Igen. Och igen. Och igen.

Skrivit om uppgradering. Skrivit om att hitta hem. Skrivit om lås och nycklar. Försökt formulera mig. Men det går inte riktigt att verbalisera det som sker nu. Jag bara försöker sätta ord på det som händer men faller platt till marken med mitt uttryck. För uttrycket finns där i min kropp. I mitt sinne. I min själ. Plötsligt smälter allt samman och jag känner hur väl jag är en. Men inte ensam. En bland alla. Alla vi är en. Så tydligt i morgonens yoga. Jag gör den bästa av sekvenser för mig nu. Den är mjuk. Den är krävande. Den ger mig utmaningar. Jag orkar. Jag stannar. Jag finns. Och allt är där. Igen. Och igen. Y O G A. Det måste göras för att förstås. Det måste göras konsekvent för att förstås på djupet. Det måste ske något när man klättrar vidare inombords. Under en längre tid. Finns inga genvägar även om viljan och önskan finns där. Men inte förrän då. Händer något. Har inget med den yttre flexibiliteten eller stelheten att göra. Men stelheten ger vika för något annat som tar plats i mig. Nu är kroppen helt enkelt mjukare för varje morgon. Ofattbart sträcker jag mig framåt, knäpper mina händer runt hälarna. Känner min haka mot skenbenet i Janu sirsasana. Övningen med så många dolda förbättringar i sig. Och de här tretton åren som jag yogat. Allt känns plötsligt som en enda lång förberedelse till det jag gör nu. Jag är ett med min yoga idag. Igen. Och igen. Och igen.