onsdag 23 augusti 2017

Musiker som helar och gör gott

Bild lånad från SvD
I min första lägenhet köpte jag min första skiva med Patti Smith, Radio Ethiopia, det var hennes andra album och fick inte lika bra kritik som Horses. Spelade ingen roll. Jag spelade den varje vaken stund. Jag satt i min väldigt tomma lägenhet och fullkomligt älskade hennes röst. Mina vänner gillade den inte. Så det blev oftast jag och Patti som hängde. När jag gick upp och kokade te. När jag kom hem och slängde mig på sängen. När jag gjorde mig fin för att gå ut. När jag deppade. När jag var glad. Kort sagt. Hon var med mig. Jag kunde vila i hennes texter och hennes speciella sound.
   För dig som inte känner till henne beskrivs hon så här: Rockstjärnan och poeten Patti Smith är en av de största artisterna i vår tid och har fått flera priser för sina insatser inom musiken. Hon har vunnit Polarpriset 2011 och är invald i Rock and Roll Hall of Fame.
   I måndags kväll såg jag henne för första gången live, på Gröna Lund i Stockholm. Och det var magiskt. Hon var helt underbar. Hennes medkänsla om offer för extremism, henne sång till alla mödrar som förlorat ett barn, hennes solidaritet med Barcelona, hennes kampsång som hon skrev med och till Hopi-indianerna för nästan 50 år sedan. Och som hon sa, den behövs igen i dessa tider. Och rocklåtarna som People have the power, She och den uuuunderbara Because the night. Utöver hennes musikalitet och röst som kommer direkt från hennes inre, så har hon en slags glöd runt sig av mjukhet men styrka. Den där underbara kombinationen.
   Jag var där med min dotter. Tänk att vi gillar henne lika mycket, hon är helt enkelt tidlös. Som två groupies var vi där tre timmar innan hon började. Kvällen mörknade och nöjesfältet alla lampor tändes och det var en fantastisk sommarkväll för oss 15 000 som tagit oss dit för att njuta, dansa och sjunga. Och jag hör hennes röst i mig fortfarande. Den som säger: Use your voice!

Musik som går genom hjärta och hjärna och som stannar som en varm klapp på kinden. Tänk så mycket jag behöver det!

fredag 18 augusti 2017

Skavsår

Tänk så mycket kluriga tankespår och idéer man kan följa. Tänk så många citat som snurrar hejdlöst runt runt. Tänk så mycket som är mest ord, som utan bäring och förankring i det man gör, faktiskt inte betyder något. Inget egentligen mer än en fin tanke. Jag vet att man kan styra sina tankar, jag vet att man kan hjälpa sig själv. Men trots allt är vi inte helt ensamma här. Och det gör att allt möjligt kan hända. En själv. Andra. De som man står väldigt nära och som bor i ens hjärta. Men mer och mer vet jag med min kropp att jag måste titta på det som skaver i mig. Om jag har ett skavsår, så kan jag inte tänka bort det, jag måste göra andra saker. Också. Jag kanske kan främja läkandet på något plan med min tanke. Men handling är det som krävs. För mig. För dig. Och smärta. Vad är det? Egentligen? Jag tror att den är sammansatt av väldigt olika delar, som sorg, ilska, skuld och skam. I en salig röra. Och ibland något fysiskt som toppar det hela. Men tänk så många som har ont utan att det finns någon "fysisk orsak". Vad är det då som gör ont? Visst är det en intressant tanke? Och jag vill inte på något sätt skuldbelägga eller förringa den som har ont av olika karaktär. Jag har det ju själv. Men jag vill våga se den. Försöka demontera den. Förstå. För att släppa.
   Min lärare har pratat om svårigheterna som kan vändas till det som gagnar en allra mest. Jag vet att det är sant och startade för min egen del när min mamma dog. Där och då startade min resa inåt och att hitta det som först och främst är jag, men också vad jag vill och önskar. Men det har inte gått av sig självt. Det har inte handlat om att jag suttit och tänkt. Det har handlat om att jag tagit medvetna val kring en mängd olika situationer. Att jag kompetensutvecklat mig i personlig utveckling. Att jag gått tusen och en kurser. Att jag gått i terapi. Att jag bollat med ord högt och lågt. Och nu gör jag också.
   Jag sitter på mitt golv, som jag gör varje morgon, och när jag dyker in i det som gör ont, lite varstans i min kropp. Då ser jag formen av det onda. Färgen. Oftast helt vit. Samma som sorgefärgen i Asien. Och när jag stannar i den, ja då händer det märkliga att den rör sig. Flyttar sig. Som en amöba som flyter runt tills den inte känns längre. En helt otrolig känsla och upplevelse. Och den är svårbeskrivbar men den är på riktigt. Den är inte en positiv klämkäck affirmation eller tanke. Den är högst verklig och har inget med new age eller annat att göra. Den är frukten av hårt slitsamt arbete av mig och tillit till min lärare som gör att jag upptäcker det hela. Jag kan inte annat än känna hur makalös den här yogan är. När man gör, inte bara tänker.

Som lite ironisk till det hela väljer jag att posta en bild med ett citat :) Jag vet. Men just det här säger det mesta för mig. Kanske också för dig? Ha en fin helg!

måndag 14 augusti 2017

Mjukaste glädjen

Ser ni fjunen på benen?!
Jag blev farmor den 4 augusti. Men eftersom föräldrarna inte var så aktiva på sociala medier så kunde naturligtvis inte vi heller vara det. De la ut en bild efter en vecka och den har jag strösslat med i alla sociala kanaler.
   Men glädjen. Åh den glädjen när han äntligen kom, 15 dagar över tiden och visade sig vara det mest underbara lilla person. Stora mörka blå ögon som tittar forskande, ett litet leende som redan visat sig och igår vände han sig! Hjälp. Hur snabbt går det inte ibland? Hela hans kropp är mjuk, så mjuk och fjunig och ansiktet helt utan hoptryckning eller skråmor. Och så det mjukaste rödbruna hår. Han är sinnebilden för harmoni och när han har ätit ser han nästan full ut :)
   Och den här graviditeten har jag följt så nära, mer än någon annan faktiskt. Natten innan han kom, han föddes 05.40 fredag morgon 4 augusti, så vaknade jag varje timme och tittade på min telefon. Vi visste att de var på BB eftersom vi tog hand om hundarna deras.
   Vår äldsta dotter, min bonusdotter, har ju två barn men när de kom såg mitt liv helt annorlunda ut. Stora tjejen som blir sex år i september kom när jag var i London på yogakurs och hon kom väldigt dramatiskt. Hennes mamma fick akut havandeskapsförgiftning och vaknade en morgon och hela världen var svart! Hon tappade synen temporärt och blev akut snittad. Det var väldigt dramatiskt. Och nästa lilla tjej kom när jag firade min 60-årsdag i Göteborg. Samma där, det blev snitt. Och ja, jag jobbade mycket på universitetet och jag hade min yogastudio när första tjejen kom. Jag hann liksom inte. Eller hur jag ska uttrycka det.

Men jag vill inte ha dåligt samvete över hur saker varit tidigare men njuter nog desto mer nu. När jag har all tid i världen och när lillkillen och hans föräldrar kan komma ut när de vill och orkar och jag/vi finns här och har tid. Kanske det lyxigaste av allt som man kan ge?

fredag 11 augusti 2017

Falla och landa

Ibland känns det som jag faller inombords. När något utmanar mig och är lite svårt. Som en bakvänd kullerbytta. Som när man ligger på marken och tittar på molnen och plötsligt känner det som man byter plats och faller in i himlen.
   I morse var jag verkligen osugen på yogan. Minst sagt. Men det är ju alltid då den överraskar när jag tänker att jag ska hoppa över. "Bara låta bli idag. " Ni vet. När jag sitter med mina fötter väl förankrade högt upp så känns det som jag faller inuti. F a l l e r. Och sedan känner jag något jag aldrig känt förut, jag landar. Jag landar inuti. Jag är i allt och ingenting. Jag är i luften runt min kropp, jag är i solskenet som dansar på mattan. Jag är i allt och inget. Och ja, det förändrade något. Igen. Jag är så tacksam för denna padmasana. Jag är så tacksam för denna yoga, min yoga Shadowyoga. Men framför allt är jag tacksam för min oerhört kunniga och erfarna lärare. Men också till mig själv. Att jag uthärdar, ja ibland är det just bara det, och att det tar mig framåt.

Tänk. Idag landade jag. Och himlen är oskyldigt blå. Ha en fin helg!

onsdag 9 augusti 2017

Hejdå Karin ❤️

Igår natt somnade en vän in. Hon dog på sjukhuset med cancer i magen och underlivet. Det är lite svårt att ta in. Hennes smärta. Jag blir  nästan illamående när jag tänker på det och hon har levt med det. Ganska länge. Och ändå har hon hittat glimtar av ljus i sitt liv när hon känt att hon haft en bra dag, då har hon gjort saker.
   Hon var en vän när vi var unga. Vi har inte träffats många gånger de senaste åren, på en begravning och någon mer gång. Ändå har jag följt henne på avstånd. Hennes syster är en av mina bästa vänner. Så jag vet hur tufft hon har haft det. Vet att hon kämpat nästan hela sitt liv med sjukdomar och trassel. Hon fick en psykisk diagnos när hon var ung. Sedan har fysiska krämpor kommit med i bilden. Hon har kämpat. För några dagar sedan blev hon pigg. Tog på sig peruken och åkte till ett stort shoppingcentrum för att hon hade en bra dag.
 Och nu så är det över. I den här dimensionen. Det andra vet vi inget om. Det som jag väljer att tänka på som början på något annat. En dörr stängs, en annan öppnas.
   Jag tänker också på hur otroligt lite vi vet om andra människor, hur de upplever sin tillvaro och hur solidariska vi behöver vara med de som inte orkar jobba av olika orsaker. Hur rädda vi ska vara om vårt system som är lojalt. Hittills i alla fall. Hur lätt det kan vara att ha åsikter om den som inte mår bra. Eller om hur någon faktiskt har det. Jag rannsakar mig och hoppas att jag inte fäller någon fördömande tanke eller ord om någon. Inte om någon.

Ute på gården dansar en gul fjäril. Jag tänker att det är Karin. Jag tänker att hon är fri nu. Fri från det som gjort så gruvligt ont i hennes kropp. Fri från den här världen. Kvar finns de som får brottas med sin sorg. Livet.

tisdag 8 augusti 2017

Avskalat och minimalistiskt

Renhet. Strävan efter någon slags renhet. Inombords. Utanpå. I det jag gör. Låter det konstigt? Eller kanske väljer jag fel ord. Nå. Det jag nog menar är att jag vill skala av allt oväsentligt. Allt som inte känns relevant eller som jag vill lämna. Stort och smått. I mycket. I litet. Lite som minimalistisk inredning. Bort med det onödiga.
  • Min fundering på att sluta blogga var en sådan, men efter en månad vet jag att det är skrivlusten lika mycket som mina funderingar som jag vill dela, som gör att jag fortsätter. Jag vill skriva. Helt enkelt. Men det får bli när det blir. Måste inte skriva varje dag.
  • Jag har klippt mig. Med kort hår  känner jag mig fri. Jag som haft hår till midjan som ung. Som under många år hade håret ned på ryggen. Som sedan blev page och lite halvlångt. Med jämna mellanrum känner jag plötsligt att det måste bort. Det är en skön känsla. Och jag trivs i det korta även om jag på något vis har en långhårig själ. Jag vet att många som haft långt hår inte kan tänka sig att kapa en centimeter, jag har själv varit sådan. Vet att pionjären Bengt Stern hävdade att det var att dölja sig, eller försöka dölja sig att ha långt hår och skägg. Vet inte hur  mycket det ligger i det, men lite skojigt att fundera över tycker jag nog att det är. Som att man klär in sig i håret. Ah, vet inte om du förstår hur jag tänker?
  • Jag fastar. Första dagen idag. Så välbehövligt. Det där med att inte äta på några dagar, det skalar också bort delar. Lite huvudvärk, illamående och lite hunger brukar det vara de första dagarna. Men så bra man mår sedan. Och skönt för matsmältningsapparaten att få vila. Jag har också tänkt på att i många religioner har man fasta som ett inslag då och då. För att rena sig. Och handen på hjärtat, det är en större mental utmaning att fasta, än en fysisk. För mig. Och för många andra. Jag har ju också reservenergi att ta ifrån på kroppen. Är man väldigt smal kanske det är tuffare, eller också inte. Men många är så fästa vid sin frukost, vad de ska laga och hur mycket och vad de ska äta. Det såg jag ju inte minst i mina inlägg om kosten senast, herregud! Det är intressant och en hörnsten inom Hathayogan, som formuleras som Mitahara - the pure intake of food. Och att man egentligen aldrig ska äta sig helt mätt på mat, 75 % och resten ska man lämna till annan "mat". Jag gillar det tänket. För allt vi stoppar i oss, vare sig det är via internet eller böcker och tidningar och det vi lyssnar på - det är också föda. Fast i annan form. Men ändå föda.
  • Yogan. Tror aldrig jag har gjort så avskalad yoga som jag gjort sedan 9 månader. Att göra en asana. EN. E N. Ta in det och fundera vidare. Min lärare säger att det finns inget svårare än att ta emot råd och göra en sak. Och det kan jag skriva under på alla dagar i veckan. Den här padmasanan har visat mig en mängd saker både i kroppen och sinnet. Men mest av allt att stanna i smärtan och titta på den. Formen. Färgen. Vad vill den mig. Och faktum är att den förändras. Den är annorlunda. Mindre och uthärdlig. Och jag fokuserar inte på den längre. Mitt fokus ligger i andetaget. När jag stillnar ner och andas så långsamt det går när jag sitter där. Då händer annat. 
Visst är det skönt när man skalar av det som känns onödigt för en själv? När man kommer närmare sig själv och sin kärna?
  

måndag 7 augusti 2017

Tillbaka och nöjd

Så gick en månad. Jag har kikat in lite här på bloggen och är förvånad hur många som ändå tittar in. Och glad för det. Och när jag läser lite bakåt ser jag hur trött och trängd jag kände mig. Och vilket bra beslut det var att släppa allt en stund.
   Samtidigt. Samtidigt så formulerar jag meningar och tankar hela tiden för mig själv. Det är inget som kom med bloggen, det är något som alltid funnits i mig. Jag har faktiskt gjort så hela mitt liv. Och andra tankar om skrivande kommer för mig. Men för nu så tror jag att jag faktiskt skriver lite då och då. När andan faller på. Och jag känner mig fri som faktiskt får dra upp mina egna riktlinjer.

Vad har hänt i mitt liv?

  • Så stora mirakel att jag är omtumlad. Men eftersom de inblandade ligger lågt i sociala kanaler så gör jag också det. Men bilden på mig är när jag sitter där och bara är lycklig. 
  • Vi har träffat vänner under sommaren, både inplanerade och spontana. Tacksam helt enkelt.
  • Vi har umgåtts väldigt mycket med våra vuxna barn och det är nästintill oslagbart. 
  • På onsdag börjar jag i ett volontärarbete för ett socialt integrationsprojekt. Jag ska vara del av en rådgivande styrelse, en så kallad advisory board. Så glad över att ha blivit tillfrågad.
  • Mina kropp är brunbränd, vet inte riktigt hur det gått till med alla dessa sommarens regnskurar. Kanske för att jag helt slutat anstränga mig eller sola?! 
  • Shortsen har varit mitt sommarplagg och jag känner mig fri.
  • Yogan har varit min stora utmaning. Det är som att när bergväggen kommer i min väg, som den gör då och då, så har jag bara velat sluta. Inser att detta också är en illusion, men när jag efter 17 år inte tycker att jag kan något om yoga, inte kan utföra något så vet jag ju innerst inne att det inte alls är sant. Och ändå. Tvivlen radar upp sig och jag blir överdrivet trött på mig själv. Men som min lärare säger; persistance and perseverance is the name of the game, så har jag stannat. Och igår var första gången på riktigt länge som jag mer än stod ut. Tack och namasté för det.
  • Min höft. Jag har varit smärtfri i två veckor. Min kinesiska läkare hittade en nerv som varit i kläm i höger sida och som dragit ihop mig. Denna nerv finns "fästad" bak i en kota i midjehöjd. Den har gjort ont när jag rehabtränat och därför har jag legat lite lägre med gymträningen. Ska till doktorn på torsdag igen och då får vi se. Har knappt vågat andas att jag inte haft ont. När man haft ont i flera år och ibland värre, så vänjer man sig. Det är som en slags tomhet när höften och högersidan är tyst. Men så otroligt välkommet!

Hoppas så att din sommar varit lika välgörande för dig som min har varit. Och min paus. Så rätt.