? Jag gör det i yogan. Men inte i resten. Ska inte grotta ner mig i varför jag inte gör det, för det blir ännu ett tankespår som uppehåller mig. Ska bara våga ta nästa steg. Och nästa. Vet att i backspegeln är ingenting skräckinjagande. Eller hur? Nästan så det är svårt att förstå vad som skrämt mig tidigare. Dags att tänka större.

16 kommentarer:

  1. Jag ger mig mer hän i Yogan. Jag är väldigt mycket för trygghet i det yttre,lite feg med jobb och våga se mig och min förmåga.

    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att ge sig hän i yogan är kanske första steget? Kram och tack för dina ord!

      Radera
  2. Jag har tyckt mig märka i livet att många förändringar glider på plats så sakta och försiktigt så man inte märker det förrän efteråt när man tittar i backspegeln. "Jaså, kolla det var så det blev! Tänka sig." Fast ibland måste man också ta ett stort steg, fatta beslut. Fast även där har jag tyckt mig märka att viktiga beslut tas åt en. Beslutet kommer därför att det egentligen inte finns något alternativ. Så länge man måste väga för och emot är man inte redo, eller allt man behöver är inte riktigt på plats ännu.
    För snart fjorton år sen gjorde jag en stor livsförändring, sade upp mig från en själsdödande jobb och började utbilda mig till massageterapeut. Jag hade inget val. Jag hade blivit allvarligt sjuk om jag varit kvar i mitt dåvarande jobb. Folk sa att jag var modig, men sanningen är att jag hade inget annat val. Beslutet togs åt mig och jag, jag bara åkte med. Och jag har inte ångrat mig en enda minut.
    Lycka till, kära Annika med allt du har framför dig. Det låter otroligt spännande!
    Varm kram från Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du har helt rätt. Ibland är det nästan som livet väljer åt en, men jag vill känna att jag verkligen vill också. Inte alltid helt enkelt. Varm kram tillbaka!

      Radera
  3. Underbar läsning Annika!
    Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva än. Jag är på väg dock. På väg att på riktigt börja följa mitt hjärtas väg. Det kommer att ta tid men jag lyssnar mycket inåt nu. Jag vill förstås ha tryggheten också men det viktiga är att göra det som känns rätt. Det är allt jag kan säga nu. Inte för att något är hemligt utan för att jag inte vet än. Jag ser bara med spänning fram emot att hänga med på min egen resa. Och lika mycket ser jag fram emot att följa din. :)
    Stor kram och trevlig helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja vi följs åt, det är härligt! Att kunna dela och fundera högt som det blir här är så skönt. Stor kram!

      Radera
  4. Nu blir man bra nyfiken på fortsättningen Annika! I bland har jag blundat och hoppat. Som när jag flyttade hit till Tyskland, utan underskrivet arbetskontrakt och utan att kunna ett ord tyska. Jag sa upp lägenhet och jobb i Göteborg och mina föräldrar skjutsade ned mig och halva mitt bohag till Ulm. Och det var inte så lätt, jag har fortfarande kvar lite trauman från det första året för att jag var så clueless. Men för mig fanns inga andra alternativ. Att följa drömmar är ingenting bekvämt på något sätt men de kräver på något sätt ständig utveckling och det gillar jag. Det har stått stilla ett par år men nu är jag igen på utvecklingskurvan och väntar på att jag och tiden skall bli mogen för nästa hopp.
    Kram Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. För mig är det nästan tvärtom, jag har gjort som du flera gånger i mitt liv. Den här gången vill jag ha hela mig med på det jag gör och även känna att det är förankrat på rätt sätt. Om du förstår? Och ja, det ordnar sig, kramar

      Radera
  5. När jag slutade tänka måste, borde, om och kanske... hela den baletten. Liksom slutade anstränga mej blå, så blev vägen plötsligt så mycket tydligare och rakare.

    Jag känner igen mej i mycket av det du skriver, trygghetsjunkie å ena sidan, samtidigt som det oväntade och överraskade också är härligt. Tänker och tror att det kommer efterhand och att hjärtat är med mer och mer. Det löser sig ;)

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det ordnar sig, nu är jag på väg! Kram och tack för orden!

      Radera
  6. Annika nu tänker vi likadant igen. Jag har också gått runt och funderat ihjäl mig. På stora viktiga saker. Nu har jag hoppat, satt bollen i rullning och det är bara spännande. Höll fast i fel saker på fel sätt eller i rätt saker men på fel sätt. Och NOG är det skönt att bara släppa taget om allt man tror att man måste göra och ta steget mot det man trodde att man inte fick :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh va skönt Marica, jag också! Nu. Kram och tack för dina rader!

      Radera
  7. Fina du! Jag är precis sådär jag med och lider lite av det minsann. men duktig på att råda andra som du också säger. ibland får man ta den där diskussionen med sig själv. råda sig själv som om man vore någon annan. och minnas råden om att inte göra för stora saker av allting utan att bara vara och ha tillit till att det blir bra. att andas och bara göra..
    löser precis upp en del knutar och väntar på de lugna fridfulla vågorna. jag vet att de kommer ..
    ..och tack fina för att du finns där..

    kramar en lördag, Lycke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina ord och för att du också finns där. Nu har jag satt bollen i rullning :) Kramar!

      Radera
  8. hej fina
    jag hoppas, och ber, och tänker att det kanske har satt igång igen, flödet,
    hos mig. det hade stagnerat till ganska rejält. så känns det. och att jag precis vaknar upp ur det.
    förhoppningsvis innebär det att jag kan släppa på gammalt som jag borde släppa på. vi får se.
    lättare sagt än gjort.

    önskar oss båda lycka till!

    varma kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske är vi många som känt samma sak, nu har jag i alla fall darrigt tagit mig vidare. Du gör det också snart! Kramar och lycka till oss!

      Radera