fredag 20 januari 2017

Tvekande

Oron. Jag vill skriva om oron. Eller jag känner att jag behöver skriva om den. Ibland har jag skämtat om att jag är född orolig. Och det kanske ligger någon sanning i det? Jag föddes ju blå och förlossningspersonalen trodde inte att jag skulle överleva. Jag kom alltså till livet med ett liksom tvekande steg. Och den där tvekan kan jag känna av ibland. Inte så att jag inte vill leva, tvärtom jag vill leva så det sjunger i bröstet. Men utan oron. Men den följer. Långa perioder har den varit tyst. Men att först hitta sitt livs kärlek och sedan få barn var som att bjuda in den med stora versaler i mig. För samtidigt dog de tre viktigaste människorna i mitt liv, min mormor, pappa och mamma. Så jag brottade ned den. Jag gick i terapi. Och jag utmanade mig själv hela tiden i att låta min barn visa vägen. Släppa taget om det som de ville prova. Låta dem vara så våghalsiga som de varit. Klättrat. Ramlat. Slagit sig. Upp igen. Cyklat fort. Mina ungar har spelat fotboll, handboll, hockey, innebandy. Utövat karate och yoga. Lekt i skogen. De har omväxlande gjort illa sig som att bryta armen två gånger, slagit upp ögonbryn och alltid haft blåmärken på kroppen och i pannan, en har blivit påkörd och fått en rejäl hjärnskakning. Stukat fötter och brutit lillfingret. De har förstås kastat sig ut från 10 meter i ett turkiskt hav. Slängt sig i iskallt hav i Stockholms skärgård. Och inte bara en gång utan typ hundra gånger om, när de sedan hittade de hisnande djupa kalkbrotten här hemmavid att bada i och framför allt dyka i. Så jag tror jag hanterat oron i mig själv och inte spillt ut den över dem. Men ibland har den ätit ett litet hål i magen. Svidande. Så jag inte kunnat sova. Så jag har tänkt hundratusen tankar för mycket. Så hittade jag yogan och stillade ned. Men inte allt. Så hittade jag sorgbearbetningen och jobbade mig igenom mina relationer. Läkte och blev sams inuti.
   Och så hände allt på mitt jobb och oron drog igång igen. Jag blev inte bara ledsen utan också väldigt trött på mig själv. Nu har jag förhoppningsvis släppt den så mycket jag kan. Igen. Men har ändå funderat över mig själv och varför liksom. Så hör jag Leif GW Persson säga på tv; - Om man inte varit helt trygg som barn så finns oron där. Det är ingen sjukdom. Men den tar liksom inte slut för man fick inte den där grundtryggheten. Det är ju inga enorma insikter. Men just där och då när han säger det så känner jag klangbotten i mig själv. Jamen ja! Jag föddes tvekande och halvdöd. Mina föräldrar förmådde inte ge mig det jag behövde i form av den kravlösa kärleken. Så är det konstigt att oron fick fäste? Nej. Jag har skapat min egen grundtrygghet. Och när den skakas så ramlar det gamla beteendet in. Men det betyder inte att jag måste stanna i den heller. För det är inte heller ett tillstånd som jag vill vara i för den tjänar verkligen inget till. Finns det en lösning - varför oroa sig? Och finns det ingen lösning - varför oroa sig? Ja. Som sagt lättare sagt än gjort. Men jag har ett mantra jag upprepar konstant när jag behöver det. Min lilla medicin. Det ordnar sig. Allt ordnar sig. Till det bästa. Som det ska. Önskar dig en skön helg. Utan oro. Det tänker jag ha.

Har du något mantra som du upprepar? Eller du kanske aldrig oroar dig?

10 kommentarer:

  1. Tack från en till orolig själ. Känner igen såväl även om jag har mina föräldrar kvar och haft en trygg barndom har oron alltid varit nära. Men mina barn speciellt de äldsta döttrarna har alltid varit våghalsiga, hoppat från höga trampolinen i badhuset sedan de var jättesmå.. osv. Minsta dottern är mer lik mig, lite feg och orolig.. Jag brukar tänka "Allt är bra i min värld" fast det är yogan som hjälper mig mest, ju mer yoga desto mindre oro. kram♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag skulle utåt kunna säga att jag också hade en trygg uppväxt. Men inuti var jag inte trygg. Det har jag förstått först nu. Ja och yogan hjälper. Men inte alltid. För den gör ju det "motsatta" också, den drar fram saker i ljuset :) Kram!

      Radera
  2. Känner igen mig. Jag har fått jobba enormt mycket med den där oron. Över andra.
    För över mig själv har jag aldrig känt oro. För mig har det handlat om förluster. Att jag varit livrädd att förlora dom jag har kvar. För min oro har alltid haft det mest katastrofala som slut.

    Även om jag inte helt är befriad idag (det blir man kanske aldrig så länge man älskar) så är det inga katastrofer jag ser. Och det är otroligt skönt!

    Håller med GW, den där "gubben" är en stor favorit hos mig.
    Kanske mest för att hans yrke till trots aldrig dömer barn och ungdomar på glid. Han vet och förstår det där med uppväxt och förutsättningar i livet.
    Han har liksom respekt för det inre som skapas i överlevnad. Det är fint!

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just den där oron för andra. Inte lätt att hantera. Har också haft många katastrofscenarios i mig. Om mamma inte kom på minuten från jobbet kunde jag och min lillebror ringa till sjukhuset för att fråga om de hade fått in någon cyklist från en trafikolycka...

      Jag gillar också GW. Motvilligt :) Men som du säger, han står alltid på barnens och de svagas sida. Kram!

      Radera
  3. Visst är det märkligt att en person kan säga en sak, som man hör nästan som i förbigående och så är det just de orden som gör att man förstår? Det är som att det ligger där och processar på något vis och sen kommer fram och sjunker ner i just det ögonblicket. Från en helt oväntad person. Men det får man ju vara glad för.

    För övrigt har jag ibland funderat på om Alfreds födelse har haft någon inverkan på honom och hur hans liv har blivit. Han hade ju navelsträngen runt halsen och blev katastrofsnittad, efter Matilda kommit ut. De skar honom i huvudet så han fick sy två stygn. Om den där traumatiska starten på något sätt har bidragit till att hans liv är så oroligt? Kanske.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är verkligen märkligt, plötsligt är det liksom klart och då kommer insikten!
      Ja kanske har det inverkat något, vad vet man. För min personliga del tror jag det mesta egentligen handlat om att jag aldrig kände mig riktigt trygg som barn, att jag liksom fanns till för andra, att jag skulle fixa så alla andra mådde bra...

      Radera
  4. För övrigt, del två: jag är också ganska orolig. Har ju även jag inte fått den där grundtryggheten, så det var intressant att höra. Jag blir ofta orolig för små saker, sånt som verkar helt trivialt. Som tex när jag skjutsade till nåt barns fotbollsmatch, med en massa ungar i bilen. Jag blev alltid orolig att jag inte skulle hitta vägen, att jag skulle köra fel, ville aldrig köra först. Jag blev orolig i fredags när jag kom sent till jobbet och inte skulle veta var jag skulle få sitta när jag kom dit, eftersom vi inte har fasta platser. Men ibland är jag stencool!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det lustiga var att GW också tog triviala saker som exempel, han kunde vakna nästintill kallsvettig och fundera på skiljetecken i sin bok som han skrev... Jag var väldigt orolig som barn om jag inte visste precis vad som väntade. När jag skulle gå och köpa mjölk en gång och krävde att få ett svar om vad jag skulle köpa om all mjölk var slut! Ja du hör ju. Men jag är som du, stencool ibland!

      Radera
  5. Jag har mer en inre rastlöshet snarare än oro. Om det blir för stilla omkring mig, om allting är för "bra" då måste jag dra igång nånting så att det blir lite stökigt o jobbigt, oroligt och saker att fundera på. Får för mig att vi nog ska flytta igen, att jag ska byta jobb, att jag ska osv, osv. Sambon har lärt sig att ta mina anfall med en nypa salt och tur är det...
    Klok är han Leif GW, även jag saknade en hel del grundtrygghet och hanterar osäkerhet bättre än lugn. Men det blir bättre med åren märker jag. Och kanske du får leva med att vara orolig ibland, precis som att vissa dagar är kolsvarta. Man får tänka att "håhåjaja, nu är det en sån dag igen. Nåväl, det går över."
    Mitt mantra är: "Det blir som det ska." Det har funkat jättebra för mig. Min sambo brukar säga "Worry changes nothing" och det lät vår extrason tatuera in på sin fot. Gulligt, eller hur?
    Kram och heja på till alla oroliga, rastlösa själar.
    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Carina jag kommer ihåg när du skrev det en gång hos mig för länge sen, det blir som det ska. Som jag tänkt det många gånger, tack! Och ja, det brukar börja med rastlöshet, det känner jag igen och sedan övergår det till oro. Men det är som rastlösheten lämnat mig nu och jag hoppar direkt till oron. Men som sagt, det går upp och ner och som du säger, det är klart att det tillhör livet att det inte är lika och rosenrött hela tiden. Kram!

      Radera