onsdag 23 augusti 2017

Musiker som helar och gör gott

Bild lånad från SvD
I min första lägenhet köpte jag min första skiva med Patti Smith, Radio Ethiopia, det var hennes andra album och fick inte lika bra kritik som Horses. Spelade ingen roll. Jag spelade den varje vaken stund. Jag satt i min väldigt tomma lägenhet och fullkomligt älskade hennes röst. Mina vänner gillade den inte. Så det blev oftast jag och Patti som hängde. När jag gick upp och kokade te. När jag kom hem och slängde mig på sängen. När jag gjorde mig fin för att gå ut. När jag deppade. När jag var glad. Kort sagt. Hon var med mig. Jag kunde vila i hennes texter och hennes speciella sound.
   För dig som inte känner till henne beskrivs hon så här: Rockstjärnan och poeten Patti Smith är en av de största artisterna i vår tid och har fått flera priser för sina insatser inom musiken. Hon har vunnit Polarpriset 2011 och är invald i Rock and Roll Hall of Fame.
   I måndags kväll såg jag henne för första gången live, på Gröna Lund i Stockholm. Och det var magiskt. Hon var helt underbar. Hennes medkänsla om offer för extremism, henne sång till alla mödrar som förlorat ett barn, hennes solidaritet med Barcelona, hennes kampsång som hon skrev med och till Hopi-indianerna för nästan 50 år sedan. Och som hon sa, den behövs igen i dessa tider. Och rocklåtarna som People have the power, She och den uuuunderbara Because the night. Utöver hennes musikalitet och röst som kommer direkt från hennes inre, så har hon en slags glöd runt sig av mjukhet men styrka. Den där underbara kombinationen.
   Jag var där med min dotter. Tänk att vi gillar henne lika mycket, hon är helt enkelt tidlös. Som två groupies var vi där tre timmar innan hon började. Kvällen mörknade och nöjesfältet alla lampor tändes och det var en fantastisk sommarkväll för oss 15 000 som tagit oss dit för att njuta, dansa och sjunga. Och jag hör hennes röst i mig fortfarande. Den som säger: Use your voice!

Musik som går genom hjärta och hjärna och som stannar som en varm klapp på kinden. Tänk så mycket jag behöver det!

fredag 18 augusti 2017

Skavsår

Tänk så mycket kluriga tankespår och idéer man kan följa. Tänk så många citat som snurrar hejdlöst runt runt. Tänk så mycket som är mest ord, som utan bäring och förankring i det man gör, faktiskt inte betyder något. Inget egentligen mer än en fin tanke. Jag vet att man kan styra sina tankar, jag vet att man kan hjälpa sig själv. Men trots allt är vi inte helt ensamma här. Och det gör att allt möjligt kan hända. En själv. Andra. De som man står väldigt nära och som bor i ens hjärta. Men mer och mer vet jag med min kropp att jag måste titta på det som skaver i mig. Om jag har ett skavsår, så kan jag inte tänka bort det, jag måste göra andra saker. Också. Jag kanske kan främja läkandet på något plan med min tanke. Men handling är det som krävs. För mig. För dig. Och smärta. Vad är det? Egentligen? Jag tror att den är sammansatt av väldigt olika delar, som sorg, ilska, skuld och skam. I en salig röra. Och ibland något fysiskt som toppar det hela. Men tänk så många som har ont utan att det finns någon "fysisk orsak". Vad är det då som gör ont? Visst är det en intressant tanke? Och jag vill inte på något sätt skuldbelägga eller förringa den som har ont av olika karaktär. Jag har det ju själv. Men jag vill våga se den. Försöka demontera den. Förstå. För att släppa.
   Min lärare har pratat om svårigheterna som kan vändas till det som gagnar en allra mest. Jag vet att det är sant och startade för min egen del när min mamma dog. Där och då startade min resa inåt och att hitta det som först och främst är jag, men också vad jag vill och önskar. Men det har inte gått av sig självt. Det har inte handlat om att jag suttit och tänkt. Det har handlat om att jag tagit medvetna val kring en mängd olika situationer. Att jag kompetensutvecklat mig i personlig utveckling. Att jag gått tusen och en kurser. Att jag gått i terapi. Att jag bollat med ord högt och lågt. Och nu gör jag också.
   Jag sitter på mitt golv, som jag gör varje morgon, och när jag dyker in i det som gör ont, lite varstans i min kropp. Då ser jag formen av det onda. Färgen. Oftast helt vit. Samma som sorgefärgen i Asien. Och när jag stannar i den, ja då händer det märkliga att den rör sig. Flyttar sig. Som en amöba som flyter runt tills den inte känns längre. En helt otrolig känsla och upplevelse. Och den är svårbeskrivbar men den är på riktigt. Den är inte en positiv klämkäck affirmation eller tanke. Den är högst verklig och har inget med new age eller annat att göra. Den är frukten av hårt slitsamt arbete av mig och tillit till min lärare som gör att jag upptäcker det hela. Jag kan inte annat än känna hur makalös den här yogan är. När man gör, inte bara tänker.

Som lite ironisk till det hela väljer jag att posta en bild med ett citat :) Jag vet. Men just det här säger det mesta för mig. Kanske också för dig? Ha en fin helg!

måndag 14 augusti 2017

Mjukaste glädjen

Ser ni fjunen på benen?!
Jag blev farmor den 4 augusti. Men eftersom föräldrarna inte var så aktiva på sociala medier så kunde naturligtvis inte vi heller vara det. De la ut en bild efter en vecka och den har jag strösslat med i alla sociala kanaler.
   Men glädjen. Åh den glädjen när han äntligen kom, 15 dagar över tiden och visade sig vara det mest underbara lilla person. Stora mörka blå ögon som tittar forskande, ett litet leende som redan visat sig och igår vände han sig! Hjälp. Hur snabbt går det inte ibland? Hela hans kropp är mjuk, så mjuk och fjunig och ansiktet helt utan hoptryckning eller skråmor. Och så det mjukaste rödbruna hår. Han är sinnebilden för harmoni och när han har ätit ser han nästan full ut :)
   Och den här graviditeten har jag följt så nära, mer än någon annan faktiskt. Natten innan han kom, han föddes 05.40 fredag morgon 4 augusti, så vaknade jag varje timme och tittade på min telefon. Vi visste att de var på BB eftersom vi tog hand om hundarna deras.
   Vår äldsta dotter, min bonusdotter, har ju två barn men när de kom såg mitt liv helt annorlunda ut. Stora tjejen som blir sex år i september kom när jag var i London på yogakurs och hon kom väldigt dramatiskt. Hennes mamma fick akut havandeskapsförgiftning och vaknade en morgon och hela världen var svart! Hon tappade synen temporärt och blev akut snittad. Det var väldigt dramatiskt. Och nästa lilla tjej kom när jag firade min 60-årsdag i Göteborg. Samma där, det blev snitt. Och ja, jag jobbade mycket på universitetet och jag hade min yogastudio när första tjejen kom. Jag hann liksom inte. Eller hur jag ska uttrycka det.

Men jag vill inte ha dåligt samvete över hur saker varit tidigare men njuter nog desto mer nu. När jag har all tid i världen och när lillkillen och hans föräldrar kan komma ut när de vill och orkar och jag/vi finns här och har tid. Kanske det lyxigaste av allt som man kan ge?

fredag 11 augusti 2017

Falla och landa

Ibland känns det som jag faller inombords. När något utmanar mig och är lite svårt. Som en bakvänd kullerbytta. Som när man ligger på marken och tittar på molnen och plötsligt känner det som man byter plats och faller in i himlen.
   I morse var jag verkligen osugen på yogan. Minst sagt. Men det är ju alltid då den överraskar när jag tänker att jag ska hoppa över. "Bara låta bli idag. " Ni vet. När jag sitter med mina fötter väl förankrade högt upp så känns det som jag faller inuti. F a l l e r. Och sedan känner jag något jag aldrig känt förut, jag landar. Jag landar inuti. Jag är i allt och ingenting. Jag är i luften runt min kropp, jag är i solskenet som dansar på mattan. Jag är i allt och inget. Och ja, det förändrade något. Igen. Jag är så tacksam för denna padmasana. Jag är så tacksam för denna yoga, min yoga Shadowyoga. Men framför allt är jag tacksam för min oerhört kunniga och erfarna lärare. Men också till mig själv. Att jag uthärdar, ja ibland är det just bara det, och att det tar mig framåt.

Tänk. Idag landade jag. Och himlen är oskyldigt blå. Ha en fin helg!

onsdag 9 augusti 2017

Hejdå Karin ❤️

Igår natt somnade en vän in. Hon dog på sjukhuset med cancer i magen och underlivet. Det är lite svårt att ta in. Hennes smärta. Jag blir  nästan illamående när jag tänker på det och hon har levt med det. Ganska länge. Och ändå har hon hittat glimtar av ljus i sitt liv när hon känt att hon haft en bra dag, då har hon gjort saker.
   Hon var en vän när vi var unga. Vi har inte träffats många gånger de senaste åren, på en begravning och någon mer gång. Ändå har jag följt henne på avstånd. Hennes syster är en av mina bästa vänner. Så jag vet hur tufft hon har haft det. Vet att hon kämpat nästan hela sitt liv med sjukdomar och trassel. Hon fick en psykisk diagnos när hon var ung. Sedan har fysiska krämpor kommit med i bilden. Hon har kämpat. För några dagar sedan blev hon pigg. Tog på sig peruken och åkte till ett stort shoppingcentrum för att hon hade en bra dag.
 Och nu så är det över. I den här dimensionen. Det andra vet vi inget om. Det som jag väljer att tänka på som början på något annat. En dörr stängs, en annan öppnas.
   Jag tänker också på hur otroligt lite vi vet om andra människor, hur de upplever sin tillvaro och hur solidariska vi behöver vara med de som inte orkar jobba av olika orsaker. Hur rädda vi ska vara om vårt system som är lojalt. Hittills i alla fall. Hur lätt det kan vara att ha åsikter om den som inte mår bra. Eller om hur någon faktiskt har det. Jag rannsakar mig och hoppas att jag inte fäller någon fördömande tanke eller ord om någon. Inte om någon.

Ute på gården dansar en gul fjäril. Jag tänker att det är Karin. Jag tänker att hon är fri nu. Fri från det som gjort så gruvligt ont i hennes kropp. Fri från den här världen. Kvar finns de som får brottas med sin sorg. Livet.

tisdag 8 augusti 2017

Avskalat och minimalistiskt

Renhet. Strävan efter någon slags renhet. Inombords. Utanpå. I det jag gör. Låter det konstigt? Eller kanske väljer jag fel ord. Nå. Det jag nog menar är att jag vill skala av allt oväsentligt. Allt som inte känns relevant eller som jag vill lämna. Stort och smått. I mycket. I litet. Lite som minimalistisk inredning. Bort med det onödiga.
  • Min fundering på att sluta blogga var en sådan, men efter en månad vet jag att det är skrivlusten lika mycket som mina funderingar som jag vill dela, som gör att jag fortsätter. Jag vill skriva. Helt enkelt. Men det får bli när det blir. Måste inte skriva varje dag.
  • Jag har klippt mig. Med kort hår  känner jag mig fri. Jag som haft hår till midjan som ung. Som under många år hade håret ned på ryggen. Som sedan blev page och lite halvlångt. Med jämna mellanrum känner jag plötsligt att det måste bort. Det är en skön känsla. Och jag trivs i det korta även om jag på något vis har en långhårig själ. Jag vet att många som haft långt hår inte kan tänka sig att kapa en centimeter, jag har själv varit sådan. Vet att pionjären Bengt Stern hävdade att det var att dölja sig, eller försöka dölja sig att ha långt hår och skägg. Vet inte hur  mycket det ligger i det, men lite skojigt att fundera över tycker jag nog att det är. Som att man klär in sig i håret. Ah, vet inte om du förstår hur jag tänker?
  • Jag fastar. Första dagen idag. Så välbehövligt. Det där med att inte äta på några dagar, det skalar också bort delar. Lite huvudvärk, illamående och lite hunger brukar det vara de första dagarna. Men så bra man mår sedan. Och skönt för matsmältningsapparaten att få vila. Jag har också tänkt på att i många religioner har man fasta som ett inslag då och då. För att rena sig. Och handen på hjärtat, det är en större mental utmaning att fasta, än en fysisk. För mig. Och för många andra. Jag har ju också reservenergi att ta ifrån på kroppen. Är man väldigt smal kanske det är tuffare, eller också inte. Men många är så fästa vid sin frukost, vad de ska laga och hur mycket och vad de ska äta. Det såg jag ju inte minst i mina inlägg om kosten senast, herregud! Det är intressant och en hörnsten inom Hathayogan, som formuleras som Mitahara - the pure intake of food. Och att man egentligen aldrig ska äta sig helt mätt på mat, 75 % och resten ska man lämna till annan "mat". Jag gillar det tänket. För allt vi stoppar i oss, vare sig det är via internet eller böcker och tidningar och det vi lyssnar på - det är också föda. Fast i annan form. Men ändå föda.
  • Yogan. Tror aldrig jag har gjort så avskalad yoga som jag gjort sedan 9 månader. Att göra en asana. EN. E N. Ta in det och fundera vidare. Min lärare säger att det finns inget svårare än att ta emot råd och göra en sak. Och det kan jag skriva under på alla dagar i veckan. Den här padmasanan har visat mig en mängd saker både i kroppen och sinnet. Men mest av allt att stanna i smärtan och titta på den. Formen. Färgen. Vad vill den mig. Och faktum är att den förändras. Den är annorlunda. Mindre och uthärdlig. Och jag fokuserar inte på den längre. Mitt fokus ligger i andetaget. När jag stillnar ner och andas så långsamt det går när jag sitter där. Då händer annat. 
Visst är det skönt när man skalar av det som känns onödigt för en själv? När man kommer närmare sig själv och sin kärna?
  

måndag 7 augusti 2017

Tillbaka och nöjd

Så gick en månad. Jag har kikat in lite här på bloggen och är förvånad hur många som ändå tittar in. Och glad för det. Och när jag läser lite bakåt ser jag hur trött och trängd jag kände mig. Och vilket bra beslut det var att släppa allt en stund.
   Samtidigt. Samtidigt så formulerar jag meningar och tankar hela tiden för mig själv. Det är inget som kom med bloggen, det är något som alltid funnits i mig. Jag har faktiskt gjort så hela mitt liv. Och andra tankar om skrivande kommer för mig. Men för nu så tror jag att jag faktiskt skriver lite då och då. När andan faller på. Och jag känner mig fri som faktiskt får dra upp mina egna riktlinjer.

Vad har hänt i mitt liv?

  • Så stora mirakel att jag är omtumlad. Men eftersom de inblandade ligger lågt i sociala kanaler så gör jag också det. Men bilden på mig är när jag sitter där och bara är lycklig. 
  • Vi har träffat vänner under sommaren, både inplanerade och spontana. Tacksam helt enkelt.
  • Vi har umgåtts väldigt mycket med våra vuxna barn och det är nästintill oslagbart. 
  • På onsdag börjar jag i ett volontärarbete för ett socialt integrationsprojekt. Jag ska vara del av en rådgivande styrelse, en så kallad advisory board. Så glad över att ha blivit tillfrågad.
  • Mina kropp är brunbränd, vet inte riktigt hur det gått till med alla dessa sommarens regnskurar. Kanske för att jag helt slutat anstränga mig eller sola?! 
  • Shortsen har varit mitt sommarplagg och jag känner mig fri.
  • Yogan har varit min stora utmaning. Det är som att när bergväggen kommer i min väg, som den gör då och då, så har jag bara velat sluta. Inser att detta också är en illusion, men när jag efter 17 år inte tycker att jag kan något om yoga, inte kan utföra något så vet jag ju innerst inne att det inte alls är sant. Och ändå. Tvivlen radar upp sig och jag blir överdrivet trött på mig själv. Men som min lärare säger; persistance and perseverance is the name of the game, så har jag stannat. Och igår var första gången på riktigt länge som jag mer än stod ut. Tack och namasté för det.
  • Min höft. Jag har varit smärtfri i två veckor. Min kinesiska läkare hittade en nerv som varit i kläm i höger sida och som dragit ihop mig. Denna nerv finns "fästad" bak i en kota i midjehöjd. Den har gjort ont när jag rehabtränat och därför har jag legat lite lägre med gymträningen. Ska till doktorn på torsdag igen och då får vi se. Har knappt vågat andas att jag inte haft ont. När man haft ont i flera år och ibland värre, så vänjer man sig. Det är som en slags tomhet när höften och högersidan är tyst. Men så otroligt välkommet!

Hoppas så att din sommar varit lika välgörande för dig som min har varit. Och min paus. Så rätt.

lördag 8 juli 2017

Nog

Jag har nått ett vägskäl jag tangerat flera gånger, tidigare. När jag kom från Indien 2011 efter min först behandling, tänkte jag direkt lägga ned min blogg. Det hade hänt så otroligt mycket inombords. Istället blev det så att jag drog igång en blogg till, annikas andetag. Sedan blev det till slut en huvudblogg. Ja, över 8 år har jag bloggat. Och det har hjälpt mig utveckla mitt språk, det har skapat en bok, nästan två och jag har fått vänner. Jag har också en ovärderlig dagbok över mitt liv och mående. Men jag vet ärligt talat inte om det är rätt format för mig längre, även om jag har några hundra läsare om dagen. Det är i sig ganska fantastiskt. Men. Våren har varit krävande för mig med ett helt nytt jobb, att planera ett bröllop på rekordkort tid och rådda hela det. Roligt och underbart. Men krävande. Den här senaste veckan har fått mig att inse att språket på nätet har hårdnat. Man känner sig fri att skriva det man känner. Även om jag inte fått några hot eller annat hemskt, som är vardag för många andra, känner jag mig  obekväm. Så mycket att jag ställer mig frågan över varför jag gör det här. Varför bloggar jag? Jag startade bloggen för att jag gillar dialog. För att jag älskar att bolla olika synpunkter om olika ämnen, allt ifrån yoga till kost till rörelse till det omedvetna. Jag känner att jag rört mig fritt inom olika områden. Men inte riktigt så längre. Kanske var det bara droppen av vad jag ser runt om mig? På Facebook, på Instagram till viss del. Kanske är det dags att gå åt ett annat håll? Samma som när jag valde att stänga min yogastudio, trots att det var ett svårt beslut var det ändå rätt. Jag vet inte riktigt nu. En del av mig vill absolut inte släppa taget om min blogg. En annan del vill bara kapa förtöjningen och låta draken lyfta. Den som lyfter i motvind ni vet? Så just nu ser det ut så här för mig. Kanske är det helt enkelt bara letting go of self importance, för min yoga tar mig just nu ut på de mest  märkliga stigar. Som är rätt. Som känns minimalistiska i sammanhanget men som bär inåt och rakt och ärligt utan krusiduller. Det är ju så jag är. Så jag fungerar. Inte stryka någon olja på vågorna, inte vara "snäll" vad nu det betyder? Egentligen? Jag frågar mig själv det och det kanske du också gör? Bara få vara den jag är. Då kanske jag måste sluta till om det som är jag, det som är viktigast för just mig.

Tack alla som läst och kommenterat, ni har fört det hela framåt och jag böjer mitt huvud. Kanske skriver jag igen här, kanske inte. Jag stänger inte bloggen men som det känns nu har jag faktiskt fått nog. Helt enkelt. Tack och namasté.

onsdag 5 juli 2017

Kedjereaktionen

När man lägger pussel kring sin egen hälsa så kan det ibland vara svårt att se vad som är vad. För mig är det viktigt att veta, just för att jag inte ska göra om misstagen, jag kanske gör. Jag sätter inte upp ett finger och undrar vart det blåser utan vill faktiskt veta. Så långt det går. Alltså om något är trendigt är det ändå inte säkert att det passar just mig.
   Efter mobbningen jag utsattes för blev min kropp helt hopdragen, det var omöjligt att göra någon fysisk träning först, yoga gick inte. Det var egentligen ett logiskt sätt för min kropp att hantera allt smärtsamt, den bara drog ihop sig till försvar.
   Några månader senare kunde jag både göra min yoga och även träna. Jag tränade ett halvår på kraftsportklubben och blev stark och mycket rörligare igen. Sedan följde en sommar av lite hipp som happ träning vilket inte gynnade mig. Egentligen. Under november var vi i Australien på yogakurs och där fick jag ett genombrott i min yoga, jag kunde plötsligt göra det jag hade varit förhindrad ett år att utföra. Men det gjorde ont. Min lärare sa att det var vägen att gå och eftersom han hjälpt mig så många gånger tidigare har jag följt hans råd.
   Det har varit en riktig berg- och dalbana både i kroppen, själen och mentalt att göra en enda asana i åtta månader. Något jag skrev om igår.
   I början på året skottade jag snö, alldeles för länge och för mycket vridningar och då kom mina problem i ett annat läge. Så mycket ont och så jobbigt att jag började söka hjälp igen. Hittade denna dr Chen, via min osteopat och några rekommendationer.
   Min röntgen av höften visade ju måttlig artros men inget annat och jag är inte bekymrad över det. Utan snarare över musklernas hopdragning.
   Idag fick jag svaret på hur det hela hänger ihop. Sköt för en nörd som mig! När jag skottade snö för länge hamnade musklerna i ett försvar runt höften och började dra ihop sig och även åt fel håll. Vilket belastade leden. Vilket gjorde mig smärtpåverkad och ännu mindre rörlig.
  Nå, min doktor masserar min höft idag, det är som tortyr men jag tar mig igenom. Efteråt är jag otroligt mycket rörligare och han uppmanar mig att vara försiktigt. Om jag ska! Men jag fick också svaret för jag har ju tänkt ett antal gånger att man inte kan få artros bara så där efter en snöskottning. Men då startade en slags kedjereaktion och om leden redan var lite uppluckrad av för lite fysisk träning och fel kost så gick det snabbt till att göra rejält ont.

Nu tar jag det lugnt. Går på behandlingar och gör min yoga. Senare börjar styrketräningen igen. Försiktigt. Och nu längtar jag faktiskt!

tisdag 4 juli 2017

Bävan och kringelkrokar

När vi väl är inne i pittasäsongen med sommar så brukar mitt system lugna sig. Jag finner mig mer tillrätta efter vårens skavande och oro och jag breder ut min yogaträning. Jag ger den extra tid och framför allt vill jag "odla min andlighet" som min lärare uttrycker det. Att be böner morgon och kväll. Vilket jag alltid gör. I sängen oftast och det är som en start på dagen och som ett fint avslut.

Men min padmasana, just nu svider det otroligt mycket i min höft, speciellt när jag går ur den. Jag kan nästan inte röra mig. Jag hasar fram till väggen där jag på något sätt drar mig upp för att ligga med rumpan tätt mot väggen och benen rakt upp. När jag börjar så är vänster ben rakt och höger ben liksom vridet, det går inte att få rakt. Jag ligger kanske 10-15 minuter så och sedan ligger jag i padmasana, också mot väggen. Det underlättar otroligt för höften eftersom den inte får någon tyngd. Och ja, jag byter sida förstås och så ligger jag med benen rakt och då sker det magiska. Då är båda benen raka. Varje morgon samma sak! Och när jag gjort min warm down inser jag att jag återigen är mjukare på höger sida.

Jag har mailat min lärare och berättat om min röntgen och jag ska fortsätta med det jag fått. Så ja. Förmodligen såg han det redan i november eftersom det är vad jag ska göra.

Men de här kringelkrokarna jag gör varje morgon, jag bävar inför att ställa mig på mitt golv. Jag bävar när jag sitter där och andas. Ibland blir andningen så ytlig jämfört med hur jag brukar andas, det är som en slags panikkänsla utan att jag rör mig. Sedan får jag ner andetaget igen. Jag sitter väl förankrad mot golvet och det ger mig ett stort stöd just nu.

Tack sommar för att du är här nu, även om det inte är så varmt, gör ingenting. Jag traskar vidare inåt-nedåt i min padmasana och bävar varje morgon. Men det går!

måndag 3 juli 2017

Modet att vara jag

Det hällregnar och borta vid vår stuga skiner solen där mannen är och målar. Men jag är hemma för att göra ett jobb. Ett jobb jag både längtar till och bävar för. Lyssnar en snutt på Sommar i bilen och hör en man berätta om hur det gick till när han konverterade till katoliscismen. Om kritiken han fick, om hur många som hade synpunkter på vad han gjorde. Osv. Hade jag vetat att det var Ulf Ekman hade jag aldrig lyssnat klart, tur att mina fördomar inte stod i vägen för mig själv. Han hade en del intressanta synpunkter när det gäller att ta sig själv på allvar och gå sin egen väg. Även rent andligt.
   Jag handlar mat, ser en kvinna stå och helt skrupellöst sortera jordgubbarna och lägga säkert en halvliter extra uppepå sina egna. Och det slår mig, hur ofta människor fuskar. Hur ofta vi tycker att vi har rätt att göra på ett visst sätt. Tycka och tänka.
    Och jag tänker på något som min lärare sagt; - ibland tycker människor att det du gör är helt galet. De vet inte vad som rör sig i dig. Du kanske upplevs som kompromisslös, men du är bara sann mot dig själv. Ingen annan kan säga vad som är rätt för dig. Och det är ju det jag vill vara. Sann mot mig själv. Jag vet att det är rätt även om det svider i mig också. Allt har två sidor. Men otadligheten vill jag ha. Jag strävar vidare, stärkt i mig själv. Av böcker. Av någon annans visdom. Det är ganska fantastiskt ändå.

Att peka finger åt någon betyder att du pekar med fyra fingrar mot dig själv. Har du koll på dig själv? Vad som är ok att säga och skriva? Tänker på alla dessa stackars kändisar som får utstå så otroligt mycket skit på nätet. Och att jag aldrig tror jag skulle orka vara stark som de är. Jag som är som en blöt fläck bara någon missförstår. Nä. Här måste skaffas hårdare hud. Helt enkelt.

söndag 2 juli 2017

Lite att reda ut

Jag tackar för det enorma intresset som de senaste blogginläggen renderat. Visste att det var ett getingbo jag stack in huvudet i men kanske inte att det var så kraftfullt. Nu har jag förstått lite mer hur påhoppade människor kan känna sig när jag bara redovisar det som är min verklighet. Nå.

Ni som stöttat mig, tack! Utan er hade jag lagt ner bloggen nu. Kanske säger lite om hur jag fungerar.

Några skriver att jag är överkänslig. Kanske. Kanske inte. Jag är högkänslig vilket ibland kan upplevas som överkänsligt. Jag har gråtit mig igenom helgen. Det kanske säger något om hur jag fungerar och hur ledsen jag varit.

Några skriver att jag ska vara ödmjuk inför andras kostvanor. Tja, är jag inte det? När jag redovisar allt jag ätit genom åren och vad jag äter nu. Jag har aldrig sagt att någon annans vanor är fel. Det är något som läsaren i så fall läser in själv. Vad jag däremot beskrivit är alla dessa kolhydratätare i min närhet som fått cancer. Någon skriver i sin kommentar att bönder minsann också fått artros och de var inga vegetarianer. Nähä. Men kanske stora kolhydratätare ändå? Vem vet det? Jag har också ätit vegetarisk kost men som sagt inte mått bra på det alls. Tacksam att jag slutade med det eftersom jag har en kropp med mycket trassel med skelettet, läs fem diskbråck och nu en ömmande höft. Så mycket har jag räknat ut hittills och det är att benen inte stärks av grönsaker.

Något som gick nästan  alla förbi som kommenterat är när jag skrivit om hur dåligt jag blivit behandlad av några människor i bloggvärlden och där de faktiskt är yogautövare något som fick mig att ställa frågan hur vi yogautövare ser på oss själva. Tydligen behövde den åsikten liten respons.

Den enda som egentligen svarade på det var Marika, den som jag trodde skulle dissa mig efter detta. Men hon skrev att hon inte skulle det och det kändes varmt och skönt i mig.
Du som tyckte att jag raljerade över Marikas cancer, jag vill återigen framhålla att det är det sista jag vill eller har gjort. Jag har som sagt känt Marika i bloggvärlden ganska länge nu, vet inte exakt hur många år, men det är länge vi varit vänner. Jag har hållit tummarna för henne och peppat varje gång hon varit på kontroll eller behandling. Så snälla, läs inte in mer än vad som faktiskt står. Om jag skriver att "det var tufft för dig att få cancer," kan jag inte med bästa vilja i världen förstå hur någon vill få det till att jag raljerar.
Om jag sedan skriver att cancerceller dör utan socker, är det då jag raljerar? Något som gav Nobelpriset i medicin för 80 år sedan redan...

Ni två som skrev om er egen resa med gurus och yoga och meditation i många år och där ni valt kött och någon även blivit idiotförklarad för det, ni är mina förebilder. Att ni vågar gå utanför ramarna, det är det som för allt framåt. Och inte minst forskningen.

Någon skrev att jag måste kunna förstå andras synpunkter. Men självklart förstår jag att världen inte snurrar runt min navel, DÄREMOT så har jag min fulla rätt att bemöta det som kallas för fakta. När det är gammal fakta. Men kolhydratätarna och förespråkarna håller hårt i det som de tycker är rätt, det har jag verkligen förstått nu. Men att tycka något är kanske inte samma som att veta. Till exempel att kroppen behöver kolhdyrater, något som inte alls är sant. Och titta t ex på Björn Ferry (och förmodligen hela skidlandslaget) som tog guld i OS i skidåkning eller Jonas Colting VM-medaljör i triathlon. De har tagit sina medaljer på lågkolhydratkost. Visst är det intressant??
Eller alla dessa enorma undersökningar av tusentals personer som ätit "kött" och fått en mängd sjukdomar. När inga andra parametrar redovisas? Eh va? De kan ju också äta en mängd kolhydrater till, kanske röker eller har problem med droger eller aklohol. Det kan jag inte ta seriöst, något som många andra forskare också påtalat. Är det då jag inte förstår andras synpunkter?

Men. Jag är ju som sagt en nyfiken person, jag står aldrig stilla, jag vågar ompröva det som jag tidigare upplevt som sant. Mitt sätt är att leta fakta, forskning om det finns och även testa själv. Så jag vet av egen erfarenhet hur väl jag mår på att minimera kolhydraterna. Karin Björkegren Jones som skrivit både böcker och i sin blogg om sin resa sedan hon fick bröstcancer har ju själv delat att hon trodde att hon åt hälsosamt för att hon var vegetarian, men när hon fick cancer så förstod hon att hon inte alls hade ätit så bra med ett överskott av kolhydrater. Det är också en förebild, en som letar vidare och inte gömmer sig i gamla "sanningar" eller "fakta".

LCHF är precis vad bokstäverna säger; Low Carbs, High Fat. Ingenstans står det om kött. Eller hur? En del äter lågkolhydratkost och är vegetarianer. Men då krävs mer mjölkprodukter än vad till exempel min mage kan hantera så det går bort för egen del. Andra mår finfint på det.

Vi har alla ett inre som är lika. Vi har ett blodomlopp. Vi har ett nervsystem. Vi har inälvor, mage och tarmar. Ja ni vet alltihopa. Och biokemin skiljer sig inte åt. Det är först på senare tid man börjar ägna sig åt tarmarna för att inse hur mycket de faktiskt styr i kroppen, immunförsvaret finns där, några kilo bakterier, som förhoppningsvis är fler av de goda sorterna. Det finns några hundratal olika. MEN. Om vi sakta men säkert äter fel, så kommer kanske inte sjukdomen direkt, den kanske kommer senare. Precis som med yogan. Allt visar sig inte i stunden utan kanske om 15 år och då är det ju riktigt trist om man gjort fel rörelser för just en själv. Eller hur? Och samma med tarmen. Om man inte hanterat den optimalt. Det är vad jag försöker göra på mitt sätt. Du är fullkomligt fri att göra på ditt sätt och känna dig nöjd. Men säg inte att det hela beror på individen. Så mycket skiljer vi oss inte åt.

Min mamma dog av ALS, 63 år ung, en autoimmun sjukdom som hon kanske hade sluppit om hon hade ätit bättre, dvs skippat det fettsnåla och kolhydraterna.
Min pappa dog av en hjärtinfarkt, 63 år ung,  kärlen förtätade av plack som förmodligen hade sluppits om han hade ätit rejält med fett och spolat rent sina ådror.
Hade de någon koll på det här? Inte ett dugg! Eftersom den kunskapen låg dold. Nu när den är öppen är jag så entusiastisk. Trodde nog i min naivitet att någon skulle tycka det var bra och kanske till och med ge mig lite empati eller en high five på att jag läkt ut allergier, mina lungproblem och den eviga hostan.  Nå. Alla är sig själva närmast. Det är helt klart efter de senaste inläggen.

Igår skrev jag på Instagram att jag loggar ut. Det gjorde jag där  igår och idag även här. Jag tar lite sommarlov. Får se hur länge det varar och när skrivlusten ger sig till känna igen. Tills dess, ät gott och rätt :) och ha en fin sommar! Det tänker jag ha och nu vägrar jag vara mer ledsen för att jag blir missförstådd. Walk a mile in my shoes!


lördag 1 juli 2017

Glad och lite ledsen

Vi tog oss till stugan igår och sov där i den ljusa natten. Hemma en sväng igen för att mannen ska jobba. Men så tar vi oss dit igen ikväll. Fint så. Och när vi kommer dit. Då släpper verkligen allt. ALLT. Jag bara sitter i tre timmar och tar emot mina egna tankar, allt som rör sig i mig och jag är så glad åt den platsen, den är rent meditativ med lugn energi och inget som stör. Den vackra skogen vi går igenom och den varma sjön vi badar i framåt kvällen. Sitter och dricker kaffe och insikterna trillar ned. Insikter jag inte bett om men som kommer och som jag måste hantera.

Vilka är vi som utövar yoga? Vad tror vi om oss själva? Är vi bättre än andra? Vill huta åt den som inte tycker lika och som inte går i fållan? I fållan av vad man SKA gilla och tycka när man är en yogi/yogini. Den som vågar ställa frågor - hur blir den behandlad? Jag har släppt mitt skynke över mig själv och insett att jag alltid kommer att provocera vissa människor på ett plan, de som svarar med total tystnad (mitt värsta) eller med hätska utfall. Det är för att jag är rak och för att jag verkligen vill veta som jag skriver och ibland frågar saker. Inte för att ställa någon mot väggen eller bråka. Eller vad det nu uppfattas som. Men människor har lite koll på sig själva när det gäller aggressivitet eller om någon trampar på en öm tå. Det har jag egentligen vetat hela mitt liv. Anpassat mig till döden Men jag orkar inte det längre. Jag måste leva mitt liv i respekt för andra, vilket betyder att folk får tycka precis vad de vill men inte vara otrevliga, vänlighet kan inte nog överskattas. Och att man bara gör så med vissa, man väljer ut den som får ett njuggt svar eller ilska. Usch säger jag bara.

De senaste åren har jag varit med om det några gånger. Att bli bannlyst. I bloggvärlden, Eller vad man ska kalla det. När det gjort mer ont än vad folk nog tror om mig. Att jag blir ledsen över att människor tror att de kan säga, skriva vad som helst till mig. Att jag bara mött det av människor som utövar yoga. Är inte det trist? Lite som skenheligt. När kramar, blisset och mantran inte kan nog upprepas men där det praktiska förhållningssättet verkligen kan önska mer. När en bloggerska som "älskade min blogg men var skrämd av min rakhet" (hennes ord) och som till och med skickade en film till mig när jag fyllde år blev så rasande på något jag tyckte att hon tog bort mig överallt i sociala kanaler och vägrade svara vad jag hade gjort som var så upprörande. Jag TYCKTE något. Som inte hon höll med om. Snävt.
   Nästa bloggerska som dessutom är instruktör som blev förbannad på mig gjorde att hon till och med blockerade mig. Vägrade all kommunikation. Samma sak. Jag TYCKTE något. Jag ställde frågor så milt och fint jag kunde om saker hon hade skrivit om sig själv. Jag har inte förstått att det ska man inte göra. Samma bloggerska beskrev sig själv så här "Jag är enstörig, butter och envis till förbannelse (och det blir värre ju äldre jag blir). Det har tagit tid för mig att acceptera detta till fullo, men så är det. Jag behöver få ha det på mitt sätt, annars rubbas allt. My way or the highway! Om inte blir jag högljudd, elak och iskall." Det var exakt vad jag råkade ut för. Iskall kyla och elakhet. Jag ska ge henne cred för att hon insett det och till och med vågar dela det. Synd bara att ursäkter inte fanns med i henne manual.
   Jag vet inte om jag är på väg till samma sak igen. Återigen för att jag TYCKT något.  Censur och tillrättalagda åsikter är inte mitt sätt att skriva eller beskriva.

Men hur är det med de andra? Alla runtomkring som är tysta. Skulle de agera så om det hände deras barn? Eller någon i omgivningen? Skulle de reagera med tystnad, stryka ett streck över det och istället skicka gullegull till den som har farit ut mot någon. Har vi olika regler för olika människor?

Jag tänker vidare på hur de gör när de undervisar. Tänk om de möter någon som jag då. Kommer de att frysa ut den personen? Mångfald är det ok när det gäller etnicitet, sexualitet, kön, ålder men inte när det gäller personlighet? Var går gränsen för acceptans?

Kanske är jag extra känslig för att jag dels är högkänslig, dels har blivit mobbad och förtalad på min förra arbetsplats? Men det förtar inte känslan av att människor vänder dig ryggen. Å andra sidan måste jag ställa mig själv frågan om de människorna är något för mig. Förmodligen inte. Dags att gå vidare helt enkelt. Även om det svider. 

Jag jag är ledsen och med att skriva det här tappar jag nog de tysta också, men vet ni, jag orkar inte vara tyst om det som är viktigast för mig. Att våga fråga. Att ta mig vidare. Att ställa gammalt beprövat i fokus för att se om något förändras. Jag går min egen väg, inte alla andras. Min lärare Shandor, har gjort exakt så i sitt yogautövande. I möten med människor. Kanske därför jag känner mig så hemma med honom. Kanske därför jag vågar se igenom det falska, när det inte är äkta. Kanske därför jag faktiskt törs skriva det här. Jag tror det. Han har hjälpt mig stärka mitt inre så att jag mer och mer vågar vara den jag är. Han sa också på en kurs för några år sedan; Most people act like shit. Tja. Det ligger  mycket i det. Tyvärr. Så har vi ju de här som inte vill "sprida negativa saker" som alltid alltid fokuserar på något rart och glatt. Länkar återigen till en av de bättre artiklarna jag läst om spritual bypassing. Att hoppa över det som är svart och svårt, att liksom ta genvägen till det andliga. Men det fungera rju inte riktigt så som jag ser det. Det är precis tvärtom. När du vågar se svärtan, problemen och svårigheterna - då kommer också insikterna över väldigt mycket. När du vågar gräva just där du står. Jag har aldrig hymlat med att mycket var svårt men att det också känns fint att dela det.

Och nu då? Ja nu det känns fritt i bröstkorgen men väldigt ledsamt. Men jag kan bara leva mitt liv, jag orkar inte tassa på tå för lättstötta människor. Jag har min väg och andra har sin. Men tappa inte respekten och våga öppna munnen eller tangetbordet. Det är inte så skrämmande att våga stå upp för någon som ni kanske tycker är för rak.

Slutar med mitt favoritcitat av Martin Luther King: You are not only responsible for what you say but also for what you don't say.

torsdag 29 juni 2017

Vem är prinsessan på ärten?

Åh jag visste det någonstans inombords. Att någon skulle bli arg och förorättad för att jag levererar det som är mitt liv och min sanning. För vad kan idag vara mer kontroversiellt än maten? Och tänk så många matprogram det finns. Och tänk så många skolor. Och Sverige är också det kokbokstätaste landet. Det är verkligen en djungel. Och inom yogavärlden. Som översvämmas av märkliga mat- och grönadrinkartips. Och jag rackar verkligen inte ner på någon annans kost. Jag bara redovisar det som jag upplever, läser och som jag sett i min närhet. Kan jag få göra det? Om du blir sur eller arg för det jag redovisar om mig och min närhet, säger det något om dig eller mig då?

Ur Martina Johannsons bok Fettfrälst
Jag känner tre personer som haft tjocktarmscancer, en dog av det, de var/är alla stora kolhydratätare och med mycket socker i sin kost.

Jag känner åtta personer som fått bröstcancer. De är alla vegetarianer och har ätit mycket kolhydrater.

Jag känner en person som opererat bort sin livmoder pga cancer. Vegetarian sedan födseln och stort intag av kolhydrater.

Jag känner tre personer som opererat sin höft. De är/har varit vegetarianer. Med mycket kolhydrater.

Säger det här något? Nej kanske inte. Men det får mig att tänka ett varv till. Kring kolhydraterna. Det här måstet med kolhydrater det står mig ärligt talat upp i halsen. Och folk är så känsliga så otroligt lika prinsessan på ärten, det tål inte att pratas om.

Och ska man dra det ytterligare ett snäpp så hittar man raw food. Eller rå, okokt mat som vi säger på svenska. Både inom ayurvedan och yogan är det big no-no. När jag pratade med min ayurvediska läkare om det i Indien var han lite chockad. Eller som han sa "what you don't cook outside the body, you have to cook inside". Det vill säga, om du äter okokt mat så använder du din agni och feminina energi till att "koka" maten inuti. Många upplever en initial förbättring när de börjar med råkost och gröna drinkar. Men det är som en exploderande stjärna, man får mycket energi i början och sedan dör det ut. Det kommer från USA och har inget med yoga att göra. Men ni vet som vanligt  är det money talks. Så man gör en pyttipanna av allt och kallar det hälsosamt. För det SER gott ut. För att vi tror att det gagnar oss. No hard feelings, jag har själv vandrat i gröna-drinkar-träsket. Mina yogalärare förespråkar allt avhållande från rå mat. Och att dricka grönsaker, munnen är gjord för att tugga och det som frigörs då av enzymer får du inte annars.

Något intressant som jag läste på rawness av alla sidor, är om att låta bli rå mat om man har tendens till sköldkörtelproblem. Och det är det tusentals kvinnor som har i Sverige. Tänk om man då vill boosta sig och dricker gröna drinkar, som visserligen innehåller mycket näringsämnen men som vi inte kan bryta ned eller tillgodogöra oss. Vad är det då för vits? Vågar man svära i kyrkan? Vågar man ställa frågor om det som känns självklart för en del men faktiskt inte för andra? Tänker på flera bekanta som jag har som är utmattade och i princip bara sover och som ska vara "duktiga" och äta råkost. Som jag tror bara gör dem sämre. De skulle behöva en varm kopp buljong. Något som många förespråkar idag, eftersom man inte får i sig det man fick naturligt när man åt alla delar på djuret och även kokade buljong på benen. Både Sanna Ehdin och Kostdoktorn slår ett slag för det. Själv har jag läst en hel del artiklar och personliga berättelser om det och jag kommer nu att koka min buljong för att se om det funkar lika för mig och min höft, som det gjort för många andra. Jag har börjat med att dricka gelatin (=kokt kollagen) varje morgon och tycker jag är bättre, men svårt att säga ibland vad som beror på vad.

Om man mår optimalt på det man stoppar i sig, då gör man förmodligen rätt. Om man inte gör det, ja då måste  man ju ändra något. Med mår bra menar jag:
  • avsaknad av allergier
  • avsaknad av smärta i leder
  • aldrig eller sällan är förkyld
  • inte har huvudvärk av något slag
  • inte har något problem med magen
  • inga inflammationer i kroppen, som i andningsvägar, mage, tarm eller leder
  • om man sover gott och djupt och inte har svårt att vakna
  • om man har ett jämt humör och blodsocker
  • om man klarar av att vara utan mat en längre stund utan att man går i taket
  • om man slipper äta en mängd tillskott för att må optimalt, det är ju egentligen maten som ska ge dig det du behöver. förutom d-vitamin som är svårt att få i sig och för att vi bor i så solfattigt land
  • är pigg och nöjd 
  • inte har någon svår sjukdom som cancer, metabolt syndrom eller diabetes 
  • inte har pms eller menstruationsbesvär
Hur många mår då optimalt?  Gör du? Vågar du titta på vad du äter? Eller blir du bara arg om någon säger något om det? Tror du inte att kost och hälsa har något samband? Vill du veta? Eller vill du sticka huvudet i sanden? Själv mår jag bäst av att veta. Och att leta fakta, forskning och personliga berättelser. Följer två konton på instagram där båda tjejerna har gått ned någonstans 90-100 kg!! Smaka på det! Och ja, de har uteslutit kolhydrater och socker. Är det placebo? Snacka om förakt för andras liv och livsresa.

Hur jag mår? Jag har en förstorad sköldkörtel men inga problem med ämnesomsättningen, har testat mig hundra gånger. (ungefär) Jag har en ömmande höft. Annars har jag varken huvudvärk eller förkylningar, sedan några år. Min pollenallergi har försvunnit sedan några år. Kan nysa till någon gång och sedan är det klart. Har en bra sömn, är glad i humöret och jämn. Inga inflammationer längre i mina luftvägar. Jag klarar av att vara utan mat en hel dag om jag fått i mig bra med fett på morgonen. Punkt. Som du ser har jag betat av en hel del i min egen lista.  Vad beror det på? Tja. Jag har minimerat kolhydraterna och ökat på fettet.

Jag har långa tider ätit vegetarisk kost. Jag har aldrig mått bra på det, aldrig känt mig mätt, fått hudproblem och magproblem med svullnad och värk, sovit dåligt och blivit rastlös och nedkyld. Och ja, den längsta perioden jag testade var ett år. Därför är mitt val inte vegetarisk mat.

Kött. Jag äter kött men inte alla dagar i veckan och när jag äter kött äter jag vilt (hemskjuten älg) eller naturbeteskött. Det går att hitta rätt. Jag äter inte skaldjur och jag äter inte fisk. Skaldjur äcklar mig, du vet väl att de tillhör familjen spindeldjur? Och fisk är det svårt att hitta rätt. Vill inte att haven ska fiskas ut eller att man matar fisk med annat än de ska äta i fiskeodlingar. Någon gång hittar jag en vit fisk på restaurang som jag äter.

Ägg. Jag äter en hel del ägg. Eko. Och det går att göra så mycket på dem.

Frukt. Äter ingen frukt. Äter bär. Men inte så mycket. Nu när det är jordgubbssäsong blir det det, annars blåbär och hallon.

Mjölkprodukter. Äter smör. Annars inga. Hittat en fantastisk vegansk ost som är gjord på kokosolja. Smakar som vanlig ost :)

Grönsaker. Äter blomkål, spenat, broccoli, squash, gurka. Lite lite sallad och avodcado. Men mest lagade grönsaker.

Fett. Det viktigaste för mig. Smör. Kokosolja. Inte så mycket vegetabiliska oljor eftersom de höjer inflammationsnivån i kroppen. Dit vill jag inte.

Känns det spartanskt? Inga problem för mig. Jag vet vad jag mår bra på och att jag halkat ner i sockerdiket gör mig bara mer motiverad nu igen. Och du, hoppas du också hittar rätt i den här djungeln. Och gör du inte det, bli inte förbannad på mig. För jag är en biohacker i dess rätta bemärkelse, jag provar, testat, läser tills jag hittar rätt. Hoppas du också gör det. För jag tänker åldras och vara frisk. Det som funkar när man är 40 kanske inte går när du är 60 eller 80. Just saying!

PS. Känns det här allt för kontroversiellt för dig, fundera på varför. Och jag vet. Inga gulliga kommentarer kommer på ett sådan här inlägg. Men om jag inte är ärlig, då är det ingen mening att blogga för mig.

tisdag 27 juni 2017

Lite skral

Äntligen har jag varit till tandläkaren. Det är inte många gånger jag längtat dit. Men nu så. Och ja en bit av tanden behövdes dras ut... Hon sa att hon förstod hur ont jag haft det men nu är den lagad och fin. Snacka om att man får användning av sin djupandning. De undrade vad det var som lät! Oj sa jag, det är bara jag som andas med magen och släpper alla tankar :)
   Kommer hem och äntligen ligger mitt röntgensvar i brevlådan. Tänk att det tog 15 dagar att få det. Nå. Han skriver att jag har måttlig artros. Jag vet inte om jag ska bli ledsen nu. Om jag ska bryta ihop. Men nej. Jag funkar inte så. Jag är 62 år, en vän som är röntgenläkare säger att ingen i vår ålder borde röntgas för alla har lite artros. Och han säger vidare att de flesta blir sämre så fort de får sin diagnos. Men jag är inte de flesta. Jag tänker träna ordentligt nu. Nu finns ingen smitväg. Ingen genväg. Här ska lår och rumpmuskler tränas. Och jag lägger om min kost helt till strikt LCHF. För är det något som gagnar min kropp och mina leder så är det bra fett och lite protein. Ja hela mitt system. Inga kolhydrater. Jag har läst hundratals berättelser om människor som läkt både det ena och det andra med LCHF, men ärligt, jag har aldrig läst någon forskningsrapport om vegetarisk eller vegansk kost. Har du? Tipsa mig gärna i så fall. Och när jag läser Martina Johanssons böcker om artegen kost  kunde  jag inte bli mer inspirerad.  Böckerna jag läst är Hormonbibeln, Magstarkt och Fettfrälst. Hon underbygger precis alla tankegångar med forskning. Det är också lätt skrivet, lätt att förstå även om det är mycket kemi. Det är också artegen kost min kropp är sugen på nu när jag bara druckit i några dagar. Kött. Fett. Så här ska optimeras.

Känner mig lite skral med en trasig tand och en höft med måttlig artros. Å andra sidan finns här allt att jobba med!

söndag 25 juni 2017

Tandvärk

Kan inte blunda för det längre, jag har tandvärk. Den som molar i min käke och min tand som har en sprucken lagning. Jag har väntat en månad på att få laga den, tre månader innan jag fick komma till tandläkaren. Och på något knasigt vis så vänjer jag mig vid att ha ont. Ofta lite för lätt. Det är som jag inte noterar det längre. Men nu har det trappats upp. Nu är det mycket värre. I torsdags bet jag sönder en bit av tanden eller lagningen, vet inte vad, kan inte se, det är så långt bak i munnen. Det är vasst där inne och tungan letar sig dit hela tiden. Det gör ont. Jag kan absolut inte tugga där. Idag har jag druckit kaffe, ätit soppa, druckit kaffe. Vågar inte äta något som kräver mer än att jag sväljer. Jag tar Ipren kontinuerligt, nu kan jag inte låta bli, det gör för ont. Och jag vet ju att jag ska till tandläkaren på tisdag. Tisdag! Det är två dagar dit och jag är rädd för att få en infektion. Jag gurglar med Silver och intar bara flytande som sagt.
   Med det sagt (hur synd det är om mig!) så har jag gjort min yoga och druckit kaffe i solen. Hänger  ut en tvätt och bett vädergudarna om att regnet ska flytta sig någon annanstans. Men det gör det inte. Det kommer lagom mycket och stora droppar så jag tar in den och ja då skiner solen. Ja ni vet, det här varannan dags vädret håller i sig. Eller varannan timme är nog närmare sanningen.
   Vi går en promenad. Träffar en granne, en man som blev änkling i våras, och förr var han ett riktigt surkart, hade aldrig något trevligt att säga. Men nu. Nu är han vänligheten själv. På ett äkta vis. Och är positiv. Vad vet man om hur människor har det egentligen i sina liv? Hur tufft han kanske haft det på hemmaplan med en svårt sjuk fru. Vi går vidare och träffar på en liten pojke som bor i ett hus där jag aldrig sett vilka det är som bor. Han har klänning! Med racerbilar på och han är gudomligt söt. Kanske fyra år. Och sådär frispråkigt härligt som barn sällan är idag. Berättar med inlevelse om att hans kusin fått sova över och när det är lördag får man godis. Han springer efter oss en bit och så tar han plötsligt min hand och pussar den! Jag tittar förvånat på honom och då säger han; - Jag vill göra så!

Och där och då vänder det. Ja jag har tandvärk, men resten av tillvaron är fin. Trots allt.  Håll en tumme för mig att jag slipper infektion och att jag kan stilla mig fram till tisdagen.

lördag 24 juni 2017

Kravlöst


Trädgårdsblommor
När Snapchat fixar makeup och krans
En dag utan måsten. En dag av duggregn utanför oss men mycket glädje och värme inomhus. Vi ändrade våra planer helt utifrån vädret, och allt kändes bara kravlöst och skönt. Vi firade midsommar med våra vuxna barn utan midsommarstång, utan kransar och men med god mat och fika, massor av jordgubbar och grädde, starkt kaffe och sällskapsspel. Hur skönt är det inte att göra precis som man vill och inte styras av något måste alls. Förr var jag så noga med hur vi firade högtider, jag har gillat det, inget fel med det, men det är också skönt att göra annorlunda. Tiden är mogen för det. För mig. För oss.
   Vi sitter på verandan, äter och skålar i alkoholfria snapsar som jag köpte för något år sedan på Systembolaget och som sedan stått i vår jordkällare. De är kryddiga och goda men utan alkohol. De togs bort direkt från sortimentet, ingen ville väl vara utan promillen antar jag. Efter maten blir det en tupplur. Sådär bara. I soffor och på sängar. Hur välgörande är det inte att vila lite ibland?
Sedan kaffe, paj  och i sofforna spelar vi Cluedo, fnissar, retar varandra och jag känner då och då på magen på sonens fru. Den lille där inne ger sig till känna och jag känner försiktigt. Tänker på att det om en månad eller så kommer en ny människa i den här familjen. Vi fikar gott och jag är så fridfullt glad.

Hoppas din midsommar var precis som du ville ha den!

onsdag 21 juni 2017

Internationella Yogadagen

Vi vaknar före klockan fem och solen är redan uppe. Gör min yoga. Svettas på hela bröstkorgen och halsen. Jag som sällan svettas gör det i min lilla sekvens, varje gång oavsett om det är varmt eller kallt runt mig. Kommer förstås inifrån. Jag känner sådan frid idag. Kan det ha att göra med den Internationella Yogadagen? Nä, jag skojar, men det är fint att en hel dag finns att fira för alla som gör sin yoga. Och för de som är intresserade att börja.
   Dricker kaffe, tar det varligt och långsamt och jag känner mig mjuk i kroppen. Det är som att det vänder när jag väl uttalat att det är jobbigt, hur nu det kan hänga ihop. Nå. Den längsta och vackraste dagen har vi och jag sitter på mitt kontor för sista gången! Hur underbart känns det inte i min kropp? Och jag har en finlunch inplanerad och lägger sista handen vid två projekt.


Önskar dig också en fin dag och vändningar när det är uppförsbacke!

tisdag 20 juni 2017

Motstånd. Vemod. Trötthet.

Huvudvärk. Tandvärk i tanden som har spruckit och som ska lagas nästa vecka. Vemod. Motstånd. Jag har en tröttsam diskussion med mig själv innan yogan. Men jag gör. Och ja, jag är rörligare och mjukare det är helt klart. Men med akupunkturen har en hel del känslor frigjorts, kan inte se det på något annat sätt. Det är ilska, ledsenhet och vemod. Jag började tänka på min förra mobbande chef helt plötsligt när jag var på behandling senast. Och på något sätt hör det ihop, att jag blir mjukare och flexiblare till att jag släpper på det som gömt sig där. Det är min egensnickrade teori, men jag tror verkligen det är så. Det blir nästan övertydligt.
   Vi sover ryckigt men länge. Dricker kaffe i solen i trädgården och jag tänker på att den som skulle betrakta mig skulle tänka: - va bra hon har det. Och ja, det har jag ju. På ett plan. På ett annat kämpar jag som de flesta andra med stundtals överväldigande känslor och tillkortakommanden. Saker jag känner att jag skulle/borde/kan och som jag ändå låter bli. Jag orkar inte. Tröttheten är som en tung hjälm över mig.
   Vi hade bestämt att vi idag på vår lediga dag skulle måla det som är kvar på baksidan av huset vi bor i. Men jag orkar inte. Jag tänker på våra barn där jag alltid peppar för att de ska vila, ta det lugnt och göra det som de orkar med. Men som vanligt gäller andra saker för mig, för oss. Vi ska alltid orka. Allting. Men jag gör ju inte det. Jag vill bara ligga och tjuta för mig själv idag. Jag ser på Skam och kan känna igen mig i alla tonårssvängningar. Och önskar att jag var stabil och lugn, som en klippa.

Jag lägger mig och vilar, kryper ihop och vill att allt vemod bara ska lämna mig. Här och nu. Och ja, snart är det midsommar. Sedan kommer en annan tid, vår och försommar är alltid tuffa för mig. Oavsett hur resten av livet ser ut. Den här kapha-säsongen är snart slut när försommaren är över. Och det ska bli skönt. När pitta och sommar träder in ordentligt. Sen blir det bara bättre. Hur känner du?

söndag 18 juni 2017

Den stora utandningen


Vi skulle åkt till stugan i fredags kväll men ingen av oss orkade riktigt ta oss för med att handla lite och fixa. Vi åkte lördag och var uppe strax efter lunch.
Vår promenad är på en kilometer när vi ställt bilen. Den går genom den mest underbara skog och det var som stegen saktade ned ju närmare vi kom. Och grönskan var bedövande vacker. Så otroligt grönt och så uppväxt. Vi såg ju huset första gången i oktober och har inte vetat vad vi kan förvänta oss. Men det är grant. Och när vi kom dit var det som något hann ifatt. Oss båda. Sjön var inbjudande och skön. Vi doppade oss för första gången och låg på den lilla bryggan som snart ska bli större så man får plats ordentligt. Solen var varm och vi drack kaffe på verandan. Hade tagit med rester av en rabarberpaj och det smakade himmelskt. Och sedan satt jag. Och satt. Tittade. Tänkte inte. Bara drog i mig sjöns vågor som en slags meditation. Och vi la oss tidigt. Även om det var ljust som mitt på dagen. Jag somnade snabbt men vaknade efter en liten stund och läste sedan länge. Men ljuset störde mig inte på något sätt, något som jag alltid annars tycker är jobbigt är att sova om det inte är mörkt i rummet.
   Vaknade vid klockan åtta. Vi drack kaffe i långsamhet. Jag gjorde yoga, min man gjorde yoga. Sedan frukost. Det friskade i med vinden och jag bara satt. Som alldeles tom i huvudet. Vi åkte hemåt och kom hem på eftermiddagen. Då var vi så trötta båda två att ingen kunde hålla ögonen öppna. Jag somnade direkt jag la mig och sov i nästan två timmar! Vaknade och visste inte var jag vara först, snacka om djupsömn. Jag har nu ätit och druckit lite kaffe trots att jag inte brukar det så här dags. Kanske dags för nya vanor?  Jag skulle kunna sova direkt igen. Men då blir det inte kul i natt.
   Jag tror att det var som en slags jätteutandning, att allt har släppt för oss med vårens hektiska planering kring bröllop och annat plus allt jobb. Jag vet inte när jag var så här trött tidigare. På torsdag lunch slutar jobbet och allt känns bra på den fronten. Men mest av allt behöver jag vila. Att få göra allt i min takt. Som jag ser fram emot det.

Längtar efter långsamma dagar utan något inplanerat

torsdag 15 juni 2017

List-dags

Hittade en lista hos Clara, läser där ibland och kände att det var dags för en liten lista.
HAR DU?
Folköl i kylen:
Aldrig. Avskyr smaken av öl.
Något husdjur:
Nej. Mannen vill ha hund, jag kan tänka mig en katt. Sonen och hans fru har två hundar. Det räcker så!
En favoritsötsak?
Tidigare har det varit choklad i vilken form som helst, men nu...ingen riktig favorit längre.
Puder på dig:
Oftast. Känner mig fin och utslätad i skinnet. Mitt märke är Nude, eko och vegan.
Några framtidsplaner:
Ja. I höst kommer jag att börja undervisa i yoga på studio igen. Den här gången inte hos mig själv, vilket är superskönt och lyxigt. Jag kommer att hålla till på Nygatans Yoga och jag har fått in anmälningar redan trots att jag inte kör igång förrän vecka 40. Gruppen är mer än halvfull. Innan dess reser vi på yogakurs i Budapest och sedan ska jag ta tag i mitt bokskrivande igen och skriva klart En aning om ayurveda.
Några MVG:n:
På min tid fanns inte MVG, däremot betyget 5 vilket jag hade i de flesta ämnen, utom gymnastik! Skolan har aldrig varit svår. Däremot att springa och orientera på gymnastiken - bläh. Redskapsgymnastik och att stå på huvud och händer var däremot ok!
Något beroende:
Att göra min yoga på morgonen när dagen vaknar och att sedan dricka kaffe i lugn och ro. Finns inget bättre! Är jag på yogakurs brukar jag slå till på en god kaka också.
Fikat idag:
Jajjemän. Åt hembakade mazariner och min egen rabarber-jordgubbspaj till fikat på jobbet!
Nagellack:
Avskavt silverlack på fingrarna. Ska kanske måla nytt. Rött fint nagellack på tårna. Fötterna  prioriteras alltid när sommaren kommer.
Någon vän som bor i ett annat land:
Flera nära yogavänner i: Finland, Australien, Canada, Korea, Tyskland och  England.
VEM?
Avskyr du:
Avskyr ingen människa, det är så starkt ord. Däremot beteenden, som en del människor haft i mitt liv. Min chef som mobbade mig och några andra skitsnackare hade jag länge ett horn till sidan mot. Men idag, ingenting. Allt går att lösa med medvetet arbete tänker jag.
Delar du mest minnen med:
Min man. Jag har faktiskt levt längre med honom än utan honom. Han är min ryggrad och äger mitt hjärta.
Längtar du mest efter:
Mina föräldrar. Men det går i perioder. Annars kan jag sakna min mormor något enormt, hon som förstod mig mest av mina vuxna människor. Hon som tog emot utan att fråga och som alltid skämde bort mig med det där lilla extra. Ibland känner jag hennes närvaro runt mig och som om hon rufsade mig i håret. Vill gärna tro att det är hon!
Stör du dig på:
Falskhet. Människor som låtsas vara vän med dig och som sedan pratar bakom ryggen.
Orättvisor, hur de än drabbar, vem de än drabbar. Det är aldrig ok.
Gosar du med:
Barnen. De har alltid varit nära, aldrig haft något avståndstagande.
Lagar mat:
Jag lagar motvilligt mat. Tycker inte det är jätteroligt även om jag är ganska bra på det. Däremot gör jag gärna efterrätter, kakor och pajer. Numera LCHF-style.
Diskar:
Diskmaskinen.
VILKEN?
Tidning läser du:
Jag läser DN på helgerna i pappersversion. Annars läser jag kvällstidningarna på nätet och en och annan utländsk tidning som Herald Tribune och New York Times, men bara om något speciellt har hänt i världen. 
Buss åker du oftast:
Åker nästan aldrig buss, någon enstaka gång åker jag stadsbuss men mår illa på bussen. Gillar tågresor. Eftersom vi bor där vi bor så kör jag bil till jobbet.
Dag fyller du år:
18 mars. Delar födelsedag med Ingemar Stenmark och Barbro Lindgren. Två giganter inom sina områden.
Årstid föredrar du:
Hösten. Älskar den tiden och det känns alltid som jag får en chans till i livet. Allt saktar ned och allt är möjligt. Jag mår fint i min kropp på höstarna och gillar att ta på mig boots och skinnjacka. Hippien i mig mår fint då.
Stad är du uppväxt i:
Köping. Något jag nästintill skämts för tidigare innan tv-serien I en annan del av Köping kom då det plötsligt kändes ok. Men alla flyttade därifrån, jag, mina syskon och alla mina vänner. Så något var det som inte var bra där på 70-talet när vi var unga.
VAD?
Gör du nu:
Jobbar med layout till det sista projektet jag gör innan jag slutar om en vecka.
Är bra med dig?
Jag är snäll och bra att prata med. Jag har tålamod. Jag lyssnar alltid på den som behöver det. Jag har nästintill vänt ut-och in på mig för att hjälpa andra tidigare, det har jag tack och lov lugnat ned mig med. Jag tror nog också att jag kan säga att jag ganska smart, hittar ofta lite annorlunda kreativa lösningar på olika problem.
Är dåligt med dig?
Kan ha svårt att släppa oförrätter även om det blivit bättre och en del tycker att jag skrattar för högt!
Vill du arbeta med:
Yogan. Helt enkelt. Det har kommit till mig senaste halvåret mycket mer än tidigare. Jag har studerat mycket och hittat  samband på den yogiska kartan, som jag tidigare inte förstått. Jag längtar efter att få dela med mig av just det.
Är roligast just nu:
Att fixa i vårt lilla sommarhus, som är helt utan el och vatten. Det kräver lite nya tankar och fixande. Att vi får ett barnbarn till i sommar.
Att hela familjen fixade ett bröllop på 2 månader, fortfarande lite tagen av magin den där dagen och kvällen.
Har du på dig nu:
Svarta sandaler, typ barn-modell, platta och i riktigt skinn, av märket Kavat. En ärmlös tunn blus och ett par svarta slacks med vita cirklar på. Ok klädsel utifrån värmen på mitt kontor. Tar på en kavaj när jag tar mig hemåt.
Äger du för skor:
Många. Många olika stilar. Många spetsiga, med låga klackar, en hel del blingiga skor från Indien, en del sneakers, några rejäla boots och alldeles för många stövlar.
Har du för storlek i skor:
38. Vilket gör att min storlek nästan alltid är slut om någon sko är populär.
Läser du för bok:
Hatha Yoga av Theos Bernard och Det förlorade barnet, fjärde boken i serien av Elena Ferrante. Ferrantes böcker är fortfarande bland de bättre böckerna jag läst. Läser oftast några böcker samtidigt utifrån vilket humör jag är på när jag lägger mig.
Ska du göra nu:
Stänga ned, åka hem, gå barfota i trädgården. Rensa jordgubbar och duka fram dem med havregurt naturell och lite agavesirap så äter jag och mannen när han kommer från Stockholm.
Jag vet. Lite tramsigt men ändå lite kul. Om du hakar på, låt mig veta det! Önskar dig en finfin fredag och början på helgen!

tisdag 13 juni 2017

Så undrar folk varför man söker alternativ behandling

Jag går till doktorn. Efter 1,5 år kryper jag till korset och går till vårdcentralen. Nu har tre behandlare med olika kompetens, en osteopat, en TCM-läkare och en kinesiolog/naprapat tyckt att jag ska röntga min höft. Så jag ringer och bokar en tid, får komma samma dag, som var igår. Jag kommer in, läkaren ifråga börjar en lång inledning om varför de storstädar på vårdcentralen "du förstår det är ju viktigt att vi har rent på en vårdcentral"... eh jasså? Han fortsätter sin långa inledning om när han jobbat i Stockholm så har ställen han jobbat på blivit granskade och de har skrivit om det i DN. Eh, jaha. Nå, jag är fortfarande välvilligt inställd. Han tittar på mig och mitt födelsenummer och säger sedan - Men! är du 62 år! du var mig en fräsching! Jag blir helt stum. Det sista jag har förväntat mig är att en läkare ska bedöma hur jag ser ut. Jag känner mig väldigt obekväm men blir tyst och svarslös. Tänker - jag vill inte klä av mig inför honom - men det behöver jag inte, han undersöker min höft när jag har jeansen på. Låter mig böja på vänster ben, sedan höger. Säger att det måste röntgas och drämmer till med -Man vill ju inte operera en sådan fräsching som dig.  Jag går ut, känner mig helt märklig till mods, vad är detta? Ska vi kvinnor/tjejer bedömas för vårt utseende överallt? Och nej, det var inte ok någonstans och ändå sa jag inget. Jag blev överrumplad och sedan kände jag mig jobbig. Jag tror att han kände sig snäll att han skulle ge mig en komplimang. Men det gjorde han verkligen inte. Han ställde inga frågor. Han kollade ingenting, undersökte ingenting, han hade redan satt diagnos när han såg min ålder. - Artros sa han. Utan någon vidare fundering. Kanske är jag naiv. Kanske vill jag inte inse fakta. Kanske är han en superexpert som ser direkt vad som är problemet. Men är det här en utbildad person som gör så här? Jag är där inne ungefär 5 minuter. Kommer ut med en röntgenremiss och en taskig känsla. Det kostar mig 150 kr.
   Idag har jag varit hos den kinesiske läkaren. Han lyssnar på mig, ställer frågor, känner, undersöker. Han blir glad att jag har röntgat min höft. Jag säger att den svenska läkaren tror artros. Han tittar på mig och säger - det vet vi inte ännu. Men då får du svart på vitt vad det är och sedan kan vi jobba utifrån om det är leden eller musklerna som har problem. Jag blir undersökt i en kvart sedan masserad och sedan får jag akupunktur. Sammanlagt är jag där 1,5 timme. Det kostar mig 350 kronor. Han tar mig på allvar. Han lyssnar, kollar och funderar. Skriver anteckningar och ställer följdfrågor. Han kommenterar inget annat än det jag är där för. Och ja, det är rent och städat, men det känns ju självklart och inget man behöver prata om.

Och så tycker människor att man lite knasig när man går till den så kallade alternativa vården. Min fråga är - vem har alternativ? Det här är sättet jag vill bli bemött på. Lyssnad på. Och ja, de har lika lång utbildning. Så varför blir vi bemötta så här i den svenska vården. Är det konstigt att vårdcentralen är det sista ställe jag söker hjälp på när jag har något problem? Jag vill inte ställa öst mot väst, men i de här lägena är det svårt. Tänk om vi kunde få välja själva var vi vill lägga våra subventionerade besök. Och det kan ju inte vara svårare att ställa krav på utbildning och annat utanför landstingen. Eller?

söndag 11 juni 2017

Yogalust

Det var ett tag sedan jag var så här mjuk, men det gör ju faktiskt ingenting!
Vi sover länge. Som tonåringar. Jag tassar upp och öppnar balkongdörren. Låter molnen segla där utanför och ser kastanjens blommor virvla i luften. Det är ljummet. Jag ligger och andas i en halvtimme. Andas djupt och otroligt långsamt. Smala djupa andetag, det är mitt allra bästa hälostips, förnyar hela ditt system när det går via näsan. Och äntligen är yogalusten där. Jag har inte haft den på en månad. Jag brukar ändå alltid hålla fast vid yogan för att jag vet att den förändras men den här våren har jag inte förmått mig till det. Jag låter det vara så. Yoga är ändå mest av allt en livsstil även om min asana på morgonen gör min dag. Och jag har ju min enda padmasanaparvattanasana, som jag gör. Innerligt. Och jag släpper allt inuti. Den där byggnadsställningen jag känner av i min struktur, den ger vika och det finns bara space, rymd i min kropp. Luft och plats. Jag böjer huvudet länge länge. Min kropp är stel och ovan på något märkligt sätt, men efter en stund hittar den rätt igen. Jag går ut och hämtar vår söndags-DN och luften flyter runt mig som något mjukt. Kokar kaffe och bär upp till min älskling som jobbade igår igen, på ett bröllop, och jag vet hur väl han behöver vila. Vi sitter tysta i samförstånd med vårt kaffe och går sedan en långpromenad när regnet hinner ifatt oss. Det gör absolut ingenting. Jag gör en lunch med en sallad på tomater, jordgubbar, fetaost och balsamvinäger. Så gott. Vi pratar hela eftermiddagen om vår yogalärare och hur mycket vi har fått via honom. Och att den där förbindelsen som krävs mellan lärare och elev, från hjärta till hjärta, den finns där. Jag ler i hela mig, trots stänk av trötthet igen. Två veckor till att jobba, sen är jag fri igen. Vilken känsla!

Vardagshelger är min favorit. Allt får ta precis så lång tid som det gör. Inget bråttom, inget skynda. Livet ❤️

fredag 9 juni 2017

Känslor

Jag har alltid varit nära mina känslor. På gott och ont. Mest gott. Jag har aldrig kunnat förställa mig och det är väl i grunden en bra sak men svårt för mig själv ibland när det har varit tydligt vad jag tycker utan att jag gör miner eller gester. Det syns på hela mig. När yogan klev in i mig så kom ändå väldigt mycket till ytan, där jag har skalat av lager efter lager. Mycket tårar på min matta men också väldigt mycket glädje. Bubblande skratt i hela mig kväll efter kväll nu i över ett år. Det är sanslöst på något plan. Jag skrattar så hela sängen skakar. En gudomlig känsla på något vis.
När sorgbearbetningen kom till mig läkte jag flera gamla relationer och jag blev klar med mycket av det som skavt tidigare. OCH. Jag har otroligt nära till mina känslor, inte bara skrattet utan också gråten. Blir jag ledsen så kommer tårarna direkt. Som på ett barn. Jag kan känna känslorna rumstera i mig. Ibland kan jag som högkänslig bli trött på mig själv, att jag måste värja mig och skaffa ett tjockare skal. Å andra sidan är jag levande  i mig själv och att jag är närvarande på ett bra sätt. Jag gråter floder till filmer och böcker, ja säg vad som inte rört mitt hjärta. Ibland har det känts som en belastning. Att jag som yogini borde vara sval och harmonisk. Men jag har ingen sval läggning. Däremot känner jag mig harmonisk och i samklang med mig själv allt som oftast. En period kunde jag liksom "höja" mig över mig själv, titta ned på skådespelet som är mitt liv och se det nästan som ett game. Och nej. Jag hetsar inte upp mig för mycket. Det som får mitt blod i svall är orättvisor. På alla plan. Kanske därför jag kan relatera så mycket till barn och där jag hittar en dialog ganska lätt, jag kommer så väl ihåg hur det var att vara liten och känna oförrätterna ta plats.
När jag nu yogat så länge har jag haft en slags föreställning om att jag skulle vara mer som en rak linje. Förstår du mig? Vad jag försöker beskriva? Men så är det inte alls. Jag känner allt direkt. Direkt. Så läser jag om min bok som jag använder i sorgbearbetningen. Och där får jag svaret. De två författarna, John W James och Russell Friedman beskriver båda att efter de har läkt gamla sorger och sedan drabbats av nya, som kommer, vare sig man tror det eller ej - det är ju livet, så har de nästan fallit ihop och sorgen har kommit omedelbart. Exakt så fungerar jag också. Egentligen inte krångligare än så. Inga dolda fällor i mig. Ingen hake. Bara att leva fullt ut i vad som än händer. Helt enkelt.
Så jag tänker att det är en god sak. Att jag är nära mig själv. Att det inte finns någon mall över hur saker ska gå till. Ingen manual över livet som yogini :) Utan att helt enkelt var närvarande hela tiden. För det bästa med att jag är det, är att sorgen kommer överrumplande och direkt men sedan släpper den. Taggen försvinner direkt. Däremot känner jag mig obekväm ibland för att jag inte har ett pokerface. Nå. Hur fungerar du? Visar du dina känslor eller gömmer du dem?

torsdag 8 juni 2017

Mitt emellan ögonen

I flera månader har jag sovit dåligt. Haft svårt att somna. Vaknat flera gånger per natt. Funderat. Oroat mig och även längtat. Det var dels att jag började på ett nytt jobb, som jag faktiskt slutar på om exakt två veckor, dels  bröllopsplaner och tankar de senaste 8 veckorna. Och tänk att vi gjorde det, så himla bra som vi gjorde. Men som sagt. Tomheten och tröttheten har svidit i hela mig. Känt mig totalt utslagen sedan i söndags. Ur form, ur slag, ur allt.
   Igår fick jag en nål mitt emellan ögonen för att sova djupt, när jag var hos min kinesiske läkare. Jag har en ny behandlare och han är så omtänksam och så innerlig. Han pratar dålig svenska och ganska dålig engelska, men första gången jag var där så kände jag hur hans händer visste precis vad de gjorde. Han utför först en form av massage och sedan får jag nålar. Jag är där nästan två timmar varje gång. Det är inte lik den akupunktur jag fått tidigare men jag känner att den fungerar. Han tittar på min tunga och tar mina pulsar så det mesta är likt, men jag får fler nålar och på helt nya ställen, än tidigare.
   Den kinesiske läkaren har varit bekymrad över mitt tillstånd; det har varit stress i hela mitt inre som han uttryckte det, sömnsvårigheter och så problemen på höger sida, som kommer och går. Men efter en månad hos honom så känner jag en skillnad, trots att jag varken fått till ordentlig fysisk träning, ingen ordentlig yoga och jag har ätit mycket sämre. Jag skyller inte på något, jag har helt enkelt inte fått till det när allt annat tagit så mycket tid, energi och kraft.
Och som jag sovit i natt. Som en gud. Som ett murmeldjur. Som vad som helst som ramlar ner i ett svart hål. Och nu börjar vägen tillbaka till mig själv. När jobbet slutar kan jag fullt ut fokusera på min yoga. Och som jag längtar. Jag gör lite grann på morgnarna men det är inte den yoga som jag egentligen vill och behöver. Men jag ger mig till tåls. Och jag är så glad över den här doktorn. Han vet vad han gör! 

tisdag 6 juni 2017

Bröllop och sen lite tomt

Ett bröllop. Ett gigantiskt känslomoln som lyfter mot himlen. En son som gifter sig med sin kärlek. Alla förhoppningar om dagen infriades. Med råge. Jag tumlade runt i ett slags glädjerus där vi samtidigt jobbade hela tiden. Hela familjen. Det var stort. Vi höll andan och tårarna trillade när brudparet kom gåendes längs grusgången in mot bersån där vi hade ställt upp ett tält för vigseln. Agneta, som förrättade vigseln fick alla att förstå vilka personerna är som valt att säga ja till varandra. Bubblet och skålarna. Talen. Allt flyter förbi i glädje. Jag bär bort tallrikar. Jag staplar kaffekoppar. Vi lyfter och bär. Lyssnar och gläds. Allt går i varandra. Och allt var hundra gånger bättre än jag hade vågat hoppas på. Maten var gudomlig och tårtan söt. Och vädret då? Mitt stora nervösa tankesnurr. Tja. Det var grått. Det regnade lite grann. Men under kvällen när eldarna brann i eldkorgar och marschallerna lyste upp i sommarnatten så var det perfekt. Det går inte att sammanfatta mer. Helt enkelt.
   Idag när allt är bortstädat, borden och porslinet tillbakakörda, tältet nedmonterat och dukarna tvättade så finns det mest bara - tomhet - ni vet, när något så gigantiskt sker i ens liv, det som man kommer att komma ihåg för alltid, då är det som kroppen och hjärtat måste vila. Stänga ned intrycken trots att nationaldagen bjuder på syréndoft och blåa skyar.


torsdag 1 juni 2017

...och på jobbet går det också bra....

Måste använda min blogg, som den ventil den är ibland. Pysa ur mig lite. Kan inte låta bli att tänka på Martina Haags bok Underbar och älskad av alla. Och på jobbet går det också bra. För hur är det med planeterna eller vad det är som påverkar oss mest? När alla har en knasig dag. När allt strular, krånglar och inget vill sig. Jag har lånat ut min bil periodvis under fyra veckor för att sonens och hans flickväns bil varit på verkstad. Den skulle lagas på fyra dagar, det tog fyra veckor. Men de hämtade den igår. Skönt! För det är mycket logistik inför bröllopet. För dom. För oss. För alla. Idag krånglade den igen! Men hur är det möjligt? Att det kan bli ett helt nytt fel dagen efter den lämnat verkstaden? Jag är skeptisk.
   Mannen ska klippa gräset men gräsklipparen går sönder... Han köper en ny på Blocket på ingen stund alls.
   Sonen bryter nästan ihop över allt krångel, skjutsande av flickvän till jobbet, några mil utanför stan och så vidare. Och så vidare. Men vi löser det. Samtidigt är jag trött. Tar mannens bil. Handlar och när jag kommer hem faller en av kassarna i golvet, tre ägg skapar själva en omelett på köksmattan. Jag suckar bara uppgivet. Torkar av. Sköljer och hänger ut. Vi städar huset i två dagar. Det behövdes. Dammet var tjockt men nu är det mjuka rena golv. Jag skurar dass och gäststuga. Jag dammtorkar i timmar. För att det behövs.
   Och toastmaster-dottern kommer hem. Med knall-lila hår. Och hon måste tvätta håret varje dag för att det ska bli som det var tänkt med en ljuv pastellton. Hon blir tvättad av sin pappa utomhus som står i regnet och häller en vattenkanna över hennes huvud. Nej, jag vill inte ha lila i fogarna i duschen. (Och det var hennes förslag att vara utomhus.) Kanske är jag petig?
   Äldsta dottern kommer med hyrporslin och goda idéer. Jag oroas konstant för vädret så igår bestämde vi oss hastigt och lustigt - vi köper en poncho mot regnet till varje person. När vi hade klickat hem 50 ljusblå plastponchos visade appen för första gången på en vecka att det ska bli uppehåll på lördag. Tjoho! Skit samma om de inte behövs. Då får de en liten gåva när de går hem :)
   Jag åker och hämtar min blivande sonhustru på jobbet och vi hämtar brudklänningen som har varit hos skräddaren. Och där. I den stunden hon tar på sig den börjar jag gråta. Vad gör det att det mesta som kan strula har gjort det? När hon är så vacker? Och magen så underbar, som rymmer mitt nästa lilla barnbarn. Och allt landar. Det blir bra. Det är oftast så här innan något stort ska ske.

Och kanske tycker någon jag är petig med städandet och fixandet. Men vi ska ha många gäster och många har vi aldrig träffat tidigare. Jag vill känna att mitt hem speglar mig, oss. Inte att det är flashigt och fancy. Utan att det är så här vi har det. Och att det är rent. Det är inte överkurs inför en stor fest. Det är respekt för de som kommer. Och jag tycker det är yoga också. Faktiskt. Att allt som är värt att göras - är värt att göras bra. Det har varit ett motto jag levt efter sedan jag flyttade hemifrån. Vi vill att alla ska trivas och må gott och hela dagen, kvällen och natten. Och när man tar på sig ett så här stort evenemang då måste man ro det i land också. Det är yoga för mig. I vardagen. Att vi hjälps åt. Att ingen skäller för det som går sönder. Att jag inte ömkar mig när jag stupar av trötthet. Vi är alla trötta. Nästa vecka kan vi vila. Och på lördag ska det bli den bästa lördagen på väldigt väldigt väldigt länge. Eller hur?

PS. Liljekonvaljerna, syrenerna och kastanjeträdet har slagit ut!

måndag 29 maj 2017

Landat

Jag har landat. Landat i att alla vet vad de ska göra inför bröllopet. Och vi äter havreglass och jordgubbar i trädgården. Hela familjen. Alla våra barn och barnbarn är hemma. Firar Mors Dag och  går igenom veckan. Vem som gör vad. När det sker. Och jag tror att det blev skönt för alla. Att vi vet vad vi ska göra. Och det vi inte styr över är som sagt vädret. Som just nu visar regn på alla väderappar för lördagen. Så. Vi förbereder oss för det. Och blir det sol är det härligt. Blir det inte det är det också härligt.
   Min älskling har satt upp ett ljus i stora tältet som vi ställt mitt på gräsmattan. I den ljusa sommarnatten står vi och tittar på ljusslingan han satt upp längs takbjälken och det är så fint. Såå fint. Jag blir rörd där jag står i mitt nattlinne och tänker på helgen. Tänker på allt jag kan säga och vad det kommer att landa i när jag väl är där. Jobbar en liten måndag och sedan är det städning och fix och pimp. Det känns helt enkelt bra nu. Och jag andas lugnt. Jag går långsamt för skavsåret på min häl är stort. Jag ler lite för munsåret skaver. Men annars så är det bra :)  Kommer till parkeringen på jobbet och inser att plånboken ligger hemma. Tänk vilken tur att man kan betala via telefonen! Och allt det världsliga löser sig. Det gör det. Hoppas vi får en fin vecka. Jag. Du. Alla vi.

torsdag 25 maj 2017

Jag - en orolig själ

Vaknar 04.30. Som jag gjort senaste veckan. Tassar upp och går på toa. Är så trött att jag bara kan ha ett öga öppet, det andra kan jag inte få upp. Känns crazy men samtidigt  är det så. Ute ångar ängen av dimman. Solen stiger och det ser ut som ängen badar i en mjökvit rand längs med gräset. Och sedan tar jag mig tillbaka till sängen och inser att vi båda är vakna. Säger inget för vill inte tala mig vaknare. Och det händer det som sällan händer. Vi somnar om! Och sover till 9.30 och kaffet är extra gott på verandan när solen letat sig in på golvet och värmt lite grann.
   Jag oroar mig hela tiden för vädret till bröllopet. Det är ju som det är och inget jag kan påverka. Jag vet! Men samtidigt vill jag ju inget hellre än att deras dag ska bli så ljummen och fin som den kan vara. Läser flera väderappar hela tiden och det är som jag inte kan avhålla fingrarna från att styra in mig där. Gällde det bara mig skulle det kunna regna småsten och jag skulle skutta runt i gummistövlar. Men nu är det deras dag och en dag de alltid kommer att komma ihåg. Nå.
   Våldsamma saker händer i världen och terroristerna får mig att varje gång tappa både andan och känslan för vad som är möjligt. Och då känns mina egna funderingar otroligt futtiga. Liksom förkrympta. Men man är också huvudpersonen i sitt eget liv och får helt enkelt ta kommandot. Vi har gjort en plan B för både vigsel och annat. Planerat för gasolkaminer och försökt tänka in alla eventualiteter för pingstaftonens trädgårdsbröllop. Kan man inte styra vädret får man styra sig själv och det man planerar tänker jag som nästan jobbar som en bröllopskoordinator just nu.
   Det blivande brudparet kommer ut liksom äldsta dotterns familj. Jag bakar en paj på färska jordgubbar och får hjälp av två små flickor i köket. Vispar extra mycket grädde och kokar starkt kaffe. Tältet sätts upp och det lättar inombords lite grann. Försöker andas förbi min fixering vid vädret. Känner inte riktigt igen mig själv - å andra sidan har jag aldrig planerat för ett bröllop för ett barn tidigare. Jag är förlåten av mig själv och det blir som det blir. Det blir bra. Mitt eviga mantra.

Känns som jag bara skriver trista opoetiska inlägg i min  blogg nuförtiden. Ha överseende. Snart vänder det tänker jag. Även med skrivandet. Vad tror du?