onsdag 30 juli 2014

Indian ninjas

När jag kommer på min första behandling klockan sex på morgonen så står de där. Vackra. Rakryggade. I sina ljus- och mörkblå saris och guldörhängen. Det svarta håret i en lång fläta på ryggen eller i en uppsättning. Den röda fläcken där pannan möter hårfästet, minnet från morgonens andlighet och bön. Bindin i pannan strax ovanför ögonbrynen.
   Alla kopparkittlar och bunkar redo. Oljan. På hörnhyllan brinner ett litet ljus framför bilden på ayurvedans fader. De ler och hälsar vänligt. Hjälper mig tillrätta. Deras händer som strukit över så många kroppar. Deras ögon som sett människor ha ont, bli hjälpta och hitta sitt välmående. Alla människor de mött här och skött om. Alla västerlänningar som passerar. Men också lokalbefolkningen.
   Två av de fem kvinnor som jobbar här utövar också fotmassagen. Då har de svarta t-tröjor och svarta byxor. Som ninjor. Men med en glittrande sjal över. Deras elegans går utöver. Den finns där bara. De tröstar och har ändå sina fötter djupt nere i vävnaderna. Klemar inte men ser när det är hårt. De sjunger sånger och sluter ögonen när behandlingen är över. Bugar lätt framför mig.
   När jobbet är klart efter halva dagen ungefär sätter de sig på sina motorcyklar, i all sin elegans och sedan kör de hem till nästa jobb. Familjen. Matlagning. Barnpassning och tvätt. De är moderna mitt i alla gamla könsroller. De frågar mig om min man gör någon hushållssyssla. När jag säger att han oftast lagar maten hemma så fnissar de, höjer på ögonbrynen och suckar lite längtansfullt.
   En av dem, är väldigt självständig. Hon har valt sin man själv. Hon har valt bort att skaffa barn! Bara det, det är ett tufft beslut här. Trots allt. Hon har studerat det hon utövar här, vill själv bestämma över sitt liv. Precis som jag vill. Som du vill.
   De här kvinnorna som vet mer om min kropp än jag själv nästan, de finns där. De stryker min panna när svetten rinner i små bäckar över hela mitt huvud under morgonens behandling. De viskar sinsemellan och skrattar högt när de ser mitt röda ansikte och håret på ända. De är som moderna ninjas. De flyter in och ut ur situationer. De är starka. De ger mig hopp. Även om vi på många sätt har kommit långt i Sverige, så kan jag i deras sätt se något annat, något som vi kanske tappat på vägen.
   De jobbar. Överallt. Men är ändå så närvarande i det de gör. Allas händer tar lite olika på kroppen, för de har olika temperament och personligheter. Jag har en favorit. Hon gör alltid det där lilla extra, klappar min kind när det gör ont, stryker alltid bort svetten precis när jag känner att den är på väg till mina ögon och strilar ned överallt, hittar småskråmor och myggbett som hon stryker extra på. Frågor om ett operationsärr. Hon SER mig. Min kropp. Men också mig. Åh vad jag är tacksam för dessa kvinnor. Kvinnor som för sin egen tillvaro framåt i sin vardag, i sitt jobb. Som är att ta hand om oss här. Indian ninjas.

10 kommentarer:

  1. Åh, det är verkligen en helt annan värld, nästan en helt annan dimension, svår att förstå men spännande att ta del av. Jag kan förstå om det blir krock när man kommer hem igen och ska handla på ICA och allt blir som vanligt på två röda. Utom förstås minnena och det som har hänt i din kropp, vilket måste vara något man bär med sig länge?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är lite så, som en annan värld. Nej det är inte svårt att komma hem, jag har så mycket med mig av allt i hjärtat. Plus att jag alltid blir så stark efter ett tag hemma. Kram

      Radera
  2. Jag vet precis vad du menar, fast jag bara varit i Indien en ynka liten gång. Och jag fastnar för det du skriver om att vi har kommit "så långt" här hemma, men något tappades bort på vägen. Det finns en grace över den indiska kvinnan, en ödmjuk stolthet som inte låter sig trampas på. Det finns också en oerhörd vilja att hjälpa, att ta hand om och se till. Vi har glömt mycket av det.
    Tack för att du delar med dej, kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du fångar det precis Nina, som jag menar :)Kram kram!

      Radera
  3. Vackert skrivet.
    Visst har vi tappat bort en hel del.
    Annat tar vi för givet.
    Jag blir bara sugnare och sugnare på att resa till Indien när jag läser här hos dig.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Och ja, allt finns ju naturligtvis här som på alla andra platser, bra och dåligt. Men vissa saker har jag bara hittat här. Kram!

      Radera
  4. Vilken upplevelse! Och du beskriver det så bra...
    Kram!

    SvaraRadera
  5. Vilken fin kärleksförklaring♥ Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh det var fint sagt. Tack. Kram <3

      Radera