fredag 20 oktober 2017

Hej då lilla hund

För en vecka sedan åkte vår son och hans fru till veterinären med en av deras två hundar. Lilla Affe fick somna in eftersom han bar på en sjukdom som fick hans organ att svikta ett efter ett. Kort sagt, livet gick inte att rädda och han mådde inte bra.
   Jag har aldrig varit speciellt förtjust i hundar. Inte heller oförtjust, eller hur jag ska säga. De har inte berört mig på samma sätt som katter. Jag har känt mig mer neutral helt enkelt. Kanske hänger ihop med att jag hade en egen katt när jag växte upp, en riktig vän.
   Men den här hunden, Affe, han var så fin. Tålig. Lite busig. Skällde aldrig, inte ens när vi fick tvångsbada honom i stugan efter att han hade rullat runt i koskiten i hagarna runt omkring! Han såg bara olyckligt tålig ut. Kanske är det just den uppsynen jag har i mitt sinne idag? Saknar hans buffande nos och skuttande i trädgården.
   Självklart har alla varit jätteledsna och känt hur orättvist allt kan vara ibland. Gråtit och gråtit. Men just idag var det som det slog mig i huvudet. Han är inte kvar här. Känt mig låg och trött. Inte gjort något av allt jag hade tänkt. Men det får vara så. Jag sörjer en gatuhund som adopterades från Portugal och som haft det bästa av hem hos min son och hans familj.

Tänker att Affe skuttar runt i skogarna i någon annan dimension, i förväntansfull stämning tills han träffar sina nära och kära igen.

tisdag 17 oktober 2017

Där jag vill vara



Vi har varit på en liten resa jag och min man, han skulle göra ett jobb i Visby och jag följde med. Jag kan ju göra det nuförtiden. Så otroligt härligt och lyxigt. Vi bodde på Gotland 1985-86 och nu är det länge sen jag var där.
   Det där året såg vi varenda skrymsle av ön tror jag och vi har många smultronställen. En av de finaste platserna är Ekstastranden på västra sidan nedanför Visby. Vi hade varit där på semestern innan vi flyttade dit och under Gotlandsåret var vi där otaliga gånger. Det är något med den platsen. Och det är det många som tycker.
   När vi rullade av färjan åkte vi direkt till några vänner som valt att bosätta sig på ön och sedan raka spåret till stranden. Vi fick en helt magnifik kväll. Jag vet ärligt talat inte om jag har sett en vackrare solnedgång än den här. Det var hela spektrumet från ljusblått till lila till rosa till orange till gult till mörkrött. Som en gåva.
   Och vi gick där. Vi tog tusen bilder. Tittade på varandra och sa - Tänk när vi var här första gången för 32 år sedan. Det är hisnande att blicka bakåt ibland. Ena dottern frågade om vi var nostalgiska men det var just det vi inte var. Vi kände oss bara tacksamma över var vi befinner oss nu. Att vår relation har hållit hela vägen. Att vi har tre barn. Att vi har tre barnbarn. Att vi har varsitt företag och skapade våra egna drömjobb. Ibland får man klappa sig själv lite på axeln också över att man har hittat lösningar och vägar i det som är ens liv. Och där jag är nu, där vill jag verkligen vara.

fredag 6 oktober 2017

Se, lyssna och njut!

Med en liten filmsnutt kan jag ta mig tillbaka till Budapest. Filmen spelades in där. Jag kan varken se mig mätt eller höra mig trött på min lärares röst. Njut. Och ha en fin helg!



tisdag 3 oktober 2017

Yin-yang i allt



















Den här symbolen har blivit viktigare och viktigare för mig. I mitt medvetande och hela mig. För allt samexisterar. Allt finns. Att inte värdera och inte vara rädd för om något känns som ett mörker inom oss, det finns alltid ljuspunkter. Och i det ljusa finns stråk av mörker. Eller som här, punkter i respektive fält. Och cirkeln, den hela symbolen. Tillvarons sammansättning. Samma med vår kropp. Den består av både yin- och yangkanaler. Och utifrån vilka rörelser och hur vi utför dem stimulerar vi olika delar i oss. I kroppen. Som hänger ihop med det vi inte kan se med ögat. Men väl känna och förnimma. I min yoga har jag rörelser som stimulerar båda kanalerna, det behövs inte delas upp när jag gör min practice. Det är så sinnrikt och så skönt. Och inuti mig finns också delar av mörkt och ljust. Om vi är rädda för mörkret och tror att vi konstant måste tala om ljuset och inte vill kännas vid det mörka, då tror jag att det växer sig större. Ta upp trollen i ljuset så spricker de som min mormor sa. Varför skulle något vara sämre? Hela tillvaron är skapad utifrån motsatser och olika kvaliteter. Att bli hel är att inse att vi alla har båda delarna och att det inte är dåligt. Hur skulle vi se ljuset om inte mörkret fanns?

måndag 2 oktober 2017

Nobelpriset vs.yogakunskapen

Hällregn och början på oktober. Äntligen lite piggare. Firar födelsedag med finlunch på stan och sedan in i mjukiskläderna igen. Lyssnar på radion och hör att Nobelpriset 2017 i medicin går till amerikanerna Jeffrey C Hall, Michael Rosbash och Michael W. Young för deras upptäckter av molekylära mekanismer och den cirkadiska rytmen – vår inre klocka som anpassar kroppen efter dygnet. Det är så spännande när man  börjar titta på det man inom så kallad alternativ medicin vetat länge. Men som vanligt finns det ju inte riktigt och är inte riktigt sant innan vi med våra västerländska glasögon gjort tester och blindtester och allt vad det kallas för att se om det hela är "sant". Jag raljerar lite, men du förstår säkert min poäng.

Eftersom yoga handlar om att rensa sina energikanaler först och främst och sedan kultivera sin energi är det extra viktigt att energiflödena och återhämtningen inombords i just organen sker så friktionsfritt som möjligt.

I min yoga har jag lärt mig att våra organ styrs av en slags klocka eller rytm. Kroppens egen energirytm helt enkelt. Det är alltid samma klockslag som kroppens organ återhämtar sig och oavsett var man befinner sig. Därför är just jetlagen extra jobbig för att hela kroppen, systemet hamnar ur rytm. Något som också nobelpristagarna konstaterar gällande den cirkadiska rytmen. Men sedan ändrar kroppen sig utifrån var man befinner sig. Helt enkelt.
Vaknar man ofta samma tid, innan man ska upp så är det intressant. Organens reningssystem utifrån olika klockslag förklarar när organen jobbar och behöver återhämtning. Den här bilden visar också vilket element som är inblandat i det hela.


Gallan är aktiv mellan kl 12-02 på natten. Gallan står för känslor som irritation och bitterhet. Man säger också att gallan handhar mod och intuition. (Tänker på det gamla uttrycket - att reta gallfeber på någon...)
Leverns tid är 01-03, vårt stora reningsverk. Egentligen börjar den redan klockan 15 på eftermiddagen men den mest aktiva tiden är precis efter midnatt.
Lungornas högst energinivå kommer sedan kl 03-05 och är man stressad, vemodig eller melankolisk är det inte ovanligt att man vaknar här.
Magsäckens tid är klockan 07-09. Magen står för kärlek, trygghet och överlevnad.
Mjälten är kroppens element och har sin maxenergi 09-11. Man brukar säga att mjälten är starkt kopplad till tankeverksamhet. Bukspottkörteln och de Langerhanska öarna producerar insulin och glukon som hjälper till vid matsmältningen och den är verksam samma tid.
Hjärtat får sin energiboost kl 11-13, hjärtat som härbärgerar våra känslor för medmänniskor men även kärleken.
Tunntarm och tolvfingertarmen har sin tid kl 13-15.
Urinblåsan har högsta energiflödet kl 15-17. Urinblåsan brukar kopplas samman med känslor som att man har högt kontrollbehov, prestationsångest och problem med självtilliten. (Kan inte låta bli att tänka på alla urinvägsinfektioner under åren 20-30 år. Det här stämmer för bra.)
Njurarna är nästa organ på tur kl 17-19. Både njurar och binjurar är kopplade till känslor som rädsla och fobier. (Har också haft trassel med njurarna och helt klart har jag härbärgerat mycket rädsla här, det har även visat sig i vissa yogapositioner när jag känt mig helt utlämnad där njurarna jobbar.)
Blodomloppets energi är som högst kl 19-21 och har man problem med cirkulationen kan man känna sig ofokuserad den här tiden på dygnet.
Alla de endokrinologiska organen som sköldkörtel, binjurar, hypofys och hypothalamus återhämtar sig kl 21-23 och därför är det fint om man lägger sig tidigt. (Note to self att försöka lägga mig tidigare.)

Spännande eller hur?

fredag 29 september 2017

Önskningar som slår in

Hör att det är värre än någonsin på min förförra arbetsplats, stället jag lämnade för snart två år sedan. Jag är tacksam att jag inte är kvar. Ledsen för de som är det men alla har sin väg att gå. Och när jag tänker på allt som hänt sedan dess är det som att se hur hela mitt liv tog en helt annan riktning än tidigare. Hur allt vändes åt ett helt annat håll. Allt jag hade önskat har jag nu. Som jag önskade mig bort från det stället. Men det hände definitivt inte som jag tänkte att det skulle göra... Saker händer. Var så säker. Det du önskar blir verklighet. Förr eller senare. Men aldrig som du hade föreställt dig det och ibland missar man nästan det hela för att förpackningen ser så annorlunda ut. Mot vad du hade föreställt dig. Mot hur du tänkte att det hela skulle ske.
   Vi sitter i Budapest och dricker flat white, starkt espressokaffe med en doft av mjölk. Träden skuggar oss och den stora boulevarden Andrassy Ut är bara en minut bort men ändå avlägsen. Jag och min man sitter med våra lärare och pratar. Det är bara vi fyra vid bordet och just där och då känner jag mig så otroligt tillfreds. Vi pratar om livet. Om jakt. Om hästar. Om böcker. Och det slår mig hur jag önskat det sista året att prata med dem. Om livet. Inte bara strikta yogafrågor. Att sitta exakt så här. Och så sitter vi där. Och när Emma säger till mig att angaharan, den serie vi lärt oss senast, som det finns sju nivåer av och där jag bara gått första, säger till mig; - Right now parts of it is to tough for you. Så klingar det som ett eko inombords. Som något som jag sagt, tänkt? Men så försvinner det. När vi sitter i bilen på väg hem skrattar jag plötsligt rakt ut. För jag minns. Minns hur både tårar, svett och snor rann från mig våren 2015 när vi gjorde angaharan för första gången. Hur jag varje dag sände upp en stilla bön till någon om att få slippa! Det var så tufft för mig, både mentalt och fysiskt. Och ändå så fixade jag det. Jag hade så liten tilltro till mig, men mina lärare hade inte det. Då orkade jag faktiskt. Sedan hände allt med mitt jobb och höften började krångla på riktigt och jag lade angaharan åt sidan. Men vad var det jag önskade där jag satt i squat i den stora salen i den lilla byn i Serbien? Jag bad att Emma skulle säga att det var för tufft för mig!!! Och två och ett halvt år senare sitter vi och dricker kaffe och hon säger just det till mig. Delar av den är för tuff för dig. Är det en slump? Nej. Slumpen är ingen tillfällighet. Inte i mina ögon. Inte på något sätt.

Med det i minnet sitter jag här och ler för mig själv. Och tänker helt nya tankar. För i de gamla tankarna önskade jag mig bort. Från jobbet. Från den jobbiga yogastunden. Nu önskar jag helt andra saker. När de kommer? Tja, det får tillvaron visa. Men att de gör det, det är jag idag säker på. Hur tänker du?

torsdag 28 september 2017

Många serier blir det

Jag vaknar dunderförkyld. Sådär klassiskt med rinnande näsa, hosta och skrovel. Jag vet inte var den kom ifrån för jag har inte varit förkyld på flera år. Faktiskt. Men kanske behövde jag en liten paus. Så jag avbokar mina trevligheter och lägger mig i soffan med täcke, te och HBO. Ser en serie som har gått in på sin tredje säsong, The Affair. Vet inte om du sett den, men den är mörk och svart. Samtidigt mänsklig. Människor som inte kommunicerar, använder sex och alkohol konstant och ändå fångar den något i mig. Jag är som bekant ingen älskare av gulligull utan gillar det raka, ärliga. Så man vet var man har varandra. Och här ser man hela tiden motsatsen. Kanske är det just det som fascinerar mig... Alla felval man tycker människorna gör i serien. Det som gör den lite mer intressant är att man hela tiden får se de olika människornas perspektiv. Det skiftar väldigt utifrån vem som berättar historien. Och det är så coolt. För hur ofta ser vi saker på samma vis? Även om vi betraktar samma sak? Den gamla sanningen om att allt finns i betraktarens öga känns extra trovärdig här. Och längtan efter kärlek och bekräftelse. Någon som gör allt för att få det. Och så går det liksom inte riktigt som det var tänkt. Intressant. Utmanande. Speciellt när jag inte sympatiserar med någon. Egentligen.
   Nästa serie på HBO som jag och mannen ser är Ray Donovan. Där det verkligen går åt helvete rejält, droger, mord och andra tuffa ingredienser. Och ändå. Vi gillar den skarpt. Igår sa jag - den här serien ger onekligen perspektiv på ens egen tillvaro och det man tycker är problem. Ingenting jämfört med the Donovans. När man tror det är nog, tja då blir det värre.
   Igår kände jag mig så låg så då blev det Anne på Grönkulla för hela slanten, den finns på Netflix. Min barndomshjältinna, även min dotters och jag älskade/älskar verkligen de böckerna. Skönt att runda av med den. Och känna mig lite som ett barn igen.

Hej hopp från min soffa i nattlinne. Vilken är din mörka favoritserie?

tisdag 26 september 2017

Då var det dags. Igen.

Homecoming blues. Den andliga baksmällan. Den som jag oftast känt efter en intensiv yogaupplevelse. Ja den är här nu. Plötsligt känns allt grått. Och nej, jag vill inte låta bortskämd, men kan förstå om det uppfattas så. Och ändå. Den här yogavägen jag valt den är inte enkel. Jag fattar helt enkelt inte de som hela tiden pratar om mjukhet och bekvämlighet i yogan. Det var inte ens så när jag började. Jag vet att jag hade ont överallt och ändå - ändå var det något som inombords som fick mig att fortsätta. Och det blir inte enklare. Helt enkelt.
   Pratade med min Kundaliniyogavän här hemma igår. Och det är så skönt för vi upplever precis samma saker, trots så olika stilar. Men som hon sa - Om man inte känner svårigheterna, funderingarna, alla varför - då har man inte gjort det man ska. Om man fnissar sig igenom yogan och bara upplever någon slags bliss, vad är det då man gör?  Och det är ju ungefär så mina lärare uttrycker sig. Så jag säger själv. Men tänk så skönt det är när någon annan säger det.
   Jag var förberedd på att jag skulle känna mig låg. Men det är märkligt för det inträder också alltid en ny ingrediens. Senaste året har en slags tomhet funnits i mig. Först skrämde den mig och jag stoppade snabbt in saker där som liksom brukar vara inombords. Oron. Rädsla för allt möjligt. Och så rensade jag igen. Och igen. Och nu har tomheten brett ut sig och jag har helt enkelt mer space inuti.
Det som vi strävar efter i yogan. Så - är det inte bra så då? Både ja och nej, som en kollega alltid svarade när hen fick frågor som var besvärliga... Jag vet att jag är på rätt väg för mig, men det hindrar inte att det många gånger känns som jag stapplar, famlar, känner mig som en nybörjare igen. Och igen. Och på sätt och vis är jag ju det. Eftersom det uppenbarar sig nya saker så är jag helt enkelt nybörjare på det nya. Ganska logiskt egentligen. Man blir aldrig färdig och nya nivåer uppenbarar sig. I tillvaron. I mig. I det jag ser i andra. Och ändå kan jag känna mig ledsen och skör i alltihopa. På att jag alltid alltid måste vara sann. Mot mig. Att jag blir trött på att jag inte kan kompromissa. Samtidigt som det är min styrka.
Då tänker jag på min lärare och allt som han gått igenom och som han frikostigt delat. På allt han tagit sig i och ur och hur otroligt inspirerande det är att någon som går före dig och visar vägen också visar på det svåra. Och att ingen - precis ingen kommer undan det. Vi har alla saker att ta oss igenom och vidare med. Så med det i mig gör jag min yoga. Stelt och osmidigt. Men ändå. 

Bilden har jag lånat från Shadowyogas Instagramkonto och det är min lärare. Tycker mycket om den bilden och allt han utstrålar trots att man inte ser hans ansikte framifrån. Den styrkan, det lugnet, den kunskapen - jag tackar och tar emot.

söndag 24 september 2017

Inläggen som inte blev av

Hemma igen. Hur ska det gå att sammanfatta nästan tre veckors resa som har innehållit en lång resa på över 400 mil i bilen, en fantastisk yogakurs, alla möten och allt vi gjort? Äventyren i olika storstäder där vi fnissat och druckit vin? Hur vi skrattade en kväll på en restaurang med en kär vän från Holland så att jag nästan inte kunde sova senare. Hur min yogavän från Skottland fick mig att inse en del som jag tappat bort. Alla vackra ord och möten. Mina lärares stund där jag och min man drack kaffe i två timmar under träden med dem innan vi körde hem. Allt jag stoppat i mitt hjärta.
   Jag har skrivit små blogginlägg i mitt huvud men ändå liksom inte orkat öppna datorn och skriva. Tänk så förändrad jag har blivit! Tidigare skulle inget avhållit mig från att skriva. Här följer en liten lista av vad jag skrev om i tankarna:

Me and my partner in crime
  • Elektroniktrassel de luxe. Vår GPS hittade plötsligt inte länder som Tjeckien och Ungern. Kan tyckas som en bagatell men paniken var nära när vi körde in i Budapest och kände oss helt lost. Och så känner vi plötsligt igen oss! Vi stannar och jag ringer vår Airbnb-värd som säger att vi är två kvarter från adressen... Alltså tack för hjälpen, för någon där uppe måste ha gillat oss. Vi behövde uppdatera vår GPS och fick snällt vänta med att köpa en usb-kabel till måndagen eftersom Budapest är som det var förr i Sverige -  stängt i affärer på söndagar och bara öppet halva lördagar.
  • Våra telefoner ville inte vara med på data-roaming. Krävde ett antal omstarter.
  • Maten i Ungern är inte så speciell men däremot har vi ätit supergod indisk mat. Och jag blir liksom vegetarian när jag är utomlands, har ju inte koll på varifrån köttet kommer och då blir det så. Samtidigt äter jag alltid mycket mindre när jag är på yogakurs, jag blir mätt på annat helt enkelt. Vi äter nästan alltid en lätt soppa till kvällen. Så är man fin och tom till morgonyogan.
  • Reklamen lyser så tydligt med sin frånvaro så snart vi lämnat Sverige. Framför allt den där reklamen som innehåller tusen och en bilder på kvinnokroppar. Känner i hela mig hur otroligt befriande det är att bara ha sett en och annan 50-talsliknande bild på någon kvinna. Inga enorma bilder på underklädesmodeller. Tack för det.
  • Vädret har varit fantastiskt. Vi kom ned till nästan 30-gradig värme, har suttit ute varje dag och fikat och ätit och ändå njutit. Inte svettigt och inte kallt.
  • Hundarna är många i Budapest men de hörs inte. Så befriande tysta. 
  • Barnen skriker inte, de går där bredvid sina föräldrar eller leker. Känns som min barndom.
  • Glassätandet är en konstart i Budapest, alla äter glass. Och eftersom en glass kan omintetgöra ett yogapass så åt vi en glass när kursen var slut. G U D så god. Kanske den godaste glass jag ätit, men jag är å andra sidan ingen glassätare, äter nästan aldrig något som är kallt. (gammalt ayurvedatips)
  • Vår lilla lägenhet var extrem liten, compact living för en person. Superfin och snygg. Men sovloftet kunde vi inte stå raka vid och trappen upp var cirka 40 cm bred och utan räcke... Vi har parerat det bra. Inget gnäll eller surt, vi sa bara -oj, det här blir en erfarenhet. Det vi vann var ett superläge, billigt boende och väldigt nära vår yogastudio. Nästa gång jag bokar bli det att kolla takhöjd ordentligt!
  • "Sängen", dvs madrassen var stenhård. Så bra för våra kroppar. Inser att vi måste köpa nya resårmadrasser hem. Vet inte när vi gjorde det sist så det är ett antal år sedan. Men som vår yogalärare säger; sover man på mjukt underlag blir kroppen hård och sover du på hårt underlag blir kroppen mjuk.
  • Jag dricker i princip aldrig alkohol, tycker att påverkan blir för stor av pyttelite. Men den här gången har jag druckit ett glas vin lite här och där på resan ner och resan hem. Fnissat och varit uppsluppet glad. Bara gjort mig gott.  
  • Våra vänner har varit många och det är faktiskt ganska fantastiskt att ses varje år eller vartannat år och bara ta vid där vi slutade. Vi har verkligen hunnit med alla som vi ville sitta ned med.
  • När man inte har wifi överallt så lägger sig ett lugn. Att kolla sina sociala kanaler morgon och kväll och inte mer gör att man släpper något. Tror inte det bara gäller mig.
Och så yogan då. Ja den finns i  mig så oerhört självklart och vackert. Nästan alla jag träffade kommenterade hur mycket friskare jag ser ut och hur mycket min kropp förändrats. Det är alltså synligt för var och en som känner mig. Tack och namasté. Och ja, jag återvänder med ett yogainlägg strax, för som vanligt kräver den mycket utrymme. 

torsdag 14 september 2017

Mellanrum

Att stanna. I sig. I mellanrummet mellan tanke och känsla. Där ungefär befinner jag mig. Eller hur jag nu ska uttrycka det. I ett sensommarvarmt Budapest och med många vänner på kursen känns allt hemtamt och vant. Jag tycker mycket om den här staden. Jag tycker mycket om att hinna träffa vänner man ser högst en gång om året. Och ändå. Bara att ta vid där vi slutade. Men det som träffar mig rakt igenom alla skal och höljen av mig  - är att jag är så närvarande i mig. I allt som känns, tänks och sen blir det liksom luft. Space emellan. Inuti mig. Jag vet ärligt inte hur jag ska beskriva det, men det är behagligt. Nytt för mig. Och låter förstås helknasigt och flummigt för någon. Men självklart för mig själv. Att ta de där nödvändiga stegen för sig själv. Att känna att allt finns och är ok. Att veta att så mycket extrabagage som jag burit på, har lättat. Att känna att jag är nog. I mig. Utan att för den skull någonsin vara mer än någon.   
Det är varmt när vi kliver utanför porten från vår pyttelilla compact living-lägenhet. Gatorna är rensopade och solen värmer lite grann. Avenyn är kantad av stora gröna träd och rosorna är prunkande liksom en mängd växter som jag inte kan namnet på. Vi promenerar en kort stund till vår yogastudio, vår shala för veckan och vi ser en del yogis som redan är klara med sin practice. När man går en sådan kurs som vi gör, individual asanas, som i princip är precis det som den heter - alla får individuella övningar för just sig, så får man ett klockslag när man skall komma och träna. Vi är 4-5 personer som kommer samtidigt. Vi småviskar innan vi blir anvisade att gå in. Kommer in i ett ljust rum. Lite varmare än ute. Våra lärare korrigerar några i närheten och jag får min plats anvisad. Rullar ut min lila matta och gör min lilla serie av stående uppvärmning och sedan sittande asanas. Och sedan är han där, min lärare och korrigerar, trycker lite på punkter längs min skuldra och rygg och så flyter jag ned mot golvet. Högerbenet som alltid är lite vridet, rätar ut sig. Klart det känns. Men jag är trygg. Han kan sin sak. Det är något som är mer än säkert. Och fast det stramar och spänner så vet jag att när jag går ut kommer allt att ha lättat igen. Igen. Igen. Igen. Nåden av att ha en lärare med över 60 års erfarenhet av egen yoga, många års följande av stora mästare och gurus, så mycket egen teoretisk kunskap hop-parad med the practice. Jag är så lyckligt lottad.
   Jag har tampats med så mycket i både kropp, själ och ande och ändå. Den plats där jag är nu, den hade jag nog inte tagit mig till utan alla de där erfarenheterna som i stunden kändes onödiga och smärtsamma. När allt blir stilla och mjukt inuti, då vet man.

Det har saktat ned i mig. Sociala flöden saktar ned. Fotograferingen saktar ned. Skrivandet saktar ned. Allt är precis som det ska.

söndag 3 september 2017

Vem hjälper dig i mörkret?

Om några dagar reser jag och min man på äventyr. En tur längs Europas trevliga städer; Köpenhamn, Berlin, Prag och för att landa i Budapest. Där ska vi gå kurs för våra lärare och jag längtar ihjäl mig just nu. Det får bli hur jobbigt som helst, jag behöver en mästares ögon och vägledning.

Jag har tänkt på det här med allt som vi "importerat" från öst som alla kampsporter, Tai Chi, Chi Gong och Yoga. Inom alla olika discipliner så vördar man sin lärare, sin tradition och även sin plats där man utövar sin andlighet. Men inte riktigt inom yogan som den ser ut idag. Jag undrar hur det kommer sig. Alla är liksom plötsligt sina egna lärare. Att man hoppar på utmaningar och så kallade challenges hit ochdit. Och själva yogan är oigenkännlig ibland. Den reduceras till något antistressverktyg där allt liksom är bra. Men är det det? Är alla asanas bra för alla? Självklart inte. Så. Vem behöver inte guidning? Den som inte går via nätet, som inte handlar om att aldrig bli sedd eller rörd. Att någon som kan mycket mer än vad du kan ska guida dig - för handen på hjärtat - det vi behöver mest är väldigt sällan det vi vill ha. Det som vi helst väljer själva är inte det som gör oss godast. Att man tror att en bok, en film eller app ska ersätta kunskap och erfarenhet från en levande människa som tittar på just dig och ger råd om vad just du behöver. Det är så crazy.
   För skojs skull, tänk dig en som utövar Chi Gong och kanske gör samma rörelse i flera år innan de får en ny, plötsligt skulle få lust och börja göra något helt annat. "för att det känns så". Då har man missat hela poängen som jag ser det. Tänker på mina barn som började med karate när de var 6-7 år och hur de lärde sig att buga innan de gick in i lokalen, hur de stillnade ned, hur de tilltalade sin lärare med vördnad i rösten till sin Sensei. Och hur de gjorde exakt det som lärdes ut. Och tränade på samma kata väldigt länge. Föreställ er att man skulle komma in i sin dojo utan att visa respekt, "få lust" att göra en helt annan kata än den som lärs ut just nu. Hur trist man än tycker den är. Och osökt tänker jag på filmerna om Karate Kid - wax on, wax off, där fick han verkligen träna på något han inte gillade men som gagnade i slutänden. Tror ni förstår vad jag menar.

När jag berättar att jag har mina lärare och att jag följt dem sedan 13 år tillbaka så kan människor få något klentroget i blicken, något som liknar - hjälp, du verkar vara med i en sekt - blicken. När det är så långt från det man kan komma. Och nej, jag följer ingen blint och slaviskt. Men när någon, som Shandor, hjälpt mig så många gånger med trassel i min kropp så är det klart att jag lyssnar. Även när jag inte förstår direkt. Eller kanske främst då. När jag verkligen behöver bli uppmärksam på det jag behöver jobba med. Ja vi ska lyssna inåt, ja allt finns där men hur ska vi se det i mörkret om vi inte har en lykta som lyser upp det åt oss. Som till och med tänder den där lyktan så vi kan se allt vi behöver?

Jag reser snart. Jag vet att jag aldrig någonsin kan föreställa mig vad som kommer att komma. Och ändå längtar jag för att processen aldrig tar slut. Snart träffar jag de som hjälper mig vidare.

torsdag 31 augusti 2017

Höstlista


Lånar en lista från bästa Nina.

Beskriv din höst med tre ord.
Nyheter i företagsjobbet.
Vad är det bästa/sämsta med hösten?
Alltid älskat hösten. Det känns som livet får en ny chans på något vis. Och när jag jobbade på universitetet var det så härligt med alla nya studenter och allt som drar igång. Jag är vatadominant, vilket är den självklara förklaringen till att hösten är bäst för mig.
Hur höstmyser du?
Försöker vara i skogen så mycket det går. Stövlar på och sen bara ströva. Att grotta ner sig i nya böcker. Älskar när jag yogar tidigt på morgonen och det är mörkt ute och jag kan tända extra mycket ljus.
Hur ser din höstoutfit ut?
Boots och jeans. Stor jacka. Alla höstar.
Vad har du på TO-DO listan just nu?
Börja jobba ordentligt med layouten som jag precis börjat arbeta med.
Bästa musiken för regniga dagar?
Lyssnar mycket på Anna Ternheim på höstarna. Vet inte riktigt varför det blivit så men hennes musik är grundande och djup. Älskar hennes röst.
Vilka serier rekommenderar du att följa? Eller kanske någon sevärd film?
Haha, serier är mitt favoritämne. Jag följer förstås Game of Thrones, hysteriskt spännande avslutning på säsongen och suck ska vi vänta till 2018 innan vi får veta hur det går? Gillar Ray Donovan på HBO och The Handmaids tale är ruskigt och läskigt spännande. Såg att flera serier jag sett tidigare kommer med nya säsonger som Bron t ex. Jag är helt enkelt en film- och serienörd. Kommer helt enkelt inte ihåg alla jag följt senaste året.
Vad är den höstigaste maträtten?
Rödbetssoppa med smetana. Mustigt och gott.
Var hänger du helst under helgen?
Hemma eller i stugan. Kanske mest stugan just nu, för den är en stilla retreat, ingen telefontäckning, bara tystnaden och skogens sus.
Har du någon inplanerad resa för den närmaste framtiden?
JA! På onsdag tar vi bilen söderut för en yogakurs i Budapest. Det blir lite semester längs vägen också, stannar i Köpenhamn, Berlin och Prag någon natt. Känns som ett äventyr. Och så kursen. Som jag längtar efter mina lärare. Och så Budapest, det är en favoritstad i Europa. Älskar badhusen, den vackra staden, ungrarnas kärvhet och alla kaféer. Kan inte bli dåligt helt enkelt!
Hur förbereder du dig för vintern?
Tittar längtansfullt på min duffel och mina broderade skinnstövlar. Den kan komma när den vill!

måndag 28 augusti 2017

Glad för att jag är jag

För två år sedan skrev min yogalärare till mig att jag bara skulle vara glad för att jag är den jag är. Det kändes platt på något vis. Idag har de orden hunnit ifatt mig och jag inser storheten i den korta frasen. Be happy with who you are. För idag är jag det. På riktigt. I grunden. I djupet. Inuti. Och det avspeglar sig naturligtvis utanpå också. Som det alltid gör. Och bara för att jag säger att jag är glad så är det inte så att något hemskt måste hända. Det har ingen korrelation ifall det händer något traumatiskt. Det är det gamla katastroftänket som jag nu helt övergett. Frihet.
   I min närhet har det varit en del som inte mått bra, varit sjukskrivna, haft dödsfall i familjen, vaknätter pga liten baby, mobbade på jobbet - ja ni vet hela skalan. Då kan det vara svårt att säga hur bra jag mår och hur glad jag är. Över att vara jag. Det som inte har något som helst att göra med andras svårigheter. Men ni vet, man vill inte hälla salt i såren. Ändå måste jag få säga hur glad jag är över där jag befinner mig i livet. Eller hur?
När jag slutade vara anställd och tog mig vidare utifrån det som var något av det tuffaste jag hanterat i samband med mitt jobb och i relation till andra, då hände något helt annat. Jag blev fri. I både tanke och ord. Jag måste ingenting. Jag har heller inget att hänga upp saker på utan kan liksom ströva fritt. I mig. Utanför mig. Och det här som så många är rädda för när de slutar jobba, att de inte ska ha något sammanhang eller uppgift. Det har egentligen inget med jobbet att göra som jag ser det, det har med helt andra saker att göra och det blir tydligt, nästan övertydligt när man slutar vara sysselsatt 8-10 timmar per dag. Då framträder helt andra saker. Och ja, självklart vet jag att man måste försörja sig och ja självklart vet jag att väldigt många människor gör skillnad i det som de yrkesarbetar med. Men jag måste få säga att den tid jag upplever nu, den är i särklass det bästa hittills. Var inte rädda för att åldras, var inte rädda för att sluta jobba eller byta jobb eller bara stanna i att inte ha något jobb. För allt det andra finns. Inombords. Och i stugan i helgen med alla kalla nakendopp så kände jag hur jag helt och fullt har landat i just mig själv. Och när vi sitter på verandan och dricker kaffe är det ett talgoxpar som liksom konverserar hela tiden. Till slut flyger en av dem in i huset! Men lika snabbt ut igen. Puh. Och i älskade Solöga läser jag:  

Känn tillit. Det du gör är fullkomligt rätt. Min gåva till dig är att ha förtroende för dig själv och det du gör. Med andra ord - du kan slappna av. Du är på helt rätt spår. 

Så ja. det är så det känns helt enkelt. Yogan har lyft alla tyngder från mina axlar, när jag vågade vända striderna ryggen. När jag vågade gå åt ett annat håll även om en del inom mig motsträvigt krävde kamp. Men nu. Glädje och frihet. Jag är glad för att jag är jag. Helt enkelt.

fredag 25 augusti 2017

Huvudpoängen

Sommaren är i slutspurten. Trädgården är regntung och det känns som  marken fått vatten. Äntligen. Trots alla snabba störtskurar under sommaren har det varit ökentorrt och gräsmattan har inte behövts klippas många gånger de senaste månaderna. Men nu. Tropiskt fuktigt. Och ett annat stråk i luften av någon slags kyla, trots att dagarna är så varma. Ibland nästan kokheta i solen. Märkligt väder. Och jag är ju en höstmänniska i själ och hjärta. Ändå vill jag nog bada några flera gånger, simma i sjön och njuta av sjövattnets lenhet.
Och yogan då? Den som jag gjort i 10 månader. Kanske kommer jag att göra den 10 månader till. Kanske 10 år. Vem vet? Inte jag. Men jag tar emot det jag får. Och det är just det där. Att inte veta när det är slut på den här sadhanan. Att inte veta att det finns ett slags slut på den. Att inte veta - det är själva huvudpoängen just nu. Som jag ser det. Och det är fascinerande vad det gör med sinnet. Vet att många utövar sin yogaform utifrån olika antal dagar. Det ser inte ut så för mig. Just för mig passar det här ypperligt, för att jag tvingas släppa en massa saker som har med the mind att göra. Att bara stanna. Att vara i nuet, helt och totalt, utan någon koll på morgondagen eller nästa månad, vad jag ska göra för sadhana då. Det gör att jag släpper en hel del. Det gör också att jag möter motstånd i form av allt möjligt som sinnet kan trolla med. Just nu är det ledan. Att jag tycker att ledan är precis som smärtan - något jag absolut inte vill stanna i. Så ja, då stannar jag. Och annat kommer till ytan. Det är så otroligt sinnrikt och så skönt för mig som gärna har kontroll och som vill veta i förväg eller hur jag ska säga. Nå. Alla vägar tar oss fram, hur vi än går. Men att stanna i steget, att inte tänka på något som kommer sen, att inte härda ut för att det bara är över om en månad. Det gör något med just mig. Och alla dessa skiftningar under de här månaderna. Alla dessa känslor på ytan, trots att insidan är intakt. Alla dessa olika smärtsensationer som just nu (hjälp, vågar knappt skriva det) är små västanfläktar mot det som varit. Men ledan. Ojojoj. Jag har tråkigt. Kanske svårast att hantera? I alla fall för mig. Vet också att när barnen var små och hade tråkigt, så blev de alltid kreativa till slut. Det var som något annat steg upp inom dem. Och det är det jag väntar på nu :) Kreativiteten!

Hur har du det med din tråkighet, orkar du stanna?

onsdag 23 augusti 2017

Musiker som helar och gör gott

Bild lånad från SvD
I min första lägenhet köpte jag min första skiva med Patti Smith, Radio Ethiopia, det var hennes andra album och fick inte lika bra kritik som Horses. Spelade ingen roll. Jag spelade den varje vaken stund. Jag satt i min väldigt tomma lägenhet och fullkomligt älskade hennes röst. Mina vänner gillade den inte. Så det blev oftast jag och Patti som hängde. När jag gick upp och kokade te. När jag kom hem och slängde mig på sängen. När jag gjorde mig fin för att gå ut. När jag deppade. När jag var glad. Kort sagt. Hon var med mig. Jag kunde vila i hennes texter och hennes speciella sound.
   För dig som inte känner till henne beskrivs hon så här: Rockstjärnan och poeten Patti Smith är en av de största artisterna i vår tid och har fått flera priser för sina insatser inom musiken. Hon har vunnit Polarpriset 2011 och är invald i Rock and Roll Hall of Fame.
   I måndags kväll såg jag henne för första gången live, på Gröna Lund i Stockholm. Och det var magiskt. Hon var helt underbar. Hennes medkänsla om offer för extremism, henne sång till alla mödrar som förlorat ett barn, hennes solidaritet med Barcelona, hennes kampsång som hon skrev med och till Hopi-indianerna för nästan 50 år sedan. Och som hon sa, den behövs igen i dessa tider. Och rocklåtarna som People have the power, She och den uuuunderbara Because the night. Utöver hennes musikalitet och röst som kommer direkt från hennes inre, så har hon en slags glöd runt sig av mjukhet men styrka. Den där underbara kombinationen.
   Jag var där med min dotter. Tänk att vi gillar henne lika mycket, hon är helt enkelt tidlös. Som två groupies var vi där tre timmar innan hon började. Kvällen mörknade och nöjesfältet alla lampor tändes och det var en fantastisk sommarkväll för oss 15 000 som tagit oss dit för att njuta, dansa och sjunga. Och jag hör hennes röst i mig fortfarande. Den som säger: Use your voice!

Musik som går genom hjärta och hjärna och som stannar som en varm klapp på kinden. Tänk så mycket jag behöver det!

fredag 18 augusti 2017

Skavsår

Tänk så mycket kluriga tankespår och idéer man kan följa. Tänk så många citat som snurrar hejdlöst runt runt. Tänk så mycket som är mest ord, som utan bäring och förankring i det man gör, faktiskt inte betyder något. Inget egentligen mer än en fin tanke. Jag vet att man kan styra sina tankar, jag vet att man kan hjälpa sig själv. Men trots allt är vi inte helt ensamma här. Och det gör att allt möjligt kan hända. En själv. Andra. De som man står väldigt nära och som bor i ens hjärta. Men mer och mer vet jag med min kropp att jag måste titta på det som skaver i mig. Om jag har ett skavsår, så kan jag inte tänka bort det, jag måste göra andra saker. Också. Jag kanske kan främja läkandet på något plan med min tanke. Men handling är det som krävs. För mig. För dig. Och smärta. Vad är det? Egentligen? Jag tror att den är sammansatt av väldigt olika delar, som sorg, ilska, skuld och skam. I en salig röra. Och ibland något fysiskt som toppar det hela. Men tänk så många som har ont utan att det finns någon "fysisk orsak". Vad är det då som gör ont? Visst är det en intressant tanke? Och jag vill inte på något sätt skuldbelägga eller förringa den som har ont av olika karaktär. Jag har det ju själv. Men jag vill våga se den. Försöka demontera den. Förstå. För att släppa.
   Min lärare har pratat om svårigheterna som kan vändas till det som gagnar en allra mest. Jag vet att det är sant och startade för min egen del när min mamma dog. Där och då startade min resa inåt och att hitta det som först och främst är jag, men också vad jag vill och önskar. Men det har inte gått av sig självt. Det har inte handlat om att jag suttit och tänkt. Det har handlat om att jag tagit medvetna val kring en mängd olika situationer. Att jag kompetensutvecklat mig i personlig utveckling. Att jag gått tusen och en kurser. Att jag gått i terapi. Att jag bollat med ord högt och lågt. Och nu gör jag också.
   Jag sitter på mitt golv, som jag gör varje morgon, och när jag dyker in i det som gör ont, lite varstans i min kropp. Då ser jag formen av det onda. Färgen. Oftast helt vit. Samma som sorgefärgen i Asien. Och när jag stannar i den, ja då händer det märkliga att den rör sig. Flyttar sig. Som en amöba som flyter runt tills den inte känns längre. En helt otrolig känsla och upplevelse. Och den är svårbeskrivbar men den är på riktigt. Den är inte en positiv klämkäck affirmation eller tanke. Den är högst verklig och har inget med new age eller annat att göra. Den är frukten av hårt slitsamt arbete av mig och tillit till min lärare som gör att jag upptäcker det hela. Jag kan inte annat än känna hur makalös den här yogan är. När man gör, inte bara tänker.

Som lite ironisk till det hela väljer jag att posta en bild med ett citat :) Jag vet. Men just det här säger det mesta för mig. Kanske också för dig? Ha en fin helg!

måndag 14 augusti 2017

Mjukaste glädjen

Ser ni fjunen på benen?!
Jag blev farmor den 4 augusti. Men eftersom föräldrarna inte var så aktiva på sociala medier så kunde naturligtvis inte vi heller vara det. De la ut en bild efter en vecka och den har jag strösslat med i alla sociala kanaler.
   Men glädjen. Åh den glädjen när han äntligen kom, 15 dagar över tiden och visade sig vara det mest underbara lilla person. Stora mörka blå ögon som tittar forskande, ett litet leende som redan visat sig och igår vände han sig! Hjälp. Hur snabbt går det inte ibland? Hela hans kropp är mjuk, så mjuk och fjunig och ansiktet helt utan hoptryckning eller skråmor. Och så det mjukaste rödbruna hår. Han är sinnebilden för harmoni och när han har ätit ser han nästan full ut :)
   Och den här graviditeten har jag följt så nära, mer än någon annan faktiskt. Natten innan han kom, han föddes 05.40 fredag morgon 4 augusti, så vaknade jag varje timme och tittade på min telefon. Vi visste att de var på BB eftersom vi tog hand om hundarna deras.
   Vår äldsta dotter, min bonusdotter, har ju två barn men när de kom såg mitt liv helt annorlunda ut. Stora tjejen som blir sex år i september kom när jag var i London på yogakurs och hon kom väldigt dramatiskt. Hennes mamma fick akut havandeskapsförgiftning och vaknade en morgon och hela världen var svart! Hon tappade synen temporärt och blev akut snittad. Det var väldigt dramatiskt. Och nästa lilla tjej kom när jag firade min 60-årsdag i Göteborg. Samma där, det blev snitt. Och ja, jag jobbade mycket på universitetet och jag hade min yogastudio när första tjejen kom. Jag hann liksom inte. Eller hur jag ska uttrycka det.

Men jag vill inte ha dåligt samvete över hur saker varit tidigare men njuter nog desto mer nu. När jag har all tid i världen och när lillkillen och hans föräldrar kan komma ut när de vill och orkar och jag/vi finns här och har tid. Kanske det lyxigaste av allt som man kan ge?

fredag 11 augusti 2017

Falla och landa

Ibland känns det som jag faller inombords. När något utmanar mig och är lite svårt. Som en bakvänd kullerbytta. Som när man ligger på marken och tittar på molnen och plötsligt känner det som man byter plats och faller in i himlen.
   I morse var jag verkligen osugen på yogan. Minst sagt. Men det är ju alltid då den överraskar när jag tänker att jag ska hoppa över. "Bara låta bli idag. " Ni vet. När jag sitter med mina fötter väl förankrade högt upp så känns det som jag faller inuti. F a l l e r. Och sedan känner jag något jag aldrig känt förut, jag landar. Jag landar inuti. Jag är i allt och ingenting. Jag är i luften runt min kropp, jag är i solskenet som dansar på mattan. Jag är i allt och inget. Och ja, det förändrade något. Igen. Jag är så tacksam för denna padmasana. Jag är så tacksam för denna yoga, min yoga Shadowyoga. Men framför allt är jag tacksam för min oerhört kunniga och erfarna lärare. Men också till mig själv. Att jag uthärdar, ja ibland är det just bara det, och att det tar mig framåt.

Tänk. Idag landade jag. Och himlen är oskyldigt blå. Ha en fin helg!

onsdag 9 augusti 2017

Hejdå Karin ❤️

Igår natt somnade en vän in. Hon dog på sjukhuset med cancer i magen och underlivet. Det är lite svårt att ta in. Hennes smärta. Jag blir  nästan illamående när jag tänker på det och hon har levt med det. Ganska länge. Och ändå har hon hittat glimtar av ljus i sitt liv när hon känt att hon haft en bra dag, då har hon gjort saker.
   Hon var en vän när vi var unga. Vi har inte träffats många gånger de senaste åren, på en begravning och någon mer gång. Ändå har jag följt henne på avstånd. Hennes syster är en av mina bästa vänner. Så jag vet hur tufft hon har haft det. Vet att hon kämpat nästan hela sitt liv med sjukdomar och trassel. Hon fick en psykisk diagnos när hon var ung. Sedan har fysiska krämpor kommit med i bilden. Hon har kämpat. För några dagar sedan blev hon pigg. Tog på sig peruken och åkte till ett stort shoppingcentrum för att hon hade en bra dag.
 Och nu så är det över. I den här dimensionen. Det andra vet vi inget om. Det som jag väljer att tänka på som början på något annat. En dörr stängs, en annan öppnas.
   Jag tänker också på hur otroligt lite vi vet om andra människor, hur de upplever sin tillvaro och hur solidariska vi behöver vara med de som inte orkar jobba av olika orsaker. Hur rädda vi ska vara om vårt system som är lojalt. Hittills i alla fall. Hur lätt det kan vara att ha åsikter om den som inte mår bra. Eller om hur någon faktiskt har det. Jag rannsakar mig och hoppas att jag inte fäller någon fördömande tanke eller ord om någon. Inte om någon.

Ute på gården dansar en gul fjäril. Jag tänker att det är Karin. Jag tänker att hon är fri nu. Fri från det som gjort så gruvligt ont i hennes kropp. Fri från den här världen. Kvar finns de som får brottas med sin sorg. Livet.

tisdag 8 augusti 2017

Avskalat och minimalistiskt

Renhet. Strävan efter någon slags renhet. Inombords. Utanpå. I det jag gör. Låter det konstigt? Eller kanske väljer jag fel ord. Nå. Det jag nog menar är att jag vill skala av allt oväsentligt. Allt som inte känns relevant eller som jag vill lämna. Stort och smått. I mycket. I litet. Lite som minimalistisk inredning. Bort med det onödiga.
  • Min fundering på att sluta blogga var en sådan, men efter en månad vet jag att det är skrivlusten lika mycket som mina funderingar som jag vill dela, som gör att jag fortsätter. Jag vill skriva. Helt enkelt. Men det får bli när det blir. Måste inte skriva varje dag.
  • Jag har klippt mig. Med kort hår  känner jag mig fri. Jag som haft hår till midjan som ung. Som under många år hade håret ned på ryggen. Som sedan blev page och lite halvlångt. Med jämna mellanrum känner jag plötsligt att det måste bort. Det är en skön känsla. Och jag trivs i det korta även om jag på något vis har en långhårig själ. Jag vet att många som haft långt hår inte kan tänka sig att kapa en centimeter, jag har själv varit sådan. Vet att pionjären Bengt Stern hävdade att det var att dölja sig, eller försöka dölja sig att ha långt hår och skägg. Vet inte hur  mycket det ligger i det, men lite skojigt att fundera över tycker jag nog att det är. Som att man klär in sig i håret. Ah, vet inte om du förstår hur jag tänker?
  • Jag fastar. Första dagen idag. Så välbehövligt. Det där med att inte äta på några dagar, det skalar också bort delar. Lite huvudvärk, illamående och lite hunger brukar det vara de första dagarna. Men så bra man mår sedan. Och skönt för matsmältningsapparaten att få vila. Jag har också tänkt på att i många religioner har man fasta som ett inslag då och då. För att rena sig. Och handen på hjärtat, det är en större mental utmaning att fasta, än en fysisk. För mig. Och för många andra. Jag har ju också reservenergi att ta ifrån på kroppen. Är man väldigt smal kanske det är tuffare, eller också inte. Men många är så fästa vid sin frukost, vad de ska laga och hur mycket och vad de ska äta. Det såg jag ju inte minst i mina inlägg om kosten senast, herregud! Det är intressant och en hörnsten inom Hathayogan, som formuleras som Mitahara - the pure intake of food. Och att man egentligen aldrig ska äta sig helt mätt på mat, 75 % och resten ska man lämna till annan "mat". Jag gillar det tänket. För allt vi stoppar i oss, vare sig det är via internet eller böcker och tidningar och det vi lyssnar på - det är också föda. Fast i annan form. Men ändå föda.
  • Yogan. Tror aldrig jag har gjort så avskalad yoga som jag gjort sedan 9 månader. Att göra en asana. EN. E N. Ta in det och fundera vidare. Min lärare säger att det finns inget svårare än att ta emot råd och göra en sak. Och det kan jag skriva under på alla dagar i veckan. Den här padmasanan har visat mig en mängd saker både i kroppen och sinnet. Men mest av allt att stanna i smärtan och titta på den. Formen. Färgen. Vad vill den mig. Och faktum är att den förändras. Den är annorlunda. Mindre och uthärdlig. Och jag fokuserar inte på den längre. Mitt fokus ligger i andetaget. När jag stillnar ner och andas så långsamt det går när jag sitter där. Då händer annat. 
Visst är det skönt när man skalar av det som känns onödigt för en själv? När man kommer närmare sig själv och sin kärna?
  

måndag 7 augusti 2017

Tillbaka och nöjd

Så gick en månad. Jag har kikat in lite här på bloggen och är förvånad hur många som ändå tittar in. Och glad för det. Och när jag läser lite bakåt ser jag hur trött och trängd jag kände mig. Och vilket bra beslut det var att släppa allt en stund.
   Samtidigt. Samtidigt så formulerar jag meningar och tankar hela tiden för mig själv. Det är inget som kom med bloggen, det är något som alltid funnits i mig. Jag har faktiskt gjort så hela mitt liv. Och andra tankar om skrivande kommer för mig. Men för nu så tror jag att jag faktiskt skriver lite då och då. När andan faller på. Och jag känner mig fri som faktiskt får dra upp mina egna riktlinjer.

Vad har hänt i mitt liv?

  • Så stora mirakel att jag är omtumlad. Men eftersom de inblandade ligger lågt i sociala kanaler så gör jag också det. Men bilden på mig är när jag sitter där och bara är lycklig. 
  • Vi har träffat vänner under sommaren, både inplanerade och spontana. Tacksam helt enkelt.
  • Vi har umgåtts väldigt mycket med våra vuxna barn och det är nästintill oslagbart. 
  • På onsdag börjar jag i ett volontärarbete för ett socialt integrationsprojekt. Jag ska vara del av en rådgivande styrelse, en så kallad advisory board. Så glad över att ha blivit tillfrågad.
  • Mina kropp är brunbränd, vet inte riktigt hur det gått till med alla dessa sommarens regnskurar. Kanske för att jag helt slutat anstränga mig eller sola?! 
  • Shortsen har varit mitt sommarplagg och jag känner mig fri.
  • Yogan har varit min stora utmaning. Det är som att när bergväggen kommer i min väg, som den gör då och då, så har jag bara velat sluta. Inser att detta också är en illusion, men när jag efter 17 år inte tycker att jag kan något om yoga, inte kan utföra något så vet jag ju innerst inne att det inte alls är sant. Och ändå. Tvivlen radar upp sig och jag blir överdrivet trött på mig själv. Men som min lärare säger; persistance and perseverance is the name of the game, så har jag stannat. Och igår var första gången på riktigt länge som jag mer än stod ut. Tack och namasté för det.
  • Min höft. Jag har varit smärtfri i två veckor. Min kinesiska läkare hittade en nerv som varit i kläm i höger sida och som dragit ihop mig. Denna nerv finns "fästad" bak i en kota i midjehöjd. Den har gjort ont när jag rehabtränat och därför har jag legat lite lägre med gymträningen. Ska till doktorn på torsdag igen och då får vi se. Har knappt vågat andas att jag inte haft ont. När man haft ont i flera år och ibland värre, så vänjer man sig. Det är som en slags tomhet när höften och högersidan är tyst. Men så otroligt välkommet!

Hoppas så att din sommar varit lika välgörande för dig som min har varit. Och min paus. Så rätt.

lördag 8 juli 2017

Nog

Jag har nått ett vägskäl jag tangerat flera gånger, tidigare. När jag kom från Indien 2011 efter min först behandling, tänkte jag direkt lägga ned min blogg. Det hade hänt så otroligt mycket inombords. Istället blev det så att jag drog igång en blogg till, annikas andetag. Sedan blev det till slut en huvudblogg. Ja, över 8 år har jag bloggat. Och det har hjälpt mig utveckla mitt språk, det har skapat en bok, nästan två och jag har fått vänner. Jag har också en ovärderlig dagbok över mitt liv och mående. Men jag vet ärligt talat inte om det är rätt format för mig längre, även om jag har några hundra läsare om dagen. Det är i sig ganska fantastiskt. Men. Våren har varit krävande för mig med ett helt nytt jobb, att planera ett bröllop på rekordkort tid och rådda hela det. Roligt och underbart. Men krävande. Den här senaste veckan har fått mig att inse att språket på nätet har hårdnat. Man känner sig fri att skriva det man känner. Även om jag inte fått några hot eller annat hemskt, som är vardag för många andra, känner jag mig  obekväm. Så mycket att jag ställer mig frågan över varför jag gör det här. Varför bloggar jag? Jag startade bloggen för att jag gillar dialog. För att jag älskar att bolla olika synpunkter om olika ämnen, allt ifrån yoga till kost till rörelse till det omedvetna. Jag känner att jag rört mig fritt inom olika områden. Men inte riktigt så längre. Kanske var det bara droppen av vad jag ser runt om mig? På Facebook, på Instagram till viss del. Kanske är det dags att gå åt ett annat håll? Samma som när jag valde att stänga min yogastudio, trots att det var ett svårt beslut var det ändå rätt. Jag vet inte riktigt nu. En del av mig vill absolut inte släppa taget om min blogg. En annan del vill bara kapa förtöjningen och låta draken lyfta. Den som lyfter i motvind ni vet? Så just nu ser det ut så här för mig. Kanske är det helt enkelt bara letting go of self importance, för min yoga tar mig just nu ut på de mest  märkliga stigar. Som är rätt. Som känns minimalistiska i sammanhanget men som bär inåt och rakt och ärligt utan krusiduller. Det är ju så jag är. Så jag fungerar. Inte stryka någon olja på vågorna, inte vara "snäll" vad nu det betyder? Egentligen? Jag frågar mig själv det och det kanske du också gör? Bara få vara den jag är. Då kanske jag måste sluta till om det som är jag, det som är viktigast för just mig.

Tack alla som läst och kommenterat, ni har fört det hela framåt och jag böjer mitt huvud. Kanske skriver jag igen här, kanske inte. Jag stänger inte bloggen men som det känns nu har jag faktiskt fått nog. Helt enkelt. Tack och namasté.

onsdag 5 juli 2017

Kedjereaktionen

När man lägger pussel kring sin egen hälsa så kan det ibland vara svårt att se vad som är vad. För mig är det viktigt att veta, just för att jag inte ska göra om misstagen, jag kanske gör. Jag sätter inte upp ett finger och undrar vart det blåser utan vill faktiskt veta. Så långt det går. Alltså om något är trendigt är det ändå inte säkert att det passar just mig.
   Efter mobbningen jag utsattes för blev min kropp helt hopdragen, det var omöjligt att göra någon fysisk träning först, yoga gick inte. Det var egentligen ett logiskt sätt för min kropp att hantera allt smärtsamt, den bara drog ihop sig till försvar.
   Några månader senare kunde jag både göra min yoga och även träna. Jag tränade ett halvår på kraftsportklubben och blev stark och mycket rörligare igen. Sedan följde en sommar av lite hipp som happ träning vilket inte gynnade mig. Egentligen. Under november var vi i Australien på yogakurs och där fick jag ett genombrott i min yoga, jag kunde plötsligt göra det jag hade varit förhindrad ett år att utföra. Men det gjorde ont. Min lärare sa att det var vägen att gå och eftersom han hjälpt mig så många gånger tidigare har jag följt hans råd.
   Det har varit en riktig berg- och dalbana både i kroppen, själen och mentalt att göra en enda asana i åtta månader. Något jag skrev om igår.
   I början på året skottade jag snö, alldeles för länge och för mycket vridningar och då kom mina problem i ett annat läge. Så mycket ont och så jobbigt att jag började söka hjälp igen. Hittade denna dr Chen, via min osteopat och några rekommendationer.
   Min röntgen av höften visade ju måttlig artros men inget annat och jag är inte bekymrad över det. Utan snarare över musklernas hopdragning.
   Idag fick jag svaret på hur det hela hänger ihop. Sköt för en nörd som mig! När jag skottade snö för länge hamnade musklerna i ett försvar runt höften och började dra ihop sig och även åt fel håll. Vilket belastade leden. Vilket gjorde mig smärtpåverkad och ännu mindre rörlig.
  Nå, min doktor masserar min höft idag, det är som tortyr men jag tar mig igenom. Efteråt är jag otroligt mycket rörligare och han uppmanar mig att vara försiktigt. Om jag ska! Men jag fick också svaret för jag har ju tänkt ett antal gånger att man inte kan få artros bara så där efter en snöskottning. Men då startade en slags kedjereaktion och om leden redan var lite uppluckrad av för lite fysisk träning och fel kost så gick det snabbt till att göra rejält ont.

Nu tar jag det lugnt. Går på behandlingar och gör min yoga. Senare börjar styrketräningen igen. Försiktigt. Och nu längtar jag faktiskt!

tisdag 4 juli 2017

Bävan och kringelkrokar

När vi väl är inne i pittasäsongen med sommar så brukar mitt system lugna sig. Jag finner mig mer tillrätta efter vårens skavande och oro och jag breder ut min yogaträning. Jag ger den extra tid och framför allt vill jag "odla min andlighet" som min lärare uttrycker det. Att be böner morgon och kväll. Vilket jag alltid gör. I sängen oftast och det är som en start på dagen och som ett fint avslut.

Men min padmasana, just nu svider det otroligt mycket i min höft, speciellt när jag går ur den. Jag kan nästan inte röra mig. Jag hasar fram till väggen där jag på något sätt drar mig upp för att ligga med rumpan tätt mot väggen och benen rakt upp. När jag börjar så är vänster ben rakt och höger ben liksom vridet, det går inte att få rakt. Jag ligger kanske 10-15 minuter så och sedan ligger jag i padmasana, också mot väggen. Det underlättar otroligt för höften eftersom den inte får någon tyngd. Och ja, jag byter sida förstås och så ligger jag med benen rakt och då sker det magiska. Då är båda benen raka. Varje morgon samma sak! Och när jag gjort min warm down inser jag att jag återigen är mjukare på höger sida.

Jag har mailat min lärare och berättat om min röntgen och jag ska fortsätta med det jag fått. Så ja. Förmodligen såg han det redan i november eftersom det är vad jag ska göra.

Men de här kringelkrokarna jag gör varje morgon, jag bävar inför att ställa mig på mitt golv. Jag bävar när jag sitter där och andas. Ibland blir andningen så ytlig jämfört med hur jag brukar andas, det är som en slags panikkänsla utan att jag rör mig. Sedan får jag ner andetaget igen. Jag sitter väl förankrad mot golvet och det ger mig ett stort stöd just nu.

Tack sommar för att du är här nu, även om det inte är så varmt, gör ingenting. Jag traskar vidare inåt-nedåt i min padmasana och bävar varje morgon. Men det går!

måndag 3 juli 2017

Modet att vara jag

Det hällregnar och borta vid vår stuga skiner solen där mannen är och målar. Men jag är hemma för att göra ett jobb. Ett jobb jag både längtar till och bävar för. Lyssnar en snutt på Sommar i bilen och hör en man berätta om hur det gick till när han konverterade till katoliscismen. Om kritiken han fick, om hur många som hade synpunkter på vad han gjorde. Osv. Hade jag vetat att det var Ulf Ekman hade jag aldrig lyssnat klart, tur att mina fördomar inte stod i vägen för mig själv. Han hade en del intressanta synpunkter när det gäller att ta sig själv på allvar och gå sin egen väg. Även rent andligt.
   Jag handlar mat, ser en kvinna stå och helt skrupellöst sortera jordgubbarna och lägga säkert en halvliter extra uppepå sina egna. Och det slår mig, hur ofta människor fuskar. Hur ofta vi tycker att vi har rätt att göra på ett visst sätt. Tycka och tänka.
    Och jag tänker på något som min lärare sagt; - ibland tycker människor att det du gör är helt galet. De vet inte vad som rör sig i dig. Du kanske upplevs som kompromisslös, men du är bara sann mot dig själv. Ingen annan kan säga vad som är rätt för dig. Och det är ju det jag vill vara. Sann mot mig själv. Jag vet att det är rätt även om det svider i mig också. Allt har två sidor. Men otadligheten vill jag ha. Jag strävar vidare, stärkt i mig själv. Av böcker. Av någon annans visdom. Det är ganska fantastiskt ändå.

Att peka finger åt någon betyder att du pekar med fyra fingrar mot dig själv. Har du koll på dig själv? Vad som är ok att säga och skriva? Tänker på alla dessa stackars kändisar som får utstå så otroligt mycket skit på nätet. Och att jag aldrig tror jag skulle orka vara stark som de är. Jag som är som en blöt fläck bara någon missförstår. Nä. Här måste skaffas hårdare hud. Helt enkelt.

söndag 2 juli 2017

Lite att reda ut

Jag tackar för det enorma intresset som de senaste blogginläggen renderat. Visste att det var ett getingbo jag stack in huvudet i men kanske inte att det var så kraftfullt. Nu har jag förstått lite mer hur påhoppade människor kan känna sig när jag bara redovisar det som är min verklighet. Nå.

Ni som stöttat mig, tack! Utan er hade jag lagt ner bloggen nu. Kanske säger lite om hur jag fungerar.

Några skriver att jag är överkänslig. Kanske. Kanske inte. Jag är högkänslig vilket ibland kan upplevas som överkänsligt. Jag har gråtit mig igenom helgen. Det kanske säger något om hur jag fungerar och hur ledsen jag varit.

Några skriver att jag ska vara ödmjuk inför andras kostvanor. Tja, är jag inte det? När jag redovisar allt jag ätit genom åren och vad jag äter nu. Jag har aldrig sagt att någon annans vanor är fel. Det är något som läsaren i så fall läser in själv. Vad jag däremot beskrivit är alla dessa kolhydratätare i min närhet som fått cancer. Någon skriver i sin kommentar att bönder minsann också fått artros och de var inga vegetarianer. Nähä. Men kanske stora kolhydratätare ändå? Vem vet det? Jag har också ätit vegetarisk kost men som sagt inte mått bra på det alls. Tacksam att jag slutade med det eftersom jag har en kropp med mycket trassel med skelettet, läs fem diskbråck och nu en ömmande höft. Så mycket har jag räknat ut hittills och det är att benen inte stärks av grönsaker.

Något som gick nästan  alla förbi som kommenterat är när jag skrivit om hur dåligt jag blivit behandlad av några människor i bloggvärlden och där de faktiskt är yogautövare något som fick mig att ställa frågan hur vi yogautövare ser på oss själva. Tydligen behövde den åsikten liten respons.

Den enda som egentligen svarade på det var Marika, den som jag trodde skulle dissa mig efter detta. Men hon skrev att hon inte skulle det och det kändes varmt och skönt i mig.
Du som tyckte att jag raljerade över Marikas cancer, jag vill återigen framhålla att det är det sista jag vill eller har gjort. Jag har som sagt känt Marika i bloggvärlden ganska länge nu, vet inte exakt hur många år, men det är länge vi varit vänner. Jag har hållit tummarna för henne och peppat varje gång hon varit på kontroll eller behandling. Så snälla, läs inte in mer än vad som faktiskt står. Om jag skriver att "det var tufft för dig att få cancer," kan jag inte med bästa vilja i världen förstå hur någon vill få det till att jag raljerar.
Om jag sedan skriver att cancerceller dör utan socker, är det då jag raljerar? Något som gav Nobelpriset i medicin för 80 år sedan redan...

Ni två som skrev om er egen resa med gurus och yoga och meditation i många år och där ni valt kött och någon även blivit idiotförklarad för det, ni är mina förebilder. Att ni vågar gå utanför ramarna, det är det som för allt framåt. Och inte minst forskningen.

Någon skrev att jag måste kunna förstå andras synpunkter. Men självklart förstår jag att världen inte snurrar runt min navel, DÄREMOT så har jag min fulla rätt att bemöta det som kallas för fakta. När det är gammal fakta. Men kolhydratätarna och förespråkarna håller hårt i det som de tycker är rätt, det har jag verkligen förstått nu. Men att tycka något är kanske inte samma som att veta. Till exempel att kroppen behöver kolhdyrater, något som inte alls är sant. Och titta t ex på Björn Ferry (och förmodligen hela skidlandslaget) som tog guld i OS i skidåkning eller Jonas Colting VM-medaljör i triathlon. De har tagit sina medaljer på lågkolhydratkost. Visst är det intressant??
Eller alla dessa enorma undersökningar av tusentals personer som ätit "kött" och fått en mängd sjukdomar. När inga andra parametrar redovisas? Eh va? De kan ju också äta en mängd kolhydrater till, kanske röker eller har problem med droger eller aklohol. Det kan jag inte ta seriöst, något som många andra forskare också påtalat. Är det då jag inte förstår andras synpunkter?

Men. Jag är ju som sagt en nyfiken person, jag står aldrig stilla, jag vågar ompröva det som jag tidigare upplevt som sant. Mitt sätt är att leta fakta, forskning om det finns och även testa själv. Så jag vet av egen erfarenhet hur väl jag mår på att minimera kolhydraterna. Karin Björkegren Jones som skrivit både böcker och i sin blogg om sin resa sedan hon fick bröstcancer har ju själv delat att hon trodde att hon åt hälsosamt för att hon var vegetarian, men när hon fick cancer så förstod hon att hon inte alls hade ätit så bra med ett överskott av kolhydrater. Det är också en förebild, en som letar vidare och inte gömmer sig i gamla "sanningar" eller "fakta".

LCHF är precis vad bokstäverna säger; Low Carbs, High Fat. Ingenstans står det om kött. Eller hur? En del äter lågkolhydratkost och är vegetarianer. Men då krävs mer mjölkprodukter än vad till exempel min mage kan hantera så det går bort för egen del. Andra mår finfint på det.

Vi har alla ett inre som är lika. Vi har ett blodomlopp. Vi har ett nervsystem. Vi har inälvor, mage och tarmar. Ja ni vet alltihopa. Och biokemin skiljer sig inte åt. Det är först på senare tid man börjar ägna sig åt tarmarna för att inse hur mycket de faktiskt styr i kroppen, immunförsvaret finns där, några kilo bakterier, som förhoppningsvis är fler av de goda sorterna. Det finns några hundratal olika. MEN. Om vi sakta men säkert äter fel, så kommer kanske inte sjukdomen direkt, den kanske kommer senare. Precis som med yogan. Allt visar sig inte i stunden utan kanske om 15 år och då är det ju riktigt trist om man gjort fel rörelser för just en själv. Eller hur? Och samma med tarmen. Om man inte hanterat den optimalt. Det är vad jag försöker göra på mitt sätt. Du är fullkomligt fri att göra på ditt sätt och känna dig nöjd. Men säg inte att det hela beror på individen. Så mycket skiljer vi oss inte åt.

Min mamma dog av ALS, 63 år ung, en autoimmun sjukdom som hon kanske hade sluppit om hon hade ätit bättre, dvs skippat det fettsnåla och kolhydraterna.
Min pappa dog av en hjärtinfarkt, 63 år ung,  kärlen förtätade av plack som förmodligen hade sluppits om han hade ätit rejält med fett och spolat rent sina ådror.
Hade de någon koll på det här? Inte ett dugg! Eftersom den kunskapen låg dold. Nu när den är öppen är jag så entusiastisk. Trodde nog i min naivitet att någon skulle tycka det var bra och kanske till och med ge mig lite empati eller en high five på att jag läkt ut allergier, mina lungproblem och den eviga hostan.  Nå. Alla är sig själva närmast. Det är helt klart efter de senaste inläggen.

Igår skrev jag på Instagram att jag loggar ut. Det gjorde jag där  igår och idag även här. Jag tar lite sommarlov. Får se hur länge det varar och när skrivlusten ger sig till känna igen. Tills dess, ät gott och rätt :) och ha en fin sommar! Det tänker jag ha och nu vägrar jag vara mer ledsen för att jag blir missförstådd. Walk a mile in my shoes!


lördag 1 juli 2017

Glad och lite ledsen

Vi tog oss till stugan igår och sov där i den ljusa natten. Hemma en sväng igen för att mannen ska jobba. Men så tar vi oss dit igen ikväll. Fint så. Och när vi kommer dit. Då släpper verkligen allt. ALLT. Jag bara sitter i tre timmar och tar emot mina egna tankar, allt som rör sig i mig och jag är så glad åt den platsen, den är rent meditativ med lugn energi och inget som stör. Den vackra skogen vi går igenom och den varma sjön vi badar i framåt kvällen. Sitter och dricker kaffe och insikterna trillar ned. Insikter jag inte bett om men som kommer och som jag måste hantera.

Vilka är vi som utövar yoga? Vad tror vi om oss själva? Är vi bättre än andra? Vill huta åt den som inte tycker lika och som inte går i fållan? I fållan av vad man SKA gilla och tycka när man är en yogi/yogini. Den som vågar ställa frågor - hur blir den behandlad? Jag har släppt mitt skynke över mig själv och insett att jag alltid kommer att provocera vissa människor på ett plan, de som svarar med total tystnad (mitt värsta) eller med hätska utfall. Det är för att jag är rak och för att jag verkligen vill veta som jag skriver och ibland frågar saker. Inte för att ställa någon mot väggen eller bråka. Eller vad det nu uppfattas som. Men människor har lite koll på sig själva när det gäller aggressivitet eller om någon trampar på en öm tå. Det har jag egentligen vetat hela mitt liv. Anpassat mig till döden Men jag orkar inte det längre. Jag måste leva mitt liv i respekt för andra, vilket betyder att folk får tycka precis vad de vill men inte vara otrevliga, vänlighet kan inte nog överskattas. Och att man bara gör så med vissa, man väljer ut den som får ett njuggt svar eller ilska. Usch säger jag bara.

De senaste åren har jag varit med om det några gånger. Att bli bannlyst. I bloggvärlden, Eller vad man ska kalla det. När det gjort mer ont än vad folk nog tror om mig. Att jag blir ledsen över att människor tror att de kan säga, skriva vad som helst till mig. Att jag bara mött det av människor som utövar yoga. Är inte det trist? Lite som skenheligt. När kramar, blisset och mantran inte kan nog upprepas men där det praktiska förhållningssättet verkligen kan önska mer. När en bloggerska som "älskade min blogg men var skrämd av min rakhet" (hennes ord) och som till och med skickade en film till mig när jag fyllde år blev så rasande på något jag tyckte att hon tog bort mig överallt i sociala kanaler och vägrade svara vad jag hade gjort som var så upprörande. Jag TYCKTE något. Som inte hon höll med om. Snävt.
   Nästa bloggerska som dessutom är instruktör som blev förbannad på mig gjorde att hon till och med blockerade mig. Vägrade all kommunikation. Samma sak. Jag TYCKTE något. Jag ställde frågor så milt och fint jag kunde om saker hon hade skrivit om sig själv. Jag har inte förstått att det ska man inte göra. Samma bloggerska beskrev sig själv så här "Jag är enstörig, butter och envis till förbannelse (och det blir värre ju äldre jag blir). Det har tagit tid för mig att acceptera detta till fullo, men så är det. Jag behöver få ha det på mitt sätt, annars rubbas allt. My way or the highway! Om inte blir jag högljudd, elak och iskall." Det var exakt vad jag råkade ut för. Iskall kyla och elakhet. Jag ska ge henne cred för att hon insett det och till och med vågar dela det. Synd bara att ursäkter inte fanns med i henne manual.
   Jag vet inte om jag är på väg till samma sak igen. Återigen för att jag TYCKT något.  Censur och tillrättalagda åsikter är inte mitt sätt att skriva eller beskriva.

Men hur är det med de andra? Alla runtomkring som är tysta. Skulle de agera så om det hände deras barn? Eller någon i omgivningen? Skulle de reagera med tystnad, stryka ett streck över det och istället skicka gullegull till den som har farit ut mot någon. Har vi olika regler för olika människor?

Jag tänker vidare på hur de gör när de undervisar. Tänk om de möter någon som jag då. Kommer de att frysa ut den personen? Mångfald är det ok när det gäller etnicitet, sexualitet, kön, ålder men inte när det gäller personlighet? Var går gränsen för acceptans?

Kanske är jag extra känslig för att jag dels är högkänslig, dels har blivit mobbad och förtalad på min förra arbetsplats? Men det förtar inte känslan av att människor vänder dig ryggen. Å andra sidan måste jag ställa mig själv frågan om de människorna är något för mig. Förmodligen inte. Dags att gå vidare helt enkelt. Även om det svider. 

Jag jag är ledsen och med att skriva det här tappar jag nog de tysta också, men vet ni, jag orkar inte vara tyst om det som är viktigast för mig. Att våga fråga. Att ta mig vidare. Att ställa gammalt beprövat i fokus för att se om något förändras. Jag går min egen väg, inte alla andras. Min lärare Shandor, har gjort exakt så i sitt yogautövande. I möten med människor. Kanske därför jag känner mig så hemma med honom. Kanske därför jag vågar se igenom det falska, när det inte är äkta. Kanske därför jag faktiskt törs skriva det här. Jag tror det. Han har hjälpt mig stärka mitt inre så att jag mer och mer vågar vara den jag är. Han sa också på en kurs för några år sedan; Most people act like shit. Tja. Det ligger  mycket i det. Tyvärr. Så har vi ju de här som inte vill "sprida negativa saker" som alltid alltid fokuserar på något rart och glatt. Länkar återigen till en av de bättre artiklarna jag läst om spritual bypassing. Att hoppa över det som är svart och svårt, att liksom ta genvägen till det andliga. Men det fungera rju inte riktigt så som jag ser det. Det är precis tvärtom. När du vågar se svärtan, problemen och svårigheterna - då kommer också insikterna över väldigt mycket. När du vågar gräva just där du står. Jag har aldrig hymlat med att mycket var svårt men att det också känns fint att dela det.

Och nu då? Ja nu det känns fritt i bröstkorgen men väldigt ledsamt. Men jag kan bara leva mitt liv, jag orkar inte tassa på tå för lättstötta människor. Jag har min väg och andra har sin. Men tappa inte respekten och våga öppna munnen eller tangetbordet. Det är inte så skrämmande att våga stå upp för någon som ni kanske tycker är för rak.

Slutar med mitt favoritcitat av Martin Luther King: You are not only responsible for what you say but also for what you don't say.

torsdag 29 juni 2017

Vem är prinsessan på ärten?

Åh jag visste det någonstans inombords. Att någon skulle bli arg och förorättad för att jag levererar det som är mitt liv och min sanning. För vad kan idag vara mer kontroversiellt än maten? Och tänk så många matprogram det finns. Och tänk så många skolor. Och Sverige är också det kokbokstätaste landet. Det är verkligen en djungel. Och inom yogavärlden. Som översvämmas av märkliga mat- och grönadrinkartips. Och jag rackar verkligen inte ner på någon annans kost. Jag bara redovisar det som jag upplever, läser och som jag sett i min närhet. Kan jag få göra det? Om du blir sur eller arg för det jag redovisar om mig och min närhet, säger det något om dig eller mig då?

Ur Martina Johannsons bok Fettfrälst
Jag känner tre personer som haft tjocktarmscancer, en dog av det, de var/är alla stora kolhydratätare och med mycket socker i sin kost.

Jag känner åtta personer som fått bröstcancer. De är alla vegetarianer och har ätit mycket kolhydrater.

Jag känner en person som opererat bort sin livmoder pga cancer. Vegetarian sedan födseln och stort intag av kolhydrater.

Jag känner tre personer som opererat sin höft. De är/har varit vegetarianer. Med mycket kolhydrater.

Säger det här något? Nej kanske inte. Men det får mig att tänka ett varv till. Kring kolhydraterna. Det här måstet med kolhydrater det står mig ärligt talat upp i halsen. Och folk är så känsliga så otroligt lika prinsessan på ärten, det tål inte att pratas om.

Och ska man dra det ytterligare ett snäpp så hittar man raw food. Eller rå, okokt mat som vi säger på svenska. Både inom ayurvedan och yogan är det big no-no. När jag pratade med min ayurvediska läkare om det i Indien var han lite chockad. Eller som han sa "what you don't cook outside the body, you have to cook inside". Det vill säga, om du äter okokt mat så använder du din agni och feminina energi till att "koka" maten inuti. Många upplever en initial förbättring när de börjar med råkost och gröna drinkar. Men det är som en exploderande stjärna, man får mycket energi i början och sedan dör det ut. Det kommer från USA och har inget med yoga att göra. Men ni vet som vanligt  är det money talks. Så man gör en pyttipanna av allt och kallar det hälsosamt. För det SER gott ut. För att vi tror att det gagnar oss. No hard feelings, jag har själv vandrat i gröna-drinkar-träsket. Mina yogalärare förespråkar allt avhållande från rå mat. Och att dricka grönsaker, munnen är gjord för att tugga och det som frigörs då av enzymer får du inte annars.

Något intressant som jag läste på rawness av alla sidor, är om att låta bli rå mat om man har tendens till sköldkörtelproblem. Och det är det tusentals kvinnor som har i Sverige. Tänk om man då vill boosta sig och dricker gröna drinkar, som visserligen innehåller mycket näringsämnen men som vi inte kan bryta ned eller tillgodogöra oss. Vad är det då för vits? Vågar man svära i kyrkan? Vågar man ställa frågor om det som känns självklart för en del men faktiskt inte för andra? Tänker på flera bekanta som jag har som är utmattade och i princip bara sover och som ska vara "duktiga" och äta råkost. Som jag tror bara gör dem sämre. De skulle behöva en varm kopp buljong. Något som många förespråkar idag, eftersom man inte får i sig det man fick naturligt när man åt alla delar på djuret och även kokade buljong på benen. Både Sanna Ehdin och Kostdoktorn slår ett slag för det. Själv har jag läst en hel del artiklar och personliga berättelser om det och jag kommer nu att koka min buljong för att se om det funkar lika för mig och min höft, som det gjort för många andra. Jag har börjat med att dricka gelatin (=kokt kollagen) varje morgon och tycker jag är bättre, men svårt att säga ibland vad som beror på vad.

Om man mår optimalt på det man stoppar i sig, då gör man förmodligen rätt. Om man inte gör det, ja då måste  man ju ändra något. Med mår bra menar jag:
  • avsaknad av allergier
  • avsaknad av smärta i leder
  • aldrig eller sällan är förkyld
  • inte har huvudvärk av något slag
  • inte har något problem med magen
  • inga inflammationer i kroppen, som i andningsvägar, mage, tarm eller leder
  • om man sover gott och djupt och inte har svårt att vakna
  • om man har ett jämt humör och blodsocker
  • om man klarar av att vara utan mat en längre stund utan att man går i taket
  • om man slipper äta en mängd tillskott för att må optimalt, det är ju egentligen maten som ska ge dig det du behöver. förutom d-vitamin som är svårt att få i sig och för att vi bor i så solfattigt land
  • är pigg och nöjd 
  • inte har någon svår sjukdom som cancer, metabolt syndrom eller diabetes 
  • inte har pms eller menstruationsbesvär
Hur många mår då optimalt?  Gör du? Vågar du titta på vad du äter? Eller blir du bara arg om någon säger något om det? Tror du inte att kost och hälsa har något samband? Vill du veta? Eller vill du sticka huvudet i sanden? Själv mår jag bäst av att veta. Och att leta fakta, forskning och personliga berättelser. Följer två konton på instagram där båda tjejerna har gått ned någonstans 90-100 kg!! Smaka på det! Och ja, de har uteslutit kolhydrater och socker. Är det placebo? Snacka om förakt för andras liv och livsresa.

Hur jag mår? Jag har en förstorad sköldkörtel men inga problem med ämnesomsättningen, har testat mig hundra gånger. (ungefär) Jag har en ömmande höft. Annars har jag varken huvudvärk eller förkylningar, sedan några år. Min pollenallergi har försvunnit sedan några år. Kan nysa till någon gång och sedan är det klart. Har en bra sömn, är glad i humöret och jämn. Inga inflammationer längre i mina luftvägar. Jag klarar av att vara utan mat en hel dag om jag fått i mig bra med fett på morgonen. Punkt. Som du ser har jag betat av en hel del i min egen lista.  Vad beror det på? Tja. Jag har minimerat kolhydraterna och ökat på fettet.

Jag har långa tider ätit vegetarisk kost. Jag har aldrig mått bra på det, aldrig känt mig mätt, fått hudproblem och magproblem med svullnad och värk, sovit dåligt och blivit rastlös och nedkyld. Och ja, den längsta perioden jag testade var ett år. Därför är mitt val inte vegetarisk mat.

Kött. Jag äter kött men inte alla dagar i veckan och när jag äter kött äter jag vilt (hemskjuten älg) eller naturbeteskött. Det går att hitta rätt. Jag äter inte skaldjur och jag äter inte fisk. Skaldjur äcklar mig, du vet väl att de tillhör familjen spindeldjur? Och fisk är det svårt att hitta rätt. Vill inte att haven ska fiskas ut eller att man matar fisk med annat än de ska äta i fiskeodlingar. Någon gång hittar jag en vit fisk på restaurang som jag äter.

Ägg. Jag äter en hel del ägg. Eko. Och det går att göra så mycket på dem.

Frukt. Äter ingen frukt. Äter bär. Men inte så mycket. Nu när det är jordgubbssäsong blir det det, annars blåbär och hallon.

Mjölkprodukter. Äter smör. Annars inga. Hittat en fantastisk vegansk ost som är gjord på kokosolja. Smakar som vanlig ost :)

Grönsaker. Äter blomkål, spenat, broccoli, squash, gurka. Lite lite sallad och avodcado. Men mest lagade grönsaker.

Fett. Det viktigaste för mig. Smör. Kokosolja. Inte så mycket vegetabiliska oljor eftersom de höjer inflammationsnivån i kroppen. Dit vill jag inte.

Känns det spartanskt? Inga problem för mig. Jag vet vad jag mår bra på och att jag halkat ner i sockerdiket gör mig bara mer motiverad nu igen. Och du, hoppas du också hittar rätt i den här djungeln. Och gör du inte det, bli inte förbannad på mig. För jag är en biohacker i dess rätta bemärkelse, jag provar, testat, läser tills jag hittar rätt. Hoppas du också gör det. För jag tänker åldras och vara frisk. Det som funkar när man är 40 kanske inte går när du är 60 eller 80. Just saying!

PS. Känns det här allt för kontroversiellt för dig, fundera på varför. Och jag vet. Inga gulliga kommentarer kommer på ett sådan här inlägg. Men om jag inte är ärlig, då är det ingen mening att blogga för mig.

tisdag 27 juni 2017

Lite skral

Äntligen har jag varit till tandläkaren. Det är inte många gånger jag längtat dit. Men nu så. Och ja en bit av tanden behövdes dras ut... Hon sa att hon förstod hur ont jag haft det men nu är den lagad och fin. Snacka om att man får användning av sin djupandning. De undrade vad det var som lät! Oj sa jag, det är bara jag som andas med magen och släpper alla tankar :)
   Kommer hem och äntligen ligger mitt röntgensvar i brevlådan. Tänk att det tog 15 dagar att få det. Nå. Han skriver att jag har måttlig artros. Jag vet inte om jag ska bli ledsen nu. Om jag ska bryta ihop. Men nej. Jag funkar inte så. Jag är 62 år, en vän som är röntgenläkare säger att ingen i vår ålder borde röntgas för alla har lite artros. Och han säger vidare att de flesta blir sämre så fort de får sin diagnos. Men jag är inte de flesta. Jag tänker träna ordentligt nu. Nu finns ingen smitväg. Ingen genväg. Här ska lår och rumpmuskler tränas. Och jag lägger om min kost helt till strikt LCHF. För är det något som gagnar min kropp och mina leder så är det bra fett och lite protein. Ja hela mitt system. Inga kolhydrater. Jag har läst hundratals berättelser om människor som läkt både det ena och det andra med LCHF, men ärligt, jag har aldrig läst någon forskningsrapport om vegetarisk eller vegansk kost. Har du? Tipsa mig gärna i så fall. Och när jag läser Martina Johanssons böcker om artegen kost  kunde  jag inte bli mer inspirerad.  Böckerna jag läst är Hormonbibeln, Magstarkt och Fettfrälst. Hon underbygger precis alla tankegångar med forskning. Det är också lätt skrivet, lätt att förstå även om det är mycket kemi. Det är också artegen kost min kropp är sugen på nu när jag bara druckit i några dagar. Kött. Fett. Så här ska optimeras.

Känner mig lite skral med en trasig tand och en höft med måttlig artros. Å andra sidan finns här allt att jobba med!