Ställa till rätta?

Är livet rättvist? Nej. Det tror jag alla har känt någon gång att det verkligen inte är. När man drabbas av svårigheter. Sjukdomar. Eller andra katastrofer. När någon dör. När allt känns fel och man knyter sin näve i fickan. Eller mot himlen. Men det kan också kännas så i delar som kanske inte är så dramatiska. Det där med orättvisor i det lilla. Det som på något vis skaver. I relationer med vänner. Man tycker själv att man gör allt rätt. För mig är nog orättvisa det allra svåraste att släppa. Kanske har det med min personlighet att göra, kanske har det med annat att göra. Men när jag upplever mig orättvist behandlad då kan jag inte sluta med att försöka ställa allt till rätta. Och det är just där som något annat kommer in. Att släppa taget om den där orättvisan. Om den nu var orättvis. Det kanske bara handlade om ett perspektiv? Jag diskuterar med mina yogavänner. Med min man. Hur de ser på saken. Min vän som jag inte sett på flera år men som jag har tät kontakt med ändå via Skype och annat, hon säger. Annika, some things has to stay open. You cannot close them. It is not up to you. Och det är sant. Men det svider. Värker nästan. Hon pratar mycket om den buddistiska sidan av livet, att acceptera att livet är som det är. Att inse att man behöver flyta med, även när det skaver. Hon har bott i Asien i olika länder under några år och hon har hittat vardagsklokhet i människors sätt att hantera sin tillvaro där. Sin vardag. Och både hon och jag är sådana som gärna vill ordna. Ställa till rätta. Men alla vill inte delta. Det är inte helt upp till mig. Bara att böja nacken. Först blev jag ledsen när hon sa det. Sedan insåg jag hur skönt det är med vänner som kan se mig men också bortom och förbi. Som vågar säga. För nu inser jag med full styrka hur rätt det är för mig. Låta saker, relationer och annat vara. När jag försökt då har jag försökt. Resten är faktiskt inte upp till mig. Det är lite skönt också. När man landar i att alla har sin väg att gå. Resten vet vi inget om. Och jag tränar. Jag tar med mig den vetskapen in i kroppen. Via mitt andetag så införlivar jag att jag än en gång behöver släppa taget. Andas ut orättvisan. Släpper den. Vill inte lägga mer energi på den. Hur gör du?