måndag 9 februari 2015

Bara annorlunda

När man hittar rätt yoga så känner man det i hjärtat tror jag. Det kan vara samma yoga, som det varit för mig i 15 år snart. Det kan också vara så att olika perioder i livet gör man olika former av yoga. Min yoga är min yoga. Det betyder inte att jag måste ropa ut att det är den bästa yogan i världen. Det betyder inte att alla andra former av yoga är lite sämre. Och det viktigaste som jag ser det, det är att man hittar det som passar, att man hittar en lärare som också känns rätt.
   På skrivarkursen i helgen så gjorde vi yoga några gånger. Vi var i ett helt underbart rum med fönster längs ena väggen där vi såg månen lysa när vi började och där sedan dagens ljus hade letat sig in och lyste upp hela snön och även bassängen som låg alldeles utanför. Den yogan var inte lik något av det jag gör. Det var andra rörelser, det var en annan andning och det var ett annat slags förhållningssätt. Väldigt intressant och för mig också lite utmanande rent mentalt att släppa tankar på "hur det egentligen skall vara". Jag har tränat lite olika former, men väldigt få i sammanhanget för att egentligen kunna uttala mig. Jag har gått någon termin för en Ashtangalärare och lite helgkurser här och där. Yinyoga förra året under en helg i skärgården och ja, det var intressant. Men jag tror också att det kan öppna sinnet lite mer för jag  tror att alla former av yoga har samma mål. Sedan ser vägarna dit ut väldigt olika. Tuffa fysiskt eller tuffa mentalt, eller både ock. Och så allt som ryms däremellan. Det som jag verkligen har svårt för i sammanhanget är uttalanden där man ropar Min yoga är bäst i världen! Min yoga  är mest tillåtande! Min yoga är roligast och lekfullast! Min yoga är svårast! Ja, eller vad det är som man väljer att uttala. För just det här känns som väldigt långt ifrån yogan. Att värdera, bedöma och utropa. Det säger ingenting om yogan, bara om den som uttalar det. Svårare än så är det egentligen inte. Elisabeth som var min yogalärare i helgen har 3 olika yogalärarutbildningar i bagaget. Så kan det också se ut. Att man går vidare och tar sig ut på vindlingar man inte visste om innan.
   Är det inte så att det är vägen som är mödan värd? Hur klyschigt det än kan låta? Är det inte så att det vi väljer att utöva talar om vad det är vi är ute efter? Vilket vårt eget privata mål med  yogan är. Och nej, inget mål är fel, det är bara olika. Men också olika i olika perioder. Och ibland tror man att man vet något för att man gjort några pass, men om man inte frågat och fått förklarat vissa delar, kanske man egentligen inte alls har förstått varför och inte ens hur man ska göra. För yogan tar tid. Yogan är ingen snabb lösning. Den jobbar långsamt men kraftfullt. Och nog ska väl vi som utövar yoga, sluta värdera varandras former? Nog ska väl vi vara stora nog att våga testa olika delar av detta gigantiska som kallas yoga? Utan att något är bättre eller sämre?
   Jag fick en riktig ögonöppnare när jag frågade några saker kring den yoga vi gjorde i helgen. Jag trodde några saker men det var inte som jag hade tänkt. Och jag insåg en millisekund hur lite jag egentligen vet. Om min egen yoga. Och om någon annans yoga. Att vi bara helt enkelt böjer huvudet för det vi har att utöva. Nu. Om vi tar andra vägar senare är det varken bättre eller sämre, det är bara annorlunda. Låt oss öva oss i respekten för varandra och varandras yoga. Men även de yogalärare som står där kväll efter kväll framför oss. Eller vi som undervisar, att vi faktiskt gör vårt bästa och det är också värt något. Tänker jag. Hur tänker du?

8 kommentarer:

  1. Ja jag tycker absolut att vi ska våga på att testa andra yogaformer. Inte för att vi måste, men det är ganska intressant att upptäcka se saker och ting med nya ögon.
    Precis som du jag fast i 'min' yoga, men jag längtar efter att testa någon annan yogaform också. Nu blir det mest Iyengar när jag gör en avstickare, men det är gott och väl det med. Jag får alltid ny inspiration på dessa kurser.
    Våga testa nytt helt enkelt. Och det gäller inte bara yogan tänker jag. :-)
    Och tack för vackra och inspirerande bilder från din helg!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej precis, vi måste inte, men det är ändå otroligt intressant ibland. Jag älskar min form av yoga men jag vill verkligen inte förespråka "den enda vägens yoga". Tack ja, det var en enormt inspirerande helg! kram

      Radera
  2. Det är jätteviktigt, tror jag, att prova att se saker på ett annat sätt. Minns när jag jobbade som aerobicinstruktör skolad i Korpen. Ibland tränade jag på andra ställen och blev så frustrerad när man gjorde övningar, som jag lärt mig var "fel" eller i alla fall inte på samma sätt som jag. Numera försöker jag tänka att båda kan vara rätt, och utvecklande. Just så som du beskriver om yogan är verkligen synd för yogans skull. Går också emot allt jag tänker att yoga är? Att man har sin egen väg till samma mål, att man inte måste göra samma utifrån olika förutsättningar. Som lite "utifrån", som inte "tillhör" någon speciell yogaform ser jag att det verkligen är som du skriver, att de olika formerna nästan tävlar mot varandra. I vad, liksom? Konstigt och dumt, anser jag. Men de riktigt bra och säkra lärarna (och eleverna kanske) kan nog se i ett vidare perspektiv. Det var förresten jätteroligt att läsa och se från din helg! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att du säger det lite "utifrån" som du beskriver det. Ja man hoppas ju, samtidigt är det lätt att fastna i att mitt är det bästa. Och det är det ju, men bara för mig. Just nu. Som vanligt. Allt förändras och det som är bäst för mig är inte det för dig osv. Ja helgen var som sagt helt fantastisk! kram

      Radera
  3. Jaaaa! Det finns ju liksom ingen" Det här är den bästa vägen för alla", det finns ju bara "det här är den vägen jag vill ta som funkar för mig". Så viktigt att vara ödmjuk i det.
    Fint skriver, ödmjukt. Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Hannis, tack! Visste inte om jag skulle publicera eller inte, vill inte vara negativ men blir lite ledsen över de här värderande orden som letat sig in bland ganska många yogautövare tyvärr. Kram

      Radera
  4. Så sant att våra vägar ser olika ut, men ändå leder framåt. Vi går jämsides, men inte i samma skor. Jag som prövat på flera yogastilar så tycker ju det är jätteskönt idag att bara grotta ner mej i kundaliniyogan som jag genast kände mej mest hemma i, samtidigt är jag oerhört glad över allt prövat på en del - det har gjort mej mer ödmjuk och förstående.

    Jag är alltid noggrann när jag pratar om en annan yogaform, som tex. när jag nämner att ashtanga yoga inte var för MEJ. Att jag verkligen tydliggör att jag inte dissar den formen på något sätt, men det var inte min väg att gå. Kan bli både ledsen och smått irriterad om jag yogar för en lärare, som öppet kritiserar en annan yogaform - det är inte sånt vi ska syssla med!

    Sen är det riktigt skönt, och ibland nödvändigt, att rulla ut sin yogamatta framför en obekant lärare och ibland även en annan yogaform än den "egna" - bara för att kunna landa ytterligare i det att jag är på rätt väg. Den väg jag valt är rätt för mej.
    Med det inte sagt att man sågar en annan tradition vid fotknölarna, utan bara för att få bekräftelse på att man hittat rätt.
    ...och som du skriver, just nu.

    Kram och Sat Nam!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen så är det ju, skönt att grotta ner sig i sin egen form och stil men utan att prata ner andras stilar. Jag har faktiskt också hört och läst öppen kritik av andra stilar.
      Och som vanligt, allt förändras! Kram kram och Sat Nam

      Radera