Under sorgen väntar glädjen

Mitt i sommarvärmen händer svåra saker också. En god väns pappa dog igår. Och jag läser i tråden på FB hur alla skickar sin värme, kramar och omtankar. Men också de här som skriver saker som att sorgen går aldrig över, du får lära dig leva med den här smärtan och så vidare. Och jag blir ännu mer sorgsen. Förlusten av den man mist går att läka, relationen behöver helas. Sorg och glädje, två stora pusselbitar. För under sorgen vilar glädjen. Och sorg precis som glädje är delar av livet. Sorg är en känslomässig reaktion på en känslomässig förlust. Punkt. Och den går att läka. Det där öppna såret som man aldrig tror ska läka mer än med en tunn hinna som när som helst kan brista igen och visa upp det svåra som man inte vill möta igen, inte gå ner sig i ledsamheten. Man kan inte hela ett hjärta med hjärnan, det säger sig självt. Man kan få lindring i att prata, samtala i terapi. Men den läkning vi vill åt den kräver en känslomässig metod, för det är en känslomässig förlust. Hjärtat behöver läkning. Jag har kurser i sorgbearbetning. Jag har själv helat mina relationer som blivit skadade av död, olyckor och missbruk. Tro mig, det fungerar. Förlusten kan bestå av vad som helst, det är intensiteten i relationen som avgör hur din sorg ser ut. Det du känner om du skiljer dig, om någon närstående dör, om barnen flyttar hemifrån, om du förlorar jobbet, blir svårt sjuk. Listan är lång på alla de förluster som vi råkar ut för i livet. Och ju längre vi lever, ju troligare är det att sorgliga saker också händer. Din relation till den du mist är unik. Men metoden är gemensam. Det handlar absolut inte om att någon ska glömmas, tvärtom, det handlar om att få minnas precis det som var, men hela det som eventuellt finns kvar och skaver.  Och nej, alla behöver inte gå på läkande samtal, en del bearbetar sin sorg med andra och det blir ett avslut. På sorgen. Medan andra nästan gör det till en livsstil att sörja, att aldrig få bli riktigt glad igen. Det värker i mig när jag träffar på det. Den äldsta som jag träffat var 75 år och hon sörjde en hund. De första gångerna vi träffades kunde hon nästan inte prata för att gråten tog över men blev nästan mot sin vilja glad igen, nu möter jag henne ibland med hennes nya hund och hon är så glad i att hon gick på samtalen, läste boken och gjorde sitt läkningsarbete. Och vågade skaffa en hund igen. Och du som läser som har olösta sorger, låt dem inte hindra dig att leva fullt ut. Ta bort den grå hinnan som täcker det andra. För om du inte bearbetar så får du inte heller full tillgång till dig själv och all glädje som också finns där. Var rädd om dig, ta hand om dina förluster och släpp fram glädjen där under!

www.stillastund.se