Som en bortglömd vän

När min yogaundervisning tog sitt sommaruppehåll vände jag blicken mot mig själv helt och fullt. Och jag har yogat två gånger om dagen, enträget med de rörelser och asanas jag har. Jag har också lagt till min sound sadhana, som jag inte gör samtidigt, men med en liten paus däremellan. Yogan känns ny men är så välbekant, det är som en bortglömd vän nästintill. Jag har haft mitt fokus på mycket annat, på andra och jag har längtat till min egna träning. Men jag är trött. Kroppen är stel. Nästan ovillig. Just nu är det sinnet som vill yoga mer än kroppen. Så jag tar det varsamt. Lite ovant är det också att sova lite längre som jag gjort sista veckan sedan jag började min semester. Det är som hela systemet är inställt på andra klockslag. Jag har vaknat vid 5 men somnat om. Varit för trött och det har helt enkelt varit ljuvligt att just få somna om, även om jag kan bli lite seg när jag vaknar några timmar senare. Det är ändå inte sent, men inte riktigt mina tider. Och samtidigt är det underbart att få slippa vara styrd av klockan.
   I morse var andetaget med mig fullt ut. Djupt och nästintill ljudlöst, som ett dovt muller vid halsgropen och det känns som min uddiyana bandha kan vara indragen hur länge som helst. Älskar det tillståndet. Men kroppen är en annan historia. Jag vet faktiskt inte när jag var så stel senast. Det är mycket som har ett motstånd. Ingen ledsamhet, ingen irritation. Bara stelt.

   Det regnar och blåser om vartannat och det är kravlöst, skönt väder. Vi tar en lång kvällspromenad. Går ner genom skogen till sjön och känner på vattnet. Ljummet. Silkeslent. Vi har inga badkläder eller handdukar men vad gör det? Vi badar ändå. Och att simma naken är så fritt på något vis. Vi hör röster från bryggor längre bort men på vår lilla brygga är det bara vi. Det kommer en starkare vind som böjer alla näckrosbladen åt ett håll, har aldrig sett det tidigare. Över sjön jagar två tärnor varandra och en svan syns längre bort mot säteriet. Och jag älskar den platsen. Jag älskar att känna sjövattnets lenhet omsluta mig. Sakta torkar vi på bryggan. Kan inte låta bli att göra en solhälsning mitt i min nakenhet, trots att solen är gömd bakom jagande moln. Kommer plötsligt ihåg en lång sittande serie av hand- och armrörelser som jag gjort för länge sen; budaka mudra. Jag vet inte om jag kommer ihåg allt för plötsligt börjar jag tänka på vad som kommer efter vad och då är jag förlorad. Saknar plötsligt de rörelserna. Som en bortglömd vän.
   Vi går sakta hemåt. Det är ljust. Vi är lediga och det börjar sjunka in i oss. Första veckan har jag varit så trött, så trött. Jag är det fortfarande men det är också skönt att ta emot det trötta i sig, låta det få ebba ut. Allt får plats.