onsdag 4 december 2013

Bergstoppen inombords

Gräset är blött. Regnet öste ner i natt. Vaknade av ett våldsamt vind- och regnsusande mitt i natten. Vet att det är en vataobalans när man inte sover som man ska. Vet också att kosten spelar roll liksom annat. Vet också att ju äldre jag blir ju mer går jag in i vatadoshan. Och ibland är jag bara vaken. Helt enkelt. Det har snurrat så mycket i min skalle trots djupandning och yoga. Fick slutkorrekturet igår och fick iskalla fötter. Jag vet att jag skrivit om min låga självkänsla tidigare men det är som en bergstopp som tornar upp sig inom mig ibland. Allt känns nervöst.  Min familj är min livboj. De peppar och stöttar och bara finns där för att ta emot när jag faller huvudstupa handlöst framåt inombords. Utan deras armar som tar emot skulle jag slå mig gul och blå. Stödet jag önskar att alla hade av de som finns runtomkring. Den där värmen som bär, som ger och som aldrig kräver. Ända sedan yogan klev in i mig och när jag sedan reste till Indien för mina ayurvedabehandlingar har en sak stått kristallklart. Det är summan av allt jag gjort. Familjen är nummer ett. Och funkar det inte där, då funkar inget. Ja jag är en självständig människa. Men. Jag finns i ett sammanhang, jag har valt att dela livet med någon. Vi har valt att skaffa barn. De där enorma valen som i stunden kanske inte känns så enorma. Men som flyttar hela spelplanen för det som är just mitt liv. Och idag är jag gråtmild och lite småtrött. Rynkorna kring ögonen fördjupade men sinnet är blankt. Spegelblankt som om alla vågor lagt sig. För att familjen finns där. För att jag inte är ensam. Och hur man än väljer att leva sitt liv, för det finns ju inget facit, inget rätt och fel - så behöver man människor runt sig. Även om den personliga utvecklingen är just personlig så behöver man speglingen, reflektionerna från någon annan som vet vem man är. Och vänner kommer och går. Det kan jag säga efter att snart ha levt i 60 år. De man aldrig trodde skulle försvinna har glidit ut genom en bakdörr och andra har klivit in. Men familjen består. Jag ska rida ut den här svaghetsperioden och sedan resa mig stark igen. För jag behöver vara liten ibland och få hänga i den där livbojen. Smula ner den där bergstoppen till lite grus som jag kliver över.

12 kommentarer:

  1. Här är en till med vataobalans.. Så fint du skriver om din familj. Jag har tänkt en del på det den sista tiden att familjen är viktigast & det är viktigt att prioritera rätt. Styrkekram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. ja ibland tror jag att hela västvärlden lider av en vata obalans :) kramar!

      Radera
    2. Det är ju det den gör i mångt och mycket.
      Kram och tack för fina rader!

      Radera
    3. Ja precis. Tack själv för dina rader. Kram!

      Radera
  2. Du alltså!!! Jag blir alltid så himla berörd när jag läser här hos dej!! Tack! Kram!
    Annelie

    SvaraRadera
  3. Familjen ja. Absolut en livboj.
    Styrkekramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack rara du. Styrkekramar till dig också!

      Radera
  4. ännu en vataobalans. vatapitta vatapitta och alldeles för lite kapha i mitt fall. familjen ja, och ibland en familj som inte nödvändigtvis är ens biologiska familj. idag kommer mina föräldrar. det gör mig alldeles vimmelkantig av lycka, blir nästan som förälskad i dom när jag bor så långt borta....
    du skriver så bra, även om det här med artificiell träning ovan. och det du nämner, forum såsom facebook osv, hur det överhuvudtaget skapar något artificiellt och ytligt i våra liv, våra sammanhang. helt sjukt egentligen.
    kramar till dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack tack Sara. Du kan inte ana hur glad jag blir över dina ord idag. Och självklart måste inte familjen vara biologisk. Vår äldsta dotter är inte min biologiska dotter, spelar ingen som helst roll nu. Kramar! och vad härligt att du får besök!

      Radera
  5. Åh, så sant. Av alla de gånger jag velat sätta likhetstecken mellan dig o mig, så är den här gången den allra glasklaraste. Jag skriver under på vartenda ord.
    Kram Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack och skönt att höra. Stor adventskram!

      Radera