torsdag 12 september 2013

Full potential

En god vän sa till mig en gång - jag är nog mest rädd för att lyckas. Egentligen. Vad nu det är. Egentligen. Men ändå. Den där känslan av att hjälp, nu går det nästan för bra. Vad kommer att hända nu? Den kanske inte ni delar med mig. Hos mig har den varit levande en stor del av livet. Tyvärr. Den är begränsande och den har format. Självklart handlar det om uppväxt och olika tider. Olika generationer får olika budskap till sig. Det är jag övertygad om. Och som vanligt, allt är generellt, men ni förstår säkert vad jag menar? Men jag har mer och mer släppt den. Inte helt, men jag jobbar på det. När jag känner att jag har flyt, kan en del av mig bromsa och på något sätt bana väg för att jag inte ska landa så hårt om och när det går åt skogen. När det jag drömmer om visar sig vara en platt bit där jag framför mig sett en tredimensionell skapelse. Men kraven på mig själv är sänkta. Toleransen mot mig själv är större. Kärleken till mig själv är stor. Men ändå. Den där flisan av något som borrar sig in i pannbenet, i tanken och vidare. När det gäller andra har jag aldrig tänkt så. Märkligt eller hur? Jag vet att yogan och allt som följt med den och som spridit ringarna på min tillvaros vatten har suddat ut och skopat bort. Jag tränar mig i att vara i min fulla potential. Hela tiden. Min nya chef har det som ledord. Och hon lever så också. Hon berömmer, peppar, tydliggör och börjar forma en verksamhet där vi som medarbetare har ett huvudansvar för vårt jobb, medan hon coachar och leder. Det är så befriande. Och det leder också tankarna tillbaka till mig själv. Jag vill självklart vara i full potential. Inte känna att dimman i mitten av mig skall begränsa.
   När jag går i mina sandaler i gräset så blir fötterna lätt fuktiga av gräset. Jag tar ett äpple som fallit och biter i det. Äter sällan äpplen, men mina egna är fantastiska. Det syrliga och saftiga får alla smaklökar att ställa sig på rad. Jag hittar några dagstidningar i brevlådan. Morgnarna har varit för snabba för läsning. Jag ser dimman lätta och glida upp. På något sätt mitt i tillvaron. Mitt i. Och jag tänker att den där dimman den lättar för att jag skall vara i min fulla potential. Den begränsar inte, den är på väg att frigöra sig. Hur tänker du? Är du i din fulla potential? Och framför allt vågar du vara där? Det är självklart lite skrämmande med fritt. Men också krävande. Eller?

8 kommentarer:

  1. Jag känner igen mej och tror jag förstår dej precis! Jag tycker också det är svårt att komma ifrån det tänkandet.
    Kram
    M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är jättesvårt för mig också. Men jag är på väg, kanske du också?
      Kram

      Radera
  2. Min alternativ doktor sa precis så till mig att jag bromsar mig själv (en rädsla) för att tro på mig själv fullt ut. Ja det ligger väl något i det...Jag jobbar vidare...

    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vet du Lotta, jag tror att de flesta gör det. För vem lever egentligen hela sin fulla potential hela tiden? Inte många tror jag. Men man kan ju sträva efter att vara där lite då och då :)
      Kram!

      Radera
  3. Alltid, jag menar alltid lika spännande att kika in hos dig och njuta av dina ord och tankar. De är fyllda med så mycket så jag fastnar vid ett inlägg. Jag tänker ofta att i mitt fall är det åldern som gjort att jag mer och mer lever fullt ut, om än långt ifrån helt. När jag läser din tanke om generation, så klingar det i mig, kanske det är så? Om än med undantag. Ja, jag kan se att om jag själv hade växt upp i en annan tid och miljö, så hade min potential blommat ut mer, mycket tidigare... spännande, och hiskelig tanke, med tanke på hur vi formar framtiden, våra barn...

    Kram så länge och TACK.
    Milla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har också tänkt som du, och tack för dina varma ord! Men vi är på väg Milla, eller hur?! Kramar

      Radera
  4. oj jag känner igen mig! och undrar lite vad det beror på att man är sådan. tänker alltid att det finns en hake, och om där fallet sen som blir så hårt så sant så sant! vill också vara i full potential, det vill jag, och fungera mer okomplicerat i tanken..lite mer som en karl brukar jag tänka :) men det är att jobba på verkligen. här har livet kört på rätt hårt i det senaste. så kanske det kommer mer lyckosamt nu då..ler lite ironiskt :)

    kramar Lycke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror vi är så många som fungerar så, men nu är vi i alla fall medvetna :) Vi fortsätter framåt, lite modigare Lycke! Kramar

      Radera