Buddfiguren i trädgården är alldeles blank av daggen. Solen står lågt och lite snett när jag hämtar tidningen. Träskorna blir blöta i det halvlånga gräset. Äppelträden är verkligen dignande. Vilken rikedom! Jag jobbar på med min yoga. Ibland känns det som jag är en nybörjare igen. Ibland som jag bara står och stampar. Börja slänga blickar på allt möjligt annat. Och jag vet. Det finns hur mycket som helst att syssla med istället :) Samtidigt har hostan helt tystnat i min bröstkorg. Den tonade ut. Huvudvärken ett minne blott. Skakningarna i armarna kommer och går. Ju mer jordad jag är, ju mindre skakningar. Inget som skrämmer mig, bara något som jag noterar.
Får konstiga mail av människor jag känt tidigare, det drar upp mitt andetag och jag får jobba på att få ner det. Tänk hur mycket känslorna påverkar andningen. Även om jag är medveten om andningen och nästan har svårt att dra upp andetaget ovanför naveln. Och då vill huvudet spinna loss, tänka och tänka. Precis det jag inte ska.Och det är då jag känner att det är sådan tur att jag har min yoga. MIN yoga. Och att den är inte bara min grund, den är också min räddare i nöden ibland. Jag vet att en del tränar svetten ur sig på Cross Fit (som min son och min man) en del springer mil efter mil (som min dotter). För mig gäller annat. Jag vinner mest på att stanna. Och ja, kroppen är otrolig. För trots att jag inte springer eller tränar hårt så är jag ändå förunderligt stark. Jag orkar på ett annat sätt. Och jag säger inte att något är fel. Säger bara att det ser olika ut. För alla. Och jag tror också att det är olika för olika åldrar. När man börjar närma sig 60 års åldern då kroppen går in i en förändringsprocess inför ålderdomen, då måste man vara rädd om sig. För min del stavas det - våga stanna i yogan - våga göra det lilla för där finns styrkan. Förmodligen är jag redan på väg i förändringprocessen utifrån de fysiska symtom jag haft. Min lärare säger - var rädd om dig, låt kroppen fortsätta bygga sig stark i det lugna tempot - när du kliver ur förändringen, som kan vara under flera år - finns annat att göra. Är det inte fint så säg? Att våga stanna i det lilla lugna formatet i just min ålder. Räddaren i nöden.
Får konstiga mail av människor jag känt tidigare, det drar upp mitt andetag och jag får jobba på att få ner det. Tänk hur mycket känslorna påverkar andningen. Även om jag är medveten om andningen och nästan har svårt att dra upp andetaget ovanför naveln. Och då vill huvudet spinna loss, tänka och tänka. Precis det jag inte ska.Och det är då jag känner att det är sådan tur att jag har min yoga. MIN yoga. Och att den är inte bara min grund, den är också min räddare i nöden ibland. Jag vet att en del tränar svetten ur sig på Cross Fit (som min son och min man) en del springer mil efter mil (som min dotter). För mig gäller annat. Jag vinner mest på att stanna. Och ja, kroppen är otrolig. För trots att jag inte springer eller tränar hårt så är jag ändå förunderligt stark. Jag orkar på ett annat sätt. Och jag säger inte att något är fel. Säger bara att det ser olika ut. För alla. Och jag tror också att det är olika för olika åldrar. När man börjar närma sig 60 års åldern då kroppen går in i en förändringsprocess inför ålderdomen, då måste man vara rädd om sig. För min del stavas det - våga stanna i yogan - våga göra det lilla för där finns styrkan. Förmodligen är jag redan på väg i förändringprocessen utifrån de fysiska symtom jag haft. Min lärare säger - var rädd om dig, låt kroppen fortsätta bygga sig stark i det lugna tempot - när du kliver ur förändringen, som kan vara under flera år - finns annat att göra. Är det inte fint så säg? Att våga stanna i det lilla lugna formatet i just min ålder. Räddaren i nöden.
Känner mig också lite som en nybörjare nu när jag gör jobbiga mag-yogaövningar, sånt som jag har skjutit upp. & min kropp mår också bäst av att stanna även om jag är i en annan ålder (44). Får muskelryckningar efteråt när jag gör för fysiska saker, som om att kroppen varnar mig för att energin är låg. Känner mig ändå stark & hyfsat vältränad. Kram
SvaraRaderaUlrika, jag tänker som du. Och att kroppen säger till när den inte vill ha det för hårt. Min lärare har uttryckligen sagt att den tid jag är i, är en tid att vara extra rädd om sig och inte bli för utmattad fysiskt. Och som jag fungerar, oftast allt eller inget, är det svårt att crossfit-träna lite grann :) Om du förstår? Men yogan ger mig det jag behöver. Helt enkelt. Kram!
RaderaOch jag njuter av en återvunnen balans, där min energi och kreativitet får utlopp, samtidigt som vilan och stannandet finns där i allra högsta grad. Så fint att vi faktiskt hittar rätt, bara tålamodet får vara med. Kram!
SvaraRaderaJamen precis! Att hitta sin träning, balans och vad som funkar!
Radera