torsdag 8 augusti 2013

Andlig baksmälla. Igen.

Jag skulle vilja skriva ett inlägg som är lite sådär mysigt. Ni vet - jag yogar, livet flyter, jag är tillfreds, solen skiner, jag badar, jag plockar bär och svamp, jag.......... Men det är inte så. Och som jag skrev igår, ärligheten pockar på. Även när jag kanske själv inte vill. När jag kanske vill skriva om de steg jag tagit i min utveckling och hur fint allt är så är det inte så just nu. Jag har den där andliga baksmällan jag haft efter varje kurs. Jag flyter inte fint in i vardagen, jag landar med en duns. Från att ha varit näst intill viktlös inombords är jag tung. Jag är stel. Yogan går men den frestar på varje gång. Jag har en passage jag ska igenom, det vet jag, men åh vad jag önskar att jag hade gått vidare. Just nu är det faktiskt så att jag nästan gråter varje gång jag sitter på mina hälar. Tårarna kastar sig ut, det gör ont ÖVERALLT. Mest i tårna men också inombords, mentalt och det är där själva svårigheten ligger. Det vet jag. Men det spelar ingen som helst roll att veta det när jag sitter där och gör mina vridningar l å n g s a m t. Och när jag går ur min asana med långsamhet, något som poängterats av Z mer än en gång för min del. Hur man går i och ur spelar lika stor roll. Och hur allt kullkastas av kaskaden av tårar som vräker sig ut. Jag bara är i det. Och efteråt är jag alltid lättad. På flera plan. Men först ska jag igenom det. Och jag gör. Det ger jag mig själv cred för. Och jag gör det svåra, inte det enkla, det jag har lätt för, jag gör tvärtom - det som kostar på men som jag också vet i slutänden är det som belönar mig via andra asanas och framför allt mentalt. Inte de asanas som lockar med sin finurlighet eller annat fancy. Men att sitta där och sitta där. Ett andetag en evighet.

17 kommentarer:

  1. Det som du säger att du vill skriva om, det kan man läsa om i hur många bloggar som helst, men det här som du skriver nu, det är mer ovanligt. Jag läser med stor behållning!

    E

    SvaraRadera
  2. Den nödvändiga, djävulska andliga baksmällan. Tvärstoppet. Trögheten. Insiktsbördan. Åh, hela raden på ett bräde. Samtidigt lyser ju din inneboende tillit igenom, så det bara strålar om det. Fina, fina Annika! Sat Nam och varm kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Nina, du har ju helt rätt! Tilliten finns där det är bara mitt bångstyriga jag och min kropp som protesterar! Kram kram!

      Radera
  3. This shall too pass. Du har mod att tåla! ♥ /Lisa NY

    SvaraRadera
    Svar
    1. Var kanske lite snabb att sända iväg. Jag tycker mod att tåla säger mer än hopskrivningen tålamod. Jag vet att du har tålamod. Mod att tåla! Hur snabb och otålig du än känner dig så läser jag alltid in det i dina texter! Kram!

      Radera
    2. Åh Lisa, tack! Ja så är det. Jag är envis och har mod att tåla. Det tar jag med mig. Kram!

      Radera
  4. underbara du! också inne i behovet av att vara ärlig och närvarande i allt vad världen och det andra handlar om nu. vänder blad och försöker finna nya former. jag vet att det går. kommer att finnas här fullt ut nu..men det är en resa jag också behöver gå igenom..så tusen tack för att du delar med dig av din..

    kramar om, Lycke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lycke, tack rara! Och vi delar ju och blir stärkta, själva vitsen med bloggandet om du frågar mig. Stor stor kram!

      Radera
  5. fina du
    uppför berget, ner i dalen, simma mot strömmen, ibland bara flyta med.
    så mycket som händer i livet.
    känner precis som du och som lycke, det ligger i luften helt enkelt.

    stora kramar till dig på din färd

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Sara! Det behöver jag. Skickar ett fång kramar tillbaka!

      Radera
  6. Jag fattar liksom inte det där att det ska behöva göra så himmelens ont. Jag vet det där med inre hinder, blockeringar osv, men vi är ju faktiskt skapta lite olika....Duktig är du väl dock som kämpar på.
    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej Carina, det är ju så det känns. Det märkliga är ju att när man tar sig vidare så släpper det till slut och andra saker händer i kroppen och även i andra övningar. Det VET jag. Men det hjälper inte i stunden...Just den här japanese squat, samasoochi är smärtsam för de flesta västerlänningar för att vi är helt ovana att sitta på våra hälar. I Asien är det ett sätt att sitta i många länder och då blir det annorlunda förstås.
      Tack!

      Radera
  7. Du är inte ensam. Men det blir du förstås inte hjälpt av att höra heller.
    Stor kram till dig! Du är en stor inspirationskälla som alltid. <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Carina! Och ja jag vet, men i stunden, i andetaget känner jag mig väldigt liten och ensam. Som vi alla kan göra. Stor kram!

      Radera